Drömmen om barnbarn tog upp en stor del av mina tankar, och jag föreställde mig alla de saker vi skulle göra tillsammans. Problemet var bara att min dotter inte ens visste om hon ville bli mamma.
5 klassiska rätter din mormor brukade laga
Nyligen var jag på en middag med jobbet. Ändå var jag ledsen när jag cyklade hem. Många av mina kollegor var nämligen, precis som jag själv, i den ålder då ens liv kan berikas av barnbarn. När jag säger berikas är det för att det verkade som om de små, nya familjemedlemmarnas ankomst fick dem att äntligen förstå meningen med livet. Och jag är inte ironisk, utan avundsjuk.
Under hela middagen gick snacket om barnbarn och det visades bilder på de små underverken. De flesta av mina väninnor hade också blivit mor- eller farmödrar, så det var verkligen något som fyllde min umgängeskrets.
”Anette, nu kan det väl ändå inte dröja länge innan det blir din tur”, sa min väninna Jenny. ”Titti måste väl också höra klockan ticka snart?”
Men min dotter måste ha varit stendöv, för det fanns inget i hennes liv som tydde på att hon snart skulle få barn.
Beundrade min dotter
Titti var i början av 30-årsåldern, och de enda barn som intresserade hennes elever. Under lärarutbildningen hade hon haft en trevlig pojkvän, Anders, och i mitt stilla sinne hade jag hoppats att de två skulle starta ”projekt barn” så snart deras examen var avklarad. Så blev det inte.
Titti ville bli lärare på en liten byskola, medan Anders ville rädda barn i New Delhi, och på ett moget och odramatiskt sätt kom de överens om att gå skilda vägar.
”Men om ni älskar varandra, borde ni då inte kunna hitta en lösning?” frågade jag förundrat.
Det fick min dotter att rulla med ögonen. Det var nu hon var ung och skulle utmana sig själv, löd förklaringen. Alla mina argument om att man utmanar sig själv när man får barn rann av henne.
”Nu är det inte alla kvinnor som tycker att barn är meningen med livet”, svarade hon. ”Kanske vill jag inte ha barn alls.”
Jag beundrade min självständiga dotter, men jag förstod inte hennes inställning till barn. För mig var barn meningen med livet.
Hem till en tom lägenhet
Jag kunde bli så ledsen vid tanken på att min dotter kanske till och med medvetet valde bort denna fantastiska gåva som barn är. Jag tror faktiskt att jag har blivit en bättre människa av att ha fått ett barn.
Precis som en barnlängtande kvinna såg jag mormödrar och barnbarn överallt. Mina väninnor pratade inte om något annat och ställde ofta in våra träffar eftersom lille Jonathan eller Amalia hade blivit sjuk.
Jag kunde knappt gå in i affären en vardagseftermiddag utan att stöta på min granne som ofta hade mysdagar med sitt barnbarn.
Jag kände en klump i magen av sorg
”Ja, Agnes är lite förkyld, så hon slapp förskolan. Nu ska vi hem och baka bullar i stället”, sa min grannfru.
Jag log stelt och önskade dem trevlig bakning och krya på sig till Agnes.
”Ja, hon är inte så sjuk”, anförtrodde grannen mig när jag träffade dem igen i kassakön. ”Men vi behövde verkligen en mysdag tillsammans, och hennes föräldrar är stressade med jobb just nu.”
Jag kände en klump i magen av sorg över att det inte var jag som skulle hem och baka bullar med mitt barnbarn. Jag skulle bara hem till en tom lägenhet.
Inget intresse av en relation
Titti blev irriterad på mig när jag nämnde barnbarn, och det hade under de senaste åren lett till en hel del diskussioner. Jag ville inte vara osams med min dotter, men det var svårt att släppa ämnet. Jag hörde mycket om ofrivillig barnlöshet, för jag hade flera väninnor vars barn hade gått igenom långa fertilitetsbehandlingar.
”Finns det verkligen inte en enda användbar man på den där byskolan?” sa Jenny när vi träffades över en kopp kaffe.
