Åsa skriver musik för att bearbeta barndomen: ”Jag tyckte att mamma hade förstört mitt liv”

Snön yr i Karlskoga. Åsa kommer in, ursäktar sig för frisyren och rättar till det långa vågiga håret. Samtidigt ger hon barnbarnet Wilma, 4 år, en kärleksfull blick. De två har nyss varit ute och busat. Åsa älskar livet som farmor.

Efter reklamen: Se också: Det här är PTSD

Hennes egen barndom var en helt annan. Åsa Karlström växte upp med en mamma som var missbrukare och oförmögen att ta hand om sina barn.

Skrivandet blev Åsas räddning under de åren, menar hon. Och pennan har varit hennes bästa vän ända sedan hon lärde sig att forma bokstäver. Åsa bearbetade sina upplevelser genom att sätta tankar och känslor på pränt i sin dagbok.

När så duon Nordman slog igenom på 1990-talet med Py Bäck­mans texter, blev Åsa inspirerad.

− Jag tyckte att texterna påminde lite grann om mina egna.

Hon gick resolut hem till Monica Forsberg, låtskrivare som också bor i Karlskoga och presenterade sina texter. Monica uppmuntrade henne att skriva texter med lite ljusare ton för att nå en större publik och det visade sig vara ett lyckosamt råd. Så småningom fick Åsa kontakt med sångaren Anders Nordlund i Fernandoz som sjöng in en låt av Åsa. Det ledde till att fler fick upp ögonen för hennes texter.

Numera är Åsa en etablerad låtskrivare till flertalet olika dansband. Vilket passar utmärkt för en tjej som älskat svensktoppen och dansbandslåtar sedan barnsben. Hon har bland annat skrivit Grannen mittemot med Martinez och Knäckebröd och vin med Sannex.

Åsas favorit i den egna digra låtskatten är Skicka mig ett vykort med Thorleifs som vann pris för årets bästa låt 2007 och tilldelades en Guldklav på dansbandsveckan i Malung. Utöver det har Åsa också fått SKAP-stipendiet 2013 för sina texter.

Streaplers släpper snart nya låtar, där Åsa är en av flera textförfattare som de använt sig av.

Emelies barndom var ren misär

relationerEmelie växte upp i misär: ”Jag letade mat i soptunnor”

Sina egna erfarenheter från den svåra uppväxten använder Åsa idag som en drivkraft för att hjälpa andra genom sin fond ”I kärlekens tecken”. För att samla in pengar arrangerade hon nyligen en välgörenhetskonsert i Karlskoga kyrka med bland andra operasångaren Kent Lundberg samt musikerparet Linda och Peter Dahl.

Åsas uppväxt innehåller mycket som de flesta av oss helst vill blunda för. Hennes mamma missbrukade tabletter, sprit, knark, ja, allt hon kom över. I hemmet förgrep sig okända män på Åsa när hon var liten.

I fantasin flydde Åsa till en äng. Tills det var över för den gången.

− Jag kan fortfarande se stigen till ängen i mitt sinne, berättar Åsa.

Situationen hemma fick ett dramatiskt slut när Åsa var fyra år. Hennes två bröder fick följa med sin pappa hem över jul. Men hon, som hade en annan och frånvarande pappa, lämnades kvar hos mamman. Som vanligt fanns det ingen mat. Åsas mamma låg utslagen på golvet och Åsa matade henne med det hon hittade – O’boypulver. När polisen larmades hade det gått flera dygn.

På barnhem

Åsa placerades på Sköndals barnhem, en plats där hon inte behandlades väl. När hon valdes ut av fosterföräldrar och fick komma till ett hem var Åsas glädje stor. Efter en kort period blev Åsa återlämnad till barnhemmet. Hon förstår än idag inte hur fosterföräldrarna kunde svika ett barn på det sättet.

− ”När jag blir stor ska jag bli en snäll vuxen” blev tidigt mitt motto, säger Åsa, som på den tiden trodde att alla vuxna var elaka.

Michaelas son dog i en överdos

relationerMichaelas son dog i en överdos: "Han valde inte att bli missbrukare"

För Åsa blev tillvaron lugnare när hon fick komma till nya fosterföräldrar, fem och ett halvt år gammal. De nya fosterföräldrarna upptäckte att hon gillade vatten och tog med henne till badhuset. Det betydde mycket för henne, och i många år tävlade och levde hon för simningen.

Fosterhemmet var en trygg plats men Åsa var själv trasig och otrygg. De gamla minnena gjorde att rädslan att bli lämnad igen var ständigt närvarande.

