Mona ligger sömnlös och ser tillbaka på sitt liv. På det stora hela är hon nöjd, men det finns vissa saker hon sörjer. Kanske finns det fortfarande tid att ändra på dem?
Ljudet av höga, glada röster från en hop ungdomar nere på gatan, väckte Mona. Ett par av dem skrålade på en sång hon inte kände igen. Mona tittade på klockan. Den var lite över ett på natten.
Nu hörde hon röster precis nedanför fönstret. Några av dem måste ha blivit stående. Mona gled ur sängen, satte fötterna i tofflorna och gick fram och kikade ut på gatan genom sitt sovrumsfönster på första våningen i det centrala gathuset där hon bodde sedan många år. De flesta skulle nog ha valt rummet som vette mot gården till sovrum. Det var mycket lugnare än det här som alltså låg ut mot gatan och där folk varje dag – och ibland på natten – passerade på sin väg till eller från den centrala gågatan med alla butiker, kaféer och restauranger samt även ett par diskotek och pubar. Men Monas man, Paul, hade valt detta rum som sovrum just för att det vette ut mot gatan. Han hade haft ett litet skrädderi i samma hus och på så vis kunde han se så att allt var som det skulle – även nattetid.
Skrädderiet hade stängt för ett antal år sedan. Paul hade gått bort bara tre år senare. Och då hade Mona sovit i rummet i drygt trettio år och kunde inte tänka sig att byta.
Mona drog gardinen lite åt sidan och kikade ner på gatan. Hon såg tydligt de två unga männen för det fanns en gatlykta inte långt ifrån dem. Den ene satt ner med ryggen mot husväggen. De pratade ganska högt så det var inga problem att höra vad de sa. Mannen som satt ner var trött och funderade på att gå hem medan den andra uppmuntrade honom att festa vidare:
– Sova kan vi göra när vi blir gamla, argumenterade han och till slut lyckades han övertala sin kompis som kom på benen igen och de två sprang gatan ner för att återförenas med sina kamrater.
Sova kan vi göra när vi blir gamla
Mona gick tillbaka och satte sig på sängkanten. “Sova kan vi göra när vi blir gamla”. Hon kunde inte låta bli att le.
– Om ni har tur, svarade hon dem för sig själv. Mona sov inte längre särskilt bra om nätterna och visste att flera av hennes väninnor hade samma problem. Kanske var det också därför hon inte blev irriterad över att bli väckt av de skrålande ungdomarna. Hon hade vaknat ändå om en stund, som hon så ofta gjorde. Och ungdomarna hade låtit så glada.
Nej, Mona kunde inte hetsa upp sig över några unga människor som var på festhumör. Man är ju bara ung en gång och det gällde att njuta och leva livet fullt ut. Det skulle säkert inte dröja många år innan de hade jobb och familj och gjorde andra prioriteringar.
Mona bestämde sig för att värma en kopp mjölk. Det hjälpte henne att somna om ibland. Hon tog på sig morgonrocken och gick ut i köket, tände lampan över spisen och hittade ett paket mjölk i kylen. Det var förstås enklast att värma den i mikron, men Mona tyckte bättre om att göra det på det gamla hederliga sättet. Hon hällde upp mjölken i en kastrull och slog på plattan. Hon rörde noga medan mjölken blev varm så att den inte skulle brännas vid. Den rytmiska rörelsen med vispen kändes lugnande.
– Men vad behöver jag lugnas för? frågade Mona sig själv. Hon satte sig vid det lilla matbordet för två. När hon vaknade på natten satt hon ofta och funderade över sitt liv och hon kunde inte komma till någon annan slutsats än att det hade varit – och var – ett bra liv.
Hon var änka och även om sorgen och saknaden aldrig försvann, så var det ju inte helt ovanligt vid hennes ålder. Hon hade haft ett gott och kärleksfullt äktenskap. Hon och Paul hade samarbetat väl både i och utanför firman. Det var nog inte alla par som klarade av att umgås tjugofyra timmar om dygnet, men för henne och Paul hade det fungerat fint.
Mona hade ett par goda väninnor att umgås med när hon ville ha sällskap och bortsett från ett några små skavanker var hon vid god hälsa. Inte heller ekonomiskt hade hon några större bekymmer. Hon ägde huset där hon bodde och sedan skrädderiet stängt hade de hyrt ut lokalerna till diverse små butiker eller kontor. Just nu låg där en keramikbutik.
Nej, hon hade inget att klaga på, sammanfattade Mona och tog en klunk varm mjölk. Det låg en veckotidning på bordet och hon bläddrade förstrött i den. Hon var för trött för något längre, men hon läste några av de lustiga små historierna som läsare skickat in. Flera av dem handlade om barn som hade sagt eller gjort något skoj. Mona log först, men så tittade hon upp från tidningen med en liten suck.
