Michelle önskar att det var hon som fick vara chefen Pierres sekreterare. Om bara inte den där bossiga kollegan Eva stod i vägen!
I samma stund som Michelle steg in på kontoret började Eva ge henne order:
– Jaså, där är du äntligen. Kan du kopiera den här bunten? Det ska vara tjugo av varje och de ska häftas ihop och vara klara till representationsmötet.
Slappna av, din jobbiga människa, hann Michelle precis tänka om sin nitiska kollega innan strömmen av ord fortsatte.
– Du måste passa telefonen den närmaste timmen också, för jag ska duka upp med finservisen till mötet och som du vet måste det göras med omsorg så jag vill inte bli störd när jag håller på.
Men åh, så irriterande hon var. Under det halvår som Michelle varit anställd som kontorsassistent hade det bara blivit värre och värre för det var tydligt att Eva älskade att ha en underordnad person att hunsa. Hon var faktiskt långt mer bossig än deras chef, Pierre, som annars var den som ägde det gamla anrika familjeföretaget.
Kring chefen var det inte så mycket väsen. Han sa hej när han kom och hej då när han gick. Michelle log alltid stort mot honom för han var verkligen en snygg man, men utöver det hade hon inte direkt något med honom att göra. Det var lite förargligt, för hon hade gärna kunnat tänka sig en befordran snart.
Helst hade hon velat ta över Evas jobb som Pierres sekreterare. Det var faktiskt lite märkligt att det inte hade hänt redan. För en man i sina bästa år måste det vara en plåga att ha petimätern Eva springande på kontoret hela tiden.
Inte nog med att Eva var över femtio, det vill säga dubbelt så gammal som Michelle, hon hade alltid så trista kläder. För att inte tala om hennes tunna, råttfärgade hår … helt ärligt! Varför piggade hon inte upp frisyren med färg och hårförlängning, som Michelle gjorde. Det var dyrt, men väl värt investeringen, för med ett sådant utseende skulle det bara vara en tidsfråga innan Pierre fick upp ögonen för henne på allvar.
Eva var äldre med fel frisyr och fula kläder
Flera månader senare stod Michelle fortfarande vid den förbaskade kopieringsapparaten och sprang trista ärenden åt Eva som alltid kom på något som företaget saknade. Ena dagen var det frimärken, andra dagen glödlampor.
Det var inte alls så att Michelle kom närmare Pierre. Hennes frustration över att han fortfarande inte la märke till henne ökade för varje dag och det gjorde också hennes avsky mot Eva.
Det var ju den fjäskisen som uppenbarligen såg till att Michelle aldrig fick några arbetsuppgifter nära honom. Till exempel det här med dukningen. När det skulle sättas fram vanliga koppar i kontorets andra mötesrum var det Michelles jobb, men när det skulle dukas upp vid det stora ovala bordet på chefskontoret, var det minsann Evas ansvar.
Förklaringen var den att de speciella gäster som bevärdigades ett besök inne hos Pierre alltid fikade på hans utsökta samling av den danska Musselmalet-servisen. Eva hade andäktigt berättat för Michelle att varje uppsättning var värd flera tusen.
Pierre hade samlat på servisen i många år och utökat den med annat porslin som han köpt på auktioner över hela världen. Nu stod en del av hans stora samling i ett låst skåp på kontoret och det var bara han själv och Eva som hade nycklar till det.
Varje gång servisen skulle fram uppförde sig den häxan som om det var kronjuvelerna hon ansvarade för.
Michelle räckte ut tungan bakom Evas rygg
Varje gång samma sak, så även i dag när firman väntade besök från USA.
– Du får inte störa mig medan jag dukar. Jag står med dyrbarheter i händerna och det är viktigt att jag får lugn och ro.
Michelle räckte ut tungan åt Eva när hon vände ryggen till. Hon stod inte ut med hennes självgodhet så fort det handlade om de där löjliga kopparna. Och nu var den besserwissern ensam med Pierre. Varför var det inte hon som fick chansen? Det var knappast svårt att duka ett bord.
När man tänkte efter var sannolikheten mycket större att den gamla Eva slog sönder någon av de dyrbara kopparna, än att Michelle skulle göra det. Hon var ju ung och mer säker på handen.
Det var faktiskt kul att tänka på vad som skulle hända om hennes kollega slog sönder en kopp. Ett mentalt sammanbrott var nog oundvikligt och chefens favoritsekreterare skulle inte längre vara så populär. Hm. Det var en intressant tanke. Tänk om något gick sönder medan Eva hade ansvaret för det?
En finurlig plan växte fram i Michelles huvud under de närmaste dagarna och när allt var genomtänkt skred hon till verket. Första steget var att ”låna” Evas nycklar till porslinsskåpet medan kollegan åt sin trista lunch i personalmatsalen.
