Karin: Jag stängs ute på min nya arbetsplats – grät när jag hörde kollegornas skitsnack

Almedalen 2025: Läsarnas egna upplevelser om ålderism

Jag heter Karin, är 56 år, och jag vill dela med mig av något som slitit på mig. Men det har samtidigt lärt mig mycket om arbetslivet – och om mig själv.

För två år sedan förlorade jag mitt jobb som ­sekreterare på en advokatbyrå. Det var inte för att jag inte gjorde mitt jobb eller för att jag inte ­trivdes, tvärtom. Jag hade ­varit där i över 20 år, alltid fått höra att jag var noggrann ­pålitlig och effektiv.

Jag hade många vänner bland kollegorna och kunderna skickade ofta uppmuntrande mejl efter avslutade ärenden. Men när det blev nedskärningar valde de att behålla en yngre kollega som tydligen skulle klara av bådas arbetsuppgifter.

”Hon är mer framtidssäker”, sa chefen till mig, och hävdade att hon hade bättre datorkunskaper.

Jag har alltid försökt hålla mig uppdaterad, men när jag gick hem den dagen kände jag mig förbrukad.

Tufft att vara arbetslös vid 54

Att vara arbetslös vid 54 var tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag skickade ansökan efter ­ansökan, blev kallad till ­några enstaka intervjuer men fick alltid samma känsla: de såg på mig men såg inte min kompetens, utan min ålder. ”Vi söker någon som kan växa i rollen”, brukade de säga, och jag förstod vad det betydde.

Två år gick. Två år av tvivel, av att känna mig utanför ­samhället, av att undra om jag någonsin skulle få en chans igen. Så när jag äntligen fick erbjudandet om en ny tjänst i en större organisation kände jag att livet vände. Jag var så lycklig att jag grät när jag fick beskedet.

Från första dagen bestämde jag mig: Jag skulle visa att jag var värd att vara där. Att jag inte var någon som bara gled med, utan att jag fortfarande hade energi och dessutom erfarenhet och kunskap att bidra med. Jag ville bevisa – inte bara för dem, utan också för mig själv – att jag fortfarande kunde.

Så jag kastade mig in i ­jobbet. Jag jobbade snabbt, jag tog på mig uppgifter utan att klaga, jag kom tidigt och gick sent. Jag hade en tanke i bakhuvudet hela tiden: mina yngre ­kollegor hade inte bara åldern på sin sida, de hade också ­varit där betydligt längre än jag. De visste redan hur allt fungerade, de kände varandra, de var ­trygga i sina roller.

Jag däremot var ny och ­äldre – en kombination som fick mig att känna att jag var tvungen att dubbla insatsen för att duga. Jag ville inte bli den där ”tanten” som ­halkade efter.

Men efter några veckor märkte jag att något inte var som det skulle. Mina kollegor – de flesta yngre än jag – var artiga men kyliga. De log inte särskilt ofta mot mig, de småpratade inte när vi tog kaffe, de frågade inte om jag ville ­följa med på lunchen och när jag försökte föreslå något nytt i vårt ­arbetssätt fick jag ofta ett kort ”vi gör som vi brukar” till svar. Jag började känna mig osynlig trots att jag kämpade mer än någon annan.

Jag var inte önskad

Till slut blev jag osäker på allt. Gjorde jag fel? Var jag för långsam, för gammalmodig, för pratig? Eller var jag bara … för gammal? Jag ­vågade inte fråga rakt ut, men känslan av att inte vara en del av gänget blev starkare för varje vecka.

Och så kom dagen då jag råkade höra något som fick allt att rasa. Jag var på väg förbi fikarummet när jag ­hörde två kollegor prata om mig. ”Hon jobbar alldeles för snabbt”, sa den ena. ”Hon gör allt på en gång, det känns inställsamt.” Den andra svarade: ”Ja, hon får oss andra att se lata ut. Jag tror hon vill fjäska för chefen.”

Jag stannade upp och ­stelnade till. Det kändes som en kniv i magen. Jag hade ­slitit, kämpat och gjort mitt yttersta för att visa att jag förtjänade min plats – och ändå var det fel. Jag var inte bara oönskad, jag gjorde tydligen också andra obekväma.

Resten av dagen gick jag omkring med en klump i halsen. Jag kände mig dum, skamsen och samtidigt arg. Varför skulle det vara fel att göra sitt jobb väl? Hade jag inte rätt att försöka?

Samtidigt insåg jag något jag inte velat erkänna: jag jobbade inte snabbt bara för att jag var effektiv. Jag jobbade snabbt för att jag var rädd. Rädd för att inte räcka till, rädd för att bli bortvald igen, rädd för att ­någon skulle säga att jag inte hade där att göra.

På vägen hem den kvällen grät jag i bilen. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna vinna. Jobbade jag för lite, skulle de inte vara nöjda med mitt arbete. Jobbade jag för mycket, skulle jag vara inställsam. Jag visste inte längre hur jag skulle agera.

Våga tro på sig själv

Jag har ännu inte löst ­situationen helt. Men jag har börjat fundera. Kanske måste jag prata med mina kollegor öppet, säga att jag inte försöker tävla utan bara göra mitt jobb. Kanske måste jag själv dra ner på tempot, även om det tar emot. Och kanske, kanske måste jag acceptera att det tar tid att bli en del av en ny arbetsplats, särskilt när man är äldre.

En vän sa till mig nyligen: ”Du måste ­förstå att du inte behöver ­bevisa något. Du har redan gjort det genom alla år du jobbat.”

Kanske är det där svaret ligger. Att våga stå för min erfarenhet utan att överdriva och utan att köra slut på mig själv för att visa mig värdig.

Jag vet bara att jag inte vill ge upp. Jag har fått en andra chans, och jag tänker inte låta rädslan ­eller andras missförstånd ta den ifrån mig.

Jag skriver detta både som en lättnad eftersom jag fick reda på var felet låg, men också för att få ur mig min oro. Hur hittar man balansen mellan att visa framfötterna och att samtidigt passa in?

Jag hoppas innerligt att det finns en väg framåt för mig. För jag vill inget hellre än att få känna mig hemma i ­arbetslivet igen.