Sedan Brittas man dog hade lägenheten känts tom. Tills en liten tjuv förändrade allt …
Nycklarna föll ur Brittas hand och landade med en dov duns i snön utanför porten. Hon tyckte att det lät som små klockor som dog. Hon svor tyst, böjde mödosamt på de ömma knäna och fiskade upp dem. Hon halkade till och fick tag i ledstången i sista sekund.
Benen var stela och hon visste att hon borde ta på sig broddar, men hon vägrade. Broddar fick henne att känna sig gammal. Hon var sextionio, men inte gammal. Dessutom hade hon bara varit ute för att slänga soporna. Att kränga på sig broddarna för den korta biten hade känts som slöseri med tid.
Trapphuset luktade som vanligt – kokt kål, damm och något syrligt som hon inte ville tänka för mycket på. Britta bodde tre trappor upp till vänster. Sedan Lennart gått bort hade det varit tyst i lägenheten. Ibland för tyst. Hon hade vant sig vid radion som sällskap i bakgrunden, men den gick inte att småprata med som hon och Lennart hade gjort.
I dag var planen att baka bullar. Det var torsdag och pensionärsfika i församlingshemmet. Britta hade lovat att ta med något till kaffet. Hon gick in i lägenheten, hängde av sig jackan på kroken där Lennarts hatt en gång hängt, och såg mot fönstret. Snöflingorna singlade obeslutsamt neråt, som om de inte riktigt visste var de skulle ta vägen.
Hon tog fram en kastrull och öppnade kylskåpet. Mjölken stod på sin vanliga plats, men Britta upptäckte till sin förvåning att jästen var borta. Eller rättare sagt, att någon hade tagit den. Hon stod tyst och funderade. Jästen brukade ligga längst in, bredvid smöret. Nu stod där bara en halvtom burk sylt.
Hon visste direkt vem som var den skyldige. Han måste ha smitit in när hon varit ute med soporna.
I somras hade en ensamstående mamma flyttat in under henne. Hennes son Leo var tyst och skygg, alltid med luvan uppdragen även när det var varmt ute. En gång hade Britta hittat honom sittande på trappen utanför porten med tårarna rinnande. Hans katt hade sprungit bort och Britta hade hjälpt honom leta i två timmar. Till slut hade de hittat katten, en grårandig liten sak som hette Ture, uppe på sophusets tak. Han hade förmodligen suttit där och iakttagit dem hela tiden.
Sedan dess hade Leo börjat hälsa på Britta – ibland.
Britta tog på sig ett par tofflor och gick ner till andra våningen. Dörren stod på glänt och hon knackade lätt på dörrkarmen.
– Hallå? Leo? Är det någon hemma?
Inget svar. Hon hörde något röra sig därinne, ett prasslande ljud som försvann snabbt. Hon tog ett djupt andetag och tog ett steg över tröskeln.
Inne i lägenheten luktade det instängt och svagt av gammal frukt. Hon hittade Leo i köket, stående på en pall vid köksbänken med ett paket jäst i handen.
– Jag … förlåt …, sa han utan att se på henne. Jag ville baka bullar till mamma, men vi hade ingen jäst hemma. Jag skulle köpa en ny och lägga tillbaka sen.
Britta såg på honom. Han hade för stora kläder, tröjan såg ut som ett tält på hans lilla kropp.
– Är din mamma hemma?
Han skakade på huvudet.
– Hon har kvällspasset.
Britta nickade. Hon borde egentligen bli arg, förklara för pojken att man inte tar andras saker. I stället sa hon:
– Kom med upp till mig så bakar vi tillsammans.
Han såg förvånat på henne, som om hon skämtade.
– På riktigt?
– Ja, på riktigt. Men du får diska bakskålen efteråt.
Förlåt, jag skulle inte tagit jästen
Leo log försiktigt och klev ner från pallen.
De gick upp. Britta satte på radion och en gammal schlager fyllde rummet med glädje. Leo knådade degen med båda händerna, kladdig men fokuserad. Plötsligt kröp katten Ture smygande ut ur Leos bylsiga jacka och ner på stolen. Britta skrattade till. Rösten lät främmande, som att den kom från någon annan.
– Han får inte vara ensam hemma, sa Leo. Han river allt.
– Jag förstår, sa Britta. Lennart brukade riva tidningar när han blev rastlös.
– Var han din katt?
– Nej, min man. Men ibland var skillnaden inte så stor.
Leo fnissade.
En ljuvlig doft fyllde köket när bullarna gräddades. Britta borstade av händerna mot förklädet.
– Ska du följa med till fikat sen? Det brukar alltid finnas saft.
Leo tvekade.
– Mamma säger att jag inte ska störa andra.
– Det gör du inte. Du hjälper till.
Han nickade långsamt.
När de senare pulsade genom snön, med en påse bullar mellan sig, tänkte Britta att lägenheten inte kändes lika tyst längre. Nu var den fylld av små ljud – steg, skratt, ett jamande.
I församlingshemmet tittade de andra pensionärerna nyfiket på pojken som Britta hade med sig.
– Det här är Leo, förklarade hon. Det är tack vare honom som vi kan festa på bullar i dag.
Hon såg hur pojken sträckte på sig. Han log och torkade bort lite socker på kinden.
Och när de satt där, med saften, kaffet och bullarna framför sig på bordet, kände Britta något hon inte känt på länge. En sorts stilla värme. Som om någon hade tänt en lampa inom henne, den hon trott var släckt för alltid.
Britta såg ut genom fönstret. Snön föll tätare från den mörka himlen. Men härinne var det ljust.