När Michelle själv fick rast sprang hon snabbt till låssmeden på hörnet och fick gjort en kopia, sen smög hon tillbaka Evas nyckel i hennes väska. Det hela gick smidigt. Nu var det bara att vänta tills det åter var dags för möte med viktiga kunder.
En finurlig plan växte fram i Michelles huvud
Så en dag i november sa Eva:
– Det kommer några representanter för styrelsen i eftermiddag, och jag ska duka så vi kommer att ha det stressigt. Kan du sticka ner till blomsterhandeln och hämta buketten som jag har beställt?
I vanliga fall skulle en sådan start på arbetsdagen ha irriterat Michelle något enormt, men i dag log hon bara med hela ansiktet. Äntligen. Nu skulle allt ändras. I morgon skulle hennes förhatliga kollega få sparken och Michelle skulle stiga i hierarkin och förhoppningsvis komma tätt inpå Pierre. Med först var det visst några blommor som skulle hämtas.
Allt gick som planerat. Efter mötet tog Pierre med sig styrelsemedlemmarna ut på stan för att äta. Eva tog genast hand om finporslinet, diskade det omsorgsfullt med en blöt svamp och satte tillbaka det i skåpet, som hon låste. Kort därefter var det dags att gå hem och Eva och Michelle följdes åt nerför trappan. Det var en viktig del av planen.
Så fort Eva hade stigit på en buss utanför gick Michelle tillbaka till kontoret. Städpersonalen var på plats med sina vagnar och hinkar, med de höll till på en annan avdelning så hon kunde smita in osedd på chefskontoret.
I ett euforiskt rus lyfte Michelle varje kopp och fat över huvudet så att de skulle ha full fart när hon släppte dem. Tjugofemtusen, trettiotusen, trettiofemtusen kronor … Hon räknade ihop förödelsen i huvudet medan hon tänkte på att hon faktiskt alltid hade varit bra på huvudräkning. Det skulle vara ett plus nu när hon skulle bli Pierres sekreterare.
När skåpet var tomt lät hon skärvorna ligga i en hög på golvet. Det skulle se ut som om Eva hade tappat servisen när hon skulle ställa tillbaka den.Triumfen bubblade i hela kroppen när Michelle skyndade ut från kontoret igen. Hon försäkrade sig självklart om att ingen såg henne.
Nu skulle hon säkert få nya utmaningar!
På vägen hem, genom novemberdimman, kunde hon inte låta bli att le. Så kul det skulle bli att se Eva bedyra sin oskuld. Allra mest gladde hon sig åt det ögonblick när Pierre skulle kalla in Michelle på kontoret och fråga henne om hon var redo för nya utmaningar. Om hon var! Hon skulle ta på sig sin nya, tajta röda klänning och han skulle genast se att hon var en bättre sekreterare än Eva.
Nästa morgon bubblade fortfarande förväntningarna och för första gången någonsin gladde hon sig åt att komma till jobbet. Innan hon öppnade dörren till kontoret såg hon till att dra tillbaka det stora leendet från ansiktet och anlägga ett neutralt ansiktsuttryck. Så bra att hon kom ihåg att tänka på den sortens detaljer, för snart skulle det vänta en överraskning.
Från rummet där hon och Eva hade sina skrivbord stod dörren öppen in till chefen, och Michelle kunde se två uniformerade poliser stå och titta allvarligt på porslinsskärvorna tillsammans med Pierre. Tänk att han hade anmält de sönderslagna kopparna till polisen … Tog ordningsmakten verkligen sig an en olycka, som detta skulle se ut som?
Nu fick Michelle också ögonen på Eva inne på Pierres kontor. Hon satt på en stol och såg lätt bestört ut, men det fanns inga spår av tårar. Det måste handla om minuter innan hon skulle bryta ihop, för det var helt oundvikligt att Pierre skulle ge henne sparken. Eller … var pågick här?
Nu hade både hennes chef och polismännen fått syn på Michelle och de gjorde tecken att hon skulle komma in till dem. Nu handlade det om att spela sin roll bra, komma ihåg att se chockad ut, men också vara sexig och läcker.
Hon drog snabbt handen genom sitt stora ljusa hår. Det hade känts lite tunnare på ena sidan i morse så hon måste se till att beställa nya extensions hos frisören. Som Pierres personliga sekreterare var det viktigare än någonsin att se chic ut. Åh, som hon gladde sig.
Nu måste hon skynda sig in på chefens kontor där de stod och väntade på henne. Michelle anlade ett litet leende, men det bleknade ganska snabbt.
– Den här tillhör möjligtvis inte dig? frågade en av poliserna och pekade ner i högen av porslinsskärvor där Michelle alltför tydligt kunde se en lösriven, blond slinga av hårförlängningen. Då var det nog inte heller i dag som hon skulle bli befordrad.