Jag skakade på huvudet. Sedan uppbrottet med Anders hade Titti inte pratat mycket om det motsatta könet, och eftersom skolan låg i en liten ort på landet var chansen att hon skulle träffa sitt livs kärlek där försumbar.
”Men vad sägs om det där dejtandet i en app?” föreslog Jenny.
”Jag tror inte ens att Titti är intresserad av att ha en pojkvän”, suckade jag.
Jag hade försökt nämna för min dotter att fertiliteten minskar med åldern, så hon kunde inte vänta allt för länge. Särskilt inte om hon ville ha mer än ett barn. För mig var det en sorg att jag bara hade fått ett barn, och hade jag varit ung i dag hade jag skaffat ett till, även om det inte fanns en man i bilden.
”Det finns massor av kvinnor som får barn ensamma”, sa jag.
Jag hörde Titti sucka i telefonen.
”Kanske är jag bara inte den moderliga typen?” sa hon till slut.
Hade mindre energi över
Marianne tyckte jag skulle ta det lugnt och låta Titti lägga sin energi på jobbet, som uppenbarligen gav henne så mycket. Men det var lätt för Marianne att säga, eftersom hon redan hade tre barnbarn som hon passade enligt ett fast schema.
Det fanns också något annat som tyngde mig. Jag skulle snart fylla 60 år och kunde känna att jag hade mindre energi än för tio år sedan. Jag ville verkligen vara en pigg mormor med ork och överskott till mina barnbarn, men om Titti inte fick barn förrän om många år kunde den tiden vara förbi.
”Om det plågar dig så mycket, varför skaffar du dig inte några reservbarnbarn? Det finns ju gott om stressade småbarnsfamiljer som skulle uppskatta en hjälpande hand”, föreslog Marianne.
”Men det är inte samma sak”, suckade jag.
”Jag är säker på att du kan hitta några söta barn att vara bonusmormor till medan du väntar på dina egna. Titti kommer nog att få barn någon gång. Det får de flesta kvinnor trots allt”, slog min syster fast.
Då kom hon på att hennes dotter hade en väninna som var ensamstående mamma till ett par tvillingflickor.
”Hennes föräldrar bor långt bort, och jag är säker på att hon skulle uppskatta lite extra hjälp”, sa Marianne.
Fjärilar i magen
Så gick det till att jag blev reservmormor åt Liv och Luna. Jag måste erkänna att jag hade fjärilar i magen och nästan ångrade mig när jag ringde på deras dörr för att dricka en kravlös kopp kaffe med deras mamma, Cecilia, men den lilla familjen fick mig genast att känna mig välkommen. När jag gick därifrån, lastad med teckningar och pärlplattor, hade jag en varm känsla i magen.
Liv och Luna är två energiska treåringar, och jag njuter av att vara tillsammans med dem. Jag älskar att känna deras små armar runt min hals när jag hämtar dem på förskolan, och jag känner mig stolt och glad när jag går med dem på gatan. Jag tänker inte på att vi inte delar gener.
”Vilka söta barnbarn du har”, sa en vänlig dam på bussen förra veckan.
Jag log bara mot henne. Liv och Luna sa ingenting, för de har för länge sedan accepterat mig som deras ”bonusmormor Anette”.
Kanske kommer storken
Jag blir inte längre ledsen när mina kollegor och väninnor pratar om sina barnbarn, för jag berättar om mina upplevelser med Liv och Luna med samma entusiasm.
Det betyder inte längre lika mycket om Titti får barn eller inte, för jag är säker på att min relation till Liv och Luna kommer att vara livet ut.
Och faktiskt har det dykt upp en man i hennes liv, en en ny musiklärare, och honom pratar Titti så mycket om att jag vågade fråga om han var mer än bara en bra kollega.
Så ja – min dotter har fått en pojkvän, och jag är så glad för hennes skull. Kanske kommer storken ändå förbi vår familj, och den är mer än välkommen. Mitt mormorshjärta har gott om plats för fler barn.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
