Frida: Min man tog avstånd när jag blev allvarligt sjuk – visade sig att han bar på en tung hemlighet

Här är de vanligaste formerna av cancer i Sverige

För tre år sedan fick jag bröstcancer. Det var en oerhörd chock eftersom jag var ung, bara fyrtiotre, och hade små barn. Eftersom min moster dog i bröstcancer väckte det också många våra minnen från barndomen, men givetvis också en skräck att jag skulle gå samma öde till mötes.

Min familj har varit mycket stöttande. De blev så klart oroade och ledsna, men framför allt kände jag att de var där för mig och försökte vara där. Mina föräldrar var nyblivna pensionärer och hade tid att skjutsa mig till sjukhuset, något som min man inte hade tid för eftersom han jobbade fulltid och fick ta ett större ansvar för barnen nu när jag behövde vara på sjukhus.

Eller var det bara hans ursäkt?

Min man ville inte röra mig längre

För jag var ju också mycket med barnen, och mina föräldrar tog hand om dem också. Men ändå var det som om min man drog sig undan, sa att han hade mycket att göra på jobbet, ja, han fanns liksom inte där. Hans jobb hade aldrig tidigare inneburit så många jobbresor men nu var det som om han behövde åka iväg var och varannan vecka.

Till en början trodde jag att det faktiskt var extra mycket på jobbet för honom, men efter ett tag förstod jag att något inte stod rätt till.

När jag frågade min man hur det var fatt, svarade han flyktigt att det inte var någonting. Men jag kunde se att det var något. Han rörde mig ju inte ens längre.

Jag konfronterade min man

När jag tappade mitt hår blev det knappast mer intimitet. När fick jag senast en puss av min man? Tanken slog mig som en käftsmäll, för när jag började räkna bakåt så insåg jag att det måste vara flera månader sedan.

Min man hade visserligen aldrig varit särskilt fysisk, men inte ens det här var likt honom, eller likt oss, vi hade glidit ifrån varandra.

– Har det med min cancer att göra? Är du rädd? Försökte jag fråga igen men även den här gången backade min man och ville inte prata.

Jag var desperat. Samtidigt som jag kämpade för att klara mig igenom den tuffa behandlingen så behövde jag också oroa mig över mitt äktenskap. En ilska började gro i mig: Hur kan han ta sig rätten att behandla mig som om jag vore ett spöke, just nu, när jag behöver hans stöd som mest. Vilken ynkrygg!

Så jag fick nog och packade mina och barnens väskor och flyttade hem till mina föräldrar.

Varför tog min man avstånd från mig?

På kvällen ringde min man.
– Jag måste förklara mig, sa han och det lät som om han grät.

Min man berättade något han aldrig tidigare berättat för mig, att hans lillasyster hade dött i cancer när de var små.

– Varför har du inte sagt något?

Min man sa att han sedan många år tillbaka försökt tränga undan alla minnen från den tiden. Det var för smärtsam att tänka på. Men så när jag fick min cancer tvingades han att återuppleva allt som varit, och vara rädd att återigen mista den han älskar.

Hans sätt att hantera det blev att ta avstånd, att sakta simma ur bild, för att själv överleva.

– Det var inte rätt mot dig, jag ska vara din man och jag ska så klart ta hand om dig och inte backa. Jag ber tusen gånger om ursäkt, kom hem min kära.

Jag förlät mig man. Ibland tror jag att vi antar att män alltid ska vara de starka, men de är inte starkare än vi kvinnor. Min man hade gått igenom ett fruktansvärt trauma som barn, och hade aldrig fått bearbeta det. Och det resulterade i att han betedde sig illa mot mig, men jag kunde i alla fall förstå nu.

Jag sa åt honom att börja i terapi och det gjorde han.

I dag är jag cancerfri, och min man och jag har det bra igen.