Novell: Kvinnan låg för döden och Emma fattade ett beslut

Alicia stormar in på avdelningen, kinderna blossande, håret klistrat mot pannan.

– Vilken dag … tre bajsblöjor före lunch, Evert fick bröstsmärtor och Sonja panikångest medan jag väntade på ambulansen. Jag är helt jäkla färdig, suckar hon och släpper nyckelknippan i Emmas hand.

Emma nickar tyst. Hon har kvällspasset. Äldreboendet Tornvingen är ett ständigt surrande kosmos av pipande larm, spring i korridorer och ensamma människor som ­behöver mer tid än schemat tillåter. Hon har varit här ­sedan studenten – jobbar för att spara pengar till den där backpackerresan. Asien med pojkvännen Erik. Snart ska ­livet börja på riktigt.

I allrummet samlas några av de boende. Tv:n flimrar, någon snarkar lätt. Emma går in i köket, allt går i slow ­motion. Hon knäcker ägg, mäter socker, fokuserar på andningen. In genom näsan, ut genom munnen.

Det var i går natt. Erik kom hem sent igen, med blanka ögon och snubblande steg. Han svarade inte riktigt, log snett, kysste hennes panna utan att riktigt se henne och däckade i soffan.

Hon försökte låta bli. Ville inte vara den där tjejen som snokar, men något gnagde. I hallen kände hon efter i hans jackficka: nycklar, plånbok, lypsyl. Allt som vanligt.

Men i sovrummet, under hans nerslängda jeans, hittade hon något annat – en öppnad kondomförpackning och ett paket rizla-papper.

Bröstet knöt sig. Han hade lovat.

Erik hade kämpat med droger förr, svurit både till Emma och sin mamma att han slutat röka på:

– Jag skulle aldrig riskera att förlora dig. Du betyder för mycket, hade han sagt.

Hon hade trott honom. Nu förstod hon plötsligt hur mycket han ljugit. Otrohet, svek. Och hon som stöttat ­honom när hans mamma stängt dörren.

När solen steg bakom gardinerna hade hon gått ut. Jobbet började först på eftermiddagen, men hon kunde inte vara kvar. Emma släntrade genom kvarteren, utan riktning, tills hon hittade en lekplats. Slog sig ner på en gunga, grep tag om de kalla kedjorna. Kroppen verkade tillhöra någon annan.

Telefonen vibrerade. Erik.

Hon tryckte bort samtalet. Han ringde igen och sms:ade sen.

”Var är du, jag trodde du jobbade kväll?”

”Tog ett extrapass,” svarade hon. Inget mer att förklara.

Hon höll emot tårarna.

Inne på Tornvingen slog den speciella lukten av linoleumgolv, handsprit och sjukdom emot henne. Emma hejade på några kollegor från andra avdelningar och tog hissen upp till våning fyra. Ryggslutet värkte. Händerna nariga. Hon påminde sig om att ta med handkräm nästa gång. Märkligt ändå, hur hjärnan kunde bry sig om sådant när hjärtat kändes som en punkterad ballong.

Alicia lämnade över snabbt. Det var lugnt just nu. Emma började baka en sockerkaka, små saker som gav glädje till de äldre.

Kvällen gled förbi i rutiner. Greger låg nedbäddad, Olofs fötter var insmorda och kateterpåsen bytt. Sonja kedjerökte vid köksbordet medan hon talade om barn som slutat ringa.

Emma var just på väg att slå sig ner med mobilen när Mia, avdelningschefen, dök upp i dörren till personalrummet.

– Emma, jag vet att du slutar snart, men kan du stanna? Tre i personalen har ringt sig sjuka, och Svea på våning sex behöver nattvak. Hon kanske inte klarar natten.

Emma tvekade.

– Jag vet inte om jag orkar …

– Jag vet att du är vikarie, men vi är desperata. Bra OB också, sa Mia med bönfallande blick.

Hemma väntade inget. Bara hans tystnad och lögner. Hon kunde stanna.

Sveas rum var dunkelt och tyst. Den lilla kvinnan låg där, tunn som en fågel, huden ­stramade över varje ben. Hon kunde inte väga mer än 40 kilo.

Emma satte sig försiktigt bredvid. ”Ingen ska behöva dö ensam”, så hade avdelningschefen Mia sagt.

Hon la sin hand över Sveas. Den var brunprickig och ådrig, med långa, perfekt manikyrerade naglar målade i klarrött. Vem hade fixat dem?

Under den våfflade landstingsfilten, höjde och sänkte sig två runda kupor i takt med andningen. Silikon.

En bisarr kontrast – den sköra kroppen, nästan genomskinlig, och de toppiga, klotrunda brösten som vägrade smälta in i förfallet.

Svea hostade till. Emma höll sugröret mot hennes läppar, men Svea var för svag. Hon droppade näringsdrycken försiktigt i munnen.

Tiden försvann. Bara andetag, doft av plast och tyst väntan. Emma satt med hennes hand i sin. Tittade på naglarna. Så målmedvetet röda. Vad hade Svea ångrat? Vad hade hon önskat mer av?

Plötsligt lättade luften, som om någon öppnat ett fönster i ett inre rum. Emma rätade på ryggen. Var detta dödsögonblicket? Svea rörde sig svagt, försökte säga något. Emma böjde sig närmare.

– Fy fan … viskade Svea rosslande.

Emma log genom tårarna.

– Fy fan is right, Svea.

När nattpasset var slut möttes hon av morgonsolens kalla, klara luft. Hon låste upp sin lägenhet och satte på kaffe, men reste sig nästan genast från köksstolen. In i badrummet. Rotade i en gammal necessär tills hon hittade det. En liten flaska, dammig av tid.

Rött nagellack.

Emma hade inte målat ­naglarna på flera år. Inte ­sedan Erik sagt att det såg slampigt ut.

Men vad han tyckte spelade inte längre någon roll.