Det fanns en sak hon saknade i sitt liv. Som hon alltid hade saknat. Hon och Paul hade inte kunnat få barn. De hade med tiden accepterat situationen och fyllt livet med firman i stället. Men Monas längtan efter en större familj hade aldrig försvunnit helt.
Om hon hade fått ett eller flera barn, hade hon kanske haft barnbarn i dag, precis som många av sina väninnor. De pratade ofta om dem och Mona njöt av att höra deras berättelser om de små. Men som hon önskade att hon själv hade haft några söta och skojiga bilder i telefonen att visa. Att hon kunde hämta en liten flicka eller pojke i förskolan en gång i veckan eller lära ett lite större barn att baka, eller finnas där för en tonåring med sina första kärleksbekymmer.
Hon hade plats för fler i sitt hjärta
Mona hade haft gott om tid att finnas där för ett barnbarn. Och hon hade helt klart plats för fler i sitt hjärta. Hon hade alltid sett på sig själv som en person som hade förmågan att älska. Hon hade haft lätt för att prata med kunderna i butiken – även om annat än väder och vind. Hon trodde också att hennes väninnor skulle beskriva henne som en god vän. En som kunde lyssna och som försökte sätta sig in i hur den andra personen kände och inte bara var snabb med att pracka på dem sin egen åsikt eller lösning på problemet. Och detta var Mona lite stolt över, för det var verkligen inte hennes föräldrars förtjänst att hon hade vuxit upp till en varm människa.
Mona reste sig, satte koppen i diskmaskinen och kollade så att hon kommit ihåg att stänga av spisen. Efter ett stopp på toaletten gick hon tillbaka till sängen och la sig ner för att försöka tänka på något annat. Några vackra tankar som kunde hjälpa henne att somna igen.
Hon försökte tänka på boken hon läste, på konserten i kyrkan som hon tänkte gå på senare i veckan. På torsdagens stickklubb. På vad hon skulle laga till middag i morgon. Men tankarna ledde bara i en riktning. Tillbaka till barndomen. De tog henne i handen och ledde henne genom en disig morgon till vägen som var uppkallad efter den flotta gården i slutet av den. Men det var inte där Mona hade bott med sina föräldrar. Monas barndomshem var den lilla tjänstebostaden som låg bakom några träd halvvägs mellan huvudvägen och den stora gården.
Tjänstebostaden var inte lika välskött som gården, men det var inte tanken på de små omständigheterna, den enformiga maten eller de kyliga morgnarna som gjorde tankarna på barndomen så dystra. Inte heller minnena på hur hon hade fått hjälpa till hemma från det att hon var stor nog att röra i en gryta.
Ett barn av i dag skulle nog tro att hon ljög om hon berättade om sina långa, slitsamma dagar. Men Mona hade aldrig varit rädd för att ta i och hon hade med glädje arbetat ännu hårdare om bara hennes mor någon gång ibland hade sagt ett vänligt ord till henne, strukit henne över håret eller på något annat sätt visat att hon uppskattade henne. Hon hade inte behövt ta till några stora ord, en kärleksfull blick eller ett litet tack hade räckt långt.
Mona märkte att hon hade fått tårar i ögonen. Hon hittade en pappersnäsduk på nattduksbordet och torkade ögonen.
– Din gamla toka, sa hon till sig själv.
Det fanns ingen anledning att ligga och gråta över något som hade hände för så många år sedan. Hon hade gråtit nog. När hon träffade Paul hade hon bestämt sig för att bara se framåt. Men nu i natt dök minnesbilderna upp lika tydligt som bilderna på dagens mobiltelefoner.
Det var kanske tur att det inte togs så många bilder när hon var barn. De hade visat en dyster, tunn liten flicka i för små kläder. En liten flicka som inte var älskad och där saknaden lyste ur ögonen. En sådan bild var det nog ingen som ville visa för sina väninnor.
Monas far hade varit, om inte varm, så iallafall inte helt kall som modern. Mona mindes ett par gånger när han hade kommit hem med en påse godis eller en klubba till henne. En enda gång hade han också cyklat in med henne till stan och köpt en ny klänning, nya skor och en kappa till henne. Men han fanns inte där på särskilt många av Monas minnesbilder. Hon visste inte säkert var han hade varit, kanske ute på något jobb. Eller så stod han inte ut med att vara hemma där hans fru såg till att stämningen var på fryspunkten. Men varför hade han inte försökt ändra på det? Han var ju vuxen. Fanns det verkligen inget han kunde ha gjort?
