Novell: Vännerna var försvunna – hade de råkat ut för ett brott?

Varför hade inte grannarna i så fall märkt något och larmat polisen?
Varje vecka samlades Bitte, Lena, Kicki och Håkan på kafferep. De turades om att vara hemma hos varandra och det var en tradition som hållit i sig ända sedan Håkan tog steget ur den välbekanta garderoben femton år tidigare. Nu var han gift med kollegan Anders.
Den här torsdagen skyndade Lena, Kicki och Håkan hem till Bitte. Höstvädret lockade inte till att vara ute någon längre stund, men desto mer lockade Bittes chokladtårta. Hon var en mästare på att baka.
Håkan var först framme vid ytterdörren och tryckte på ringklockan. Tålmodigt väntade de på att Bitte, eller möjligtvis hennes make Sture, skulle öppna. Men ingenting hände. Till slut tryckte Lena bestämt ner handtaget och dörren gled ljudlöst upp.
Huset var ovanligt tyst. Här brukade tvättmaskinen brumma högt som om den skrålade på sista versen, radion i köket spelade gamla godingar och framför allt gläfste den lilla mopsen Elsa ivrigt. Men nu hördes ingenting.
– Visst är det väl torsdag? sa Håkan och tittade på de andra.
– Bitte och Sture går aldrig hemifrån utan att låsa dörren, sa Lena som gillade att läsa deckare och var säker på att allt kunde hända var som helst.
– De kanske sover, sa Kicki, tog av sig skorna och gick in i huset.
Köket var en enda röra. Det verkade som om Bitte hade blivit avbruten mitt i bakningen av chokladtårtan. Ett kakaopaket låg kullvält på golvet och Elsas små tassavtryck syntes tydligt.
– Tänk om Elsa har fått i sig kakao! flämtade Lena. Det är ju livsfarligt för hundar.
– Tror du inte att Bitte skulle ha hört av sig då? Håkan skakade på huvudet och stack ner fingret i en skål som innehöll delikat, om än något torr, chokladsmet.
Jag tror att något hemskt har hänt
Lena såg sig omkring i det vanligtvis så välstädade köket.
– Ni får säga vad ni vill, men jag tror att något hemskt har hänt.
Håkan åtog sig att gå igenom resten av huset. Vardagsrum. Arbetsrum. Gästrum. Badrum och sist Bittes och Stures sovrum. Han fick sällskap av Kicki, och eftersom Lena inte ville vara ensam i köket följde hon motvilligt efter.
På vardagsrumsgolvet låg Elsas hundleksaker. I badrummet var tvättkorgen överfull. Sängen i Bittes och Stures sovrum var obäddad och Stures kalsonger låg på golvet, något Bitte aldrig skulle tillåta.
– Kan någon prova att ringa Bitte? sa Lena och stirrade skräckslaget in i hennes garderob. Dörren stod på vid gavel och flera galgar hängde tomma.
Håkan la en tröstande hand på Lenas axel.
– De kan ju knappast ha blivit mördade…
– Hur kan du säga något så hemskt! sa Lena med en snyftning.
– Ja, varför skulle en mördare packa ner kläder? frågade Kicki. Och förresten ser jag inget blod.
– Han kanske ströp dem? viskade Lena skräckslaget.
Kicki tog upp sin mobil ur handväskan och slog Bittes nummer. Så gjorde hon en grimas.
– Den är avstängd. Jag provar med Stures.
Efter en stund suckade hon uppgivet.
– Samma med den.
Lena snyftade hysteriskt medan Håkan och Kicki såg förskräckta på varandra.
Hur var det med mannen som förföljde Bitte?
De satte sig vid köksbordet. Än kändes det lite tidigt att ringa polisen. Det kunde fortfarande finnas en logisk förklaring till Bittes och Stures underliga frånvaro.
– Hur var det med den där mannen som förföljde Bitte? sa Lena med gråten i halsen.
– Det var ju trettio år sedan! sa Kicki.
– Det dyker alltid upp nya galningar, sa Lena. Hemskheter kan hända var som helst.
Hennes tre barn hade alla alla gått genom jobbigheter innan de hittat balans i tillvaron med jobb och rätt partner så hon visste vad hon pratade om.
Kicki slöt ögonen och försökte känna in vad som hänt. Hade det varit bråk? Skrik? Protester? Hade Bitte, Sture och Elsa blivit bortförda? Varför hade inte grannarna märkt något i så fall, och larmat polisen?
Håkan tvådde sina stora händer. I halsen bubblade gråten och hotade att komma fram. Bitte var den som hade gett honom modet att backa ur ett flerårigt äktenskap som kändes fel på alla sätt och vis för att i stället vara den han egentligen var. Om något hänt Bitte skulle det vara fruktansvärt.