Just nu har Åsa ett annat skrivprojekt på gång tillsammans med författaren Anja Ek.

− Hon hjälper mig att väva ihop mitt liv till en bok. Jag skriver dels för att få perspektiv, dels för att skicka ut hopp till de som lever med psykisk ohälsa. Livet är som ett hundra meter långt häcklopp och vissa av oss slår i första häcken. Det gör ont och vi får starta om. Men det spelar ingen roll hur många gånger vi faller – det viktigaste är vår vilja att stå upp igen och kämpa.

Pia Johanssons

nöjePia Johansson: ”När en ölkapsyl öppnades, visste jag att demonen skulle flytta in i honom”

Stor ilska

Insikterna har tagit tid. Att komma dit hon är idag har inte varit lätt. Som barn och tonåring bar hon på en stor ilska och frustration gentemot vuxenvärlden, och framför allt mot sin egen mamma. Därför är arbetstiteln på boken kraftfull: Du kan dö kärringjävel.

Den syftar på en händelse som inträffade när Åsa var 15 år och hon fick ett telefonsamtal från en sjuksköterska vid Södersjukhuset i Stockholm. Sjuksköterskan berättade att mamman ropade efter henne och att det var nära slutet. Åsa svarade: ”Ni kan hälsa henne att du kan dö kärringjävel.”

− På den tiden tyckte jag att hon hade förstört mitt liv.

Sedan Åsa blev vuxen ser hon på sin mamma på ett annat sätt.

− Alla har drömmar. Mamma ville bli barnskötare. Men någonstans på vägen fallerade allt.

Det har gett Åsa en förståelse och en icke-dömande attityd. När hon ser alkoholiserade människor på parkbänken i Karlskoga tänker hon att det hade kunnat vara hennes mamma.

Redan som ung vuxen började hon prata med hemlösa och köpa mat till dem. Hennes engagemang har sedan dess varit starkt. Och det gör att hon ofta tar parti för de som inte kan föra sin egen talan. Ingen drömmer om att tillbringa sina dagar och nätter på en parkbänk. Det finns en person med förhoppningar om livet bakom ytan, menar Åsa.

samhälleLinda levde som hemlös – nu har hon jobb och drömbostad

En stark önskan om att få sätta guldkant på barns vardag resulterade i att hon startade fonden I Kärlekens tecken år 2011.

− Min dröm var att ta med barn till Kolmården och betala för allt. Jag samlade ihop några vänner och fixade en välgörenhetskonsert för att få in pengarna. Vi åkte med två bussar till Kolmården det året, ler Åsa.

Genom åren har I kärlekens tecken bjudit på resor till bland annat Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, Tomteland i Mora och nöjesparken Gröna Lund i Stockholm. Fonden bidrar även med annat, till exempel skolväskor eller varma kläder till hösten.

Vanligtvis arrangeras två konserter per år till förmån för fonden. Men i fjol gjorde Åsa en extra i början på sommaren för att ha råd att bjuda med barn som var flyktingar från Ukraina till Parken Zoo i Eskilstuna.

En annan återkommande aktivitet är insamling av julklappar och julmat till barn i familjer som annars inte har råd.

− Jag vet hur det känns att vara utan, säger Åsa.

nöjeKikki Danielssons starka ord om alkoholen: Döms hårdare än manliga kollegorna

Rädd för att dö

Även om hon använder sina erfarenheter till att hjälpa andra har barndomen lämnat djupa spår. Som tonåring drabbades hon av panikångest-attacker och blev rädd för att dö. Och som småbarnsmamma till David och Philip gick hon upp klockan fem på morgnarna för att laga mat, som barnen skulle kunna äta – om hon dog.

År 1992, när äldsta sonen David var tre år, inträffade något som fick Åsas mask att rämna. David blev inlagd på intensiven med svår hjärnhinneinflammation, han var nära att dö. Åsa och hennes dåvarande man vakade i flera dygn. Vid ett tillfälle frågade en sjuksköterska ”men hur mår mamma då?”, och plötsligt forsade alla barndoms­minnen ur henne.

− Det var som att öppna en ventil.

Sjuksköterskan lyssnade i timmar samt gav henne en lapp med ett nummer till en diakon, som Åsa senare kontaktade för att få hjälp.

− Jag förstod inte att det var något speciellt med min uppväxt. Jag visste ju inget annat.

nöjeAlbin Lee Meldau om drogmissbruket: ”Tappade det fullständigt”