Mona kunde inte förstå det, och hennes föräldrar hade inte gjort något för att hjälpa henne att förstå. De hade aldrig pratat om sin barndom och vad som hade format dem. De hade överhuvudtaget inte pratat särskilt mycket.Mona skulle gärna ha pratat om sin barndom och om vad som format henne om det hade funnits ett barn eller barnbarn som velat lyssna. Kanske skulle historierna ha kunnat hjälpa dem att förstå hur bra de hade det. Eller så hade de kunnat se att man inte bara formas av hur andra behandlar en. Att man inte behöver låta hela sitt hjärta vissna även om man inte har någon som vattnar det. Om man hade en sådan tur som Mona hade haft, kunde man hitta någon senare i livet att spira med – någon som både kunde ge och ta emot kärlek.
Mona tände sänglampan. Hon kunde lika gärna ge upp att försöka somna nu. Det var tyst och stilla utanför, men tankarna ville inte lämna henne någon ro. Hon hade inte lust att tänka dem. Saker och ting var ju som de var.
Hon gick och hämtade veckotidningen och kröp upp i sängen igen. Förhoppningsvis skulle tidningens artiklar och noveller ge henne något annat att tänka på. Hon läste en söt, romantisk novell. Den fick henne att le även om ingen romantisk historia enligt henne kunde mäta sig med hennes och Pauls.
Mona bläddrade vidare. “Från läsare till läsare” löd rubriken på nästa sida. Mona skummade breven. Hon hade inga planer på att leta efter en ny man och lyckligtvis hade hon nog med väninnor. Hon var precis på väg att bläddra vidare när det allra sista brevet fångade hennes uppmärksamhet. Det var från en läsare i hennes närområde:
Extramormor sökes. Vår mamma har ingen familj här i stan och vi skulle gärna vilja hitta en äldre dam som har lust att passa oss ibland när mamma jobbar, eller bara umgås med vår lilla familj eller åka med oss på aktiviteter. Vi är fem och tre år gamla, flicka och pojke, och älskar att leka, rita och gå till lekplatsen. Skriv till vår mamma Lina på …
Monas hand for upp till munnen. En mamma med två små barn som sökte en extramormor. Och här fanns hon som drömde om barnbarn. Skulle hennes dröm skulle kunna gå i uppfyllelse tack vare en sömnlös natt?
Mona gick ut i köket igen. Hon behövde något starkare än en kopp mjölk nu. Te, kanske? Men nej, om hon drack mer nu skulle hon få springa på toa hela resten av natten. Medan tankarna snurrade hittade hon en bulle i skafferiet. Hon la den på en assiett och bar in den till kontoret, där hon i många år skött firmans räkenskaper. Hon satte sig, drog djupt efter andan, slog på datorn och öppnade mejlprogrammet. Det fanns några nya mejl, men dem hoppade hon över nu.
Hon skulle just trycka på knappen för att skriva ett nytt meddelande när tvivlen kom över henne. Kanske gick det lite för snabbt. Kanske hade Lina och hennes barn inte tänkt sig en sådan extramormor som hon. En som själv aldrig hade haft barn. En som själv aldrig hade haft en barndom.
Mona rullade ut sin skrivbordsstol lite och la händerna i knäet. Skulle hon överhuvudtaget klara av att vara extramormor? Vad visste hon om barn och om att vara tillsammans med barn? Inte särskilt mycket när det kom till kritan.
Skulle drömnen gå i uppfyllelse tack vare en sömnlös natt?
Hon åt den sista biten av bullen, men den var inte lika god längre. Så gick hon in i sovrummet igen och fram till fönstret och tittade ut på gatan. Klockan hade hunnit bli tre. Två unga människor kom ut ur mörkret och in i gatlyktans sken. Han hade armen om hennes axlar och de stannade för att kyssas.
Mona valde att titta bort, men ett litet leende spred sig över hennes ansikte. Den unge mannen liknade han som tidigare hade stått under hennes fönster och sagt att de kunde sova när de blev gamla. Men det kunde också vara någon annan – ungdomarna var så lika varandra i mörkret.
– Vem du än är, så njut, viskade Mona ut i mörkret. Man är bara ung en gång.
Hon satte sig på sängkanten och plötsligt kom det över henne. Hon slog knytnäven mot sitt lår så att det nästan gjorde ont.
– Och man är ta mig tusan också bara gammal en gång.
Hon reste sig och gick tillbaka till skrivbordet. Hon öppnade mejlen igen och kopierade noga Linas mejladress från veckotidningen in i mejlens adressfält.
Hej Lina! Jag läste ditt brev om en extramormor. Jag heter Mona och bor …
Klockan var fyra innan Mona kom till sängs igen och hon la sig med ett leende på läpparna. Inget var ju klart än, men möjligheten att få ett barnbarn till låns var en väldigt fin sak att tänka på medan hon försökte somna om.