Han svalde hårt.
– Hade Bitte några fiender? sa han undrande. Eller Sture? Han var ju trots allt rektor.
– Han var en bra rektor! fräste Kicki. Men tyvärr finns det föräldrar som är idioter.
– Det finns föräldrar som kämpar sig blodiga för sina barn, rättade Lena och drog ilsket näven under näsan. Och det finns lärare och rektorer som inte förstår dem. Men jag håller med om att Sture var en bra rektor.
– Är! sa Kicki. Det enda vi har att gå på är en olåst dörr och lite stök. Det betyder inte att det har skett ett mord.
Lena reste sig och gick till den lilla tvättstugan. Där låg tvättade kläder i prydliga högar. Mot fönstret piskade regnet och åskmuller letade sig allt närmare.
Hennes hand skakade när hon la handen på en hög med Bittes välvikta tröjor. Hon försökte komma ihåg när hon senast haft kontakt med Bitte. Det måste ha varit förra helgen.
Bitte och Sture hade kommit förbi med Elsa när Lena och hennes man krattade löv. De hade pratat lite. Bitte hade berättat om dotterns problem med sin graviditet. Hon hade låtit riktigt orolig och Lena hade försökt trösta henne.
Lenas hand hejdade sig. Den låg ovanpå en liten rosa stickad filt. Tänk om det hade hänt barnet något! Det var Bittes och Stures första barnbarn.
Tänk om det hänt något med barnet!
Lena skulle precis gå till köket för att rapportera till Håkan och Kicki när åskan fick hela huset att skaka. Hon dök ner på golvet med händerna för öronen.
Det var då hon såg Bittes mobil. En gammal tingest med antenn och en lucka att fälla upp. Vännerna hade skrattat gott åt den, men Bitte höll envist fast vid sin gamla mobil.
– Alla har allt möjligt i sina mobiler nu för tiden, de är nästan som små datorer, sa hon. Jag behöver bara min för att kunna ringa. Det räcker för mig.
Lena gick till köket och höll upp mobilen. Håkan och Kicki stirrade tysta på den.
Nästa åskknall och blixtnedslag fick dem att hoppa till och Bittes mobil for ner på köksgolvet.
– Vi måste ringa polisen, sa Håkan och drog fram sin mobil. Något verkar ha hänt. Till och med Kicki såg tagen ut.
– Ja, gör det, sa hon och tvådde sina händer. Jag hoppas vi får dem tillbaka välbehållna. Hennes ord följdes av ett blixtnedslag.
Bittes och Stures stora äppelträd klövs mitt itu och Lena skrek rakt ut. Håkan slungade iväg sin mobil i rena förskräckelsen och Kicki slöt ögonen och började mumla lugnande ord.
Ingen av dem hörde att ytterdörren flög upp. Bitte stod i öppningen till köket och såg ut precis som vanligt, om än lite tröttare.
– Förlåt, sa hon. Jag glömde helt bort att höra av mig till er. Och att låsa ytterdörren.
Lena kastade sig om hennes hals, tätt följd av Kicki och Håkan. Bitte kramade dem hårt, en och en. Hon älskade sina vänner över allt annat och efter de senaste dygnen var det skönt att få vara tillsammans med dem igen.
– Slå er ner, sa hon. Jag och Sture köpte varsin bakelse på hemvägen. Vi kan väl dela på dem och sätta på en kanna kaffe? Ni anar inte hur hemska de senaste dagarna har varit. Snacka om att livet kan vara skört!
Så satt de där runt köksbordet – Kafferepsligan och Sture med lilla Elsa i sitt knä. De delade på budapestbakelserna och drack starkt, svart kaffe.
Snacka om att livet kan vara skört
– I måndags ringde vår svärson, berättade Bitte. De hade åkt in till förlossningen eftersom ingenting verkade vara som det skulle …
Bittes röst bröts och hon stoppade in en välfylld tesked med grädde i munnen. Sture la armen om henne.
– Barnet vägrade komma ut och Sanna hade förlorat mycket blod, förklarade Bitte och lutade sig mot sin man. Tack och lov kunde jag lämna blod och båda klarade sig, sa hon med en snyftning och såg tårögd på sina vänner. Jösses, vad livet kan förändras på några korta sekunder!
De fyra kafferepsvännerna tog varandras händer och höll dem hårt.
– Men nu har jag blivit mormor, sa Bitte glädjestrålande. Det hemska vände till någon underbart. Ni kan räkna med att det blir kafferep här hemma nästa vecka. Och jag lovar att bjuda på min chokladtårta.