Caroline: Min familj pressade mig att skaffa barn – då rasade allt

Lågt barnafödande: Hur kan problemet lösas?

Så långt tillbaka jag kan minnas har tanken på att få barn känts som något som inte har med mig att göra. Under min barndom gav min mamma mig den ena dockan efter den andra, men de samlade oftast damm på hyllan.

Däremot kunde jag leka i timmar med mina hund- och hästfigurer. Jag hade både guldfiskar, två katter och en hund. Jag red också. Min största dröm var att bo omgiven av djur ute på landet.

Jag sprang alltid runt i villakvarterets grönområden medan min syster gick i rosa klänningar och lekte mamma, pappa, barn. Mamma brukade skämtsamt säga att vi bara var halvsyskon. Det var helt oskyldigt men bidrog till att jag kände mig annorlunda.

Hade andra intressen

När jag blev tonåring började jag känna mig ur fas med det som jag som flicka ”borde” intressera mig för, som fester, smink och killar. Som tur var hade jag en kompis från ridskolan som också hellre ville prata om djur och fantasyböcker.

Efter gymnasiet sökte jag in till veterinärutbildningen. Min mamma var orolig för hur jag skulle få familjelivet att fungera om jag både skulle ta hand om mina barn och bli tvungen att åka till kalvningar på nätterna. Jag övervägde att säga att det inte var något problem, eftersom jag ändå inte skulle ha barn. Men jag nöjde mig med att svara att jag ville bli smådjursveterinär, där det sällan förekommer nattarbete.

Jag flyttade till Uppsala och under utbildningen blev jag mer självständig och började också ha förhållanden. När jag var färdig fick jag jobb på en veterinärklinik som låg närmare min hembygd. Så småningom började vuxenlivet på allvar.

Fick ofta frågan om barn

Mycket i min nya vardag kretsade kring frågan om barn, och jag fick ofta frågan om när det var min tur. Mina kollegor på kliniken pratade oavbrutet om sina barn under lunchraster, och flera av mina väninnor hade hoppat på mammatåget. Det var naturligtvis roligt för dem, men innerst inne var jag ledsen över hur det påverkade vår vänskap. De hade alls samma tid och energi att ses längre.

Särskilt en av kollegorna var på mig. Hon frågade om jag inte var rädd för att bli ensam när jag blir gammal, och la till att hennes söner hade gjort hennes liv tusen gånger bättre. Jag sa ingenting om alla gräl hon började ha med sin partner sedan de blev föräldrar.

Ändå gnagde hennes ord i mig långt efteråt. Hon hade fått mig att känna mig ”fel”. Omvärldens reaktioner påverkade mig, men varje gång jag funderade på saken kom jag fram till att jag verkligen inte ville ta på mig ett så stort ansvar. Det var så många uppoffringar förknippade med modersrollen. Det kändes på ett sätt som en livstidsdom.

Med tiden blev jag också medveten om att en del av min känsla av att jag ”borde” bli mamma kom från medierna. På tv fanns reklam med lyckliga familjer, och mina sociala medier svämmade över av andras perfekta barnbilder.

Fler pikar när jag träffade en man

När jag var 34 träffade jag Kristoffer. Han arbetade som säljare och var lika engagerad i sitt jobb som jag i mitt. ­Därför hade vi också full förståelse för varandra om den ena behövde jobba över eller ta ett helgpass. Vi passade dessutom bra ihop på andra områden, och vi drömde båda om att bo på landet. Ganska snabbt började vi leta efter ett billigt, nedlagt ­lantbruk – och hittade ett.

Jag var lycklig. Nu hade jag allt jag drömt om: en härlig partner, ett givande arbete och ett hem på landet. Vi hade dessutom köpt en schäfervalp och anlagt en hönsgård.

Men snart upptäckte jag att det fortfarande inte var tillräckligt i omvärldens ögon. Nu när jag hade flyttat ihop med en man blev pikarna om barn fler. Ibland fick andras reaktioner mig att tvivla på om jag kunde lita på min egen magkänsla. Kanske hade alla andra rätt och jag fel?

Kristoffer och jag hade förstås haft samtalet. Det var viktigt för mig att tidigt i relationen berätta var jag stod. Kristoffer tog det väldigt bra. Han sa att han var osäker på om han ville ha barn, men att det aldrig hade varit någon stor önskan. Han hade redan två syskonbarn som han stod nära. Det lugnade mig.

Sa som det var till mamma

Min och Kristoffers första gemensamma jul skulle ­firas hemma hos mina föräldrar. Min syster, hennes man och deras två små flickor kom också, så det var full fart. Det var en underbar dag – ända tills jag hamnade bredvid min mamma vid kaffet. Vid ett tillfälle nickade hon menande mot min syster och mina brorsdöttrar och frågade om inte Kristoffer och jag längtade efter det där.

Till en början slog jag ifrån mig, som jag brukade, men hon fortsatte. Till slut tappade jag fattningen och utbrast: ”Mamma, jag har faktiskt aldrig velat ha barn, och jag vill att du respekterar det.”

Jag hade egentligen trott att hon kände mig så väl att hon redan hade räknat ut det, men hon såg chockad ut. Och sedan satte hon igång: Var det inte en ganska egoistisk inställning, och hade jag överhuvudtaget tänkt på Kristoffer

Jag kände mig lättad när Kristoffer kom till min undsättning och sa att han inte heller kände djupt och innerligt för att bli förälder, och att vi ju fick se hur det blev. Samtidigt tog han min hand och jag kramade den hårt.

Fick en panikångestattack

Vid det här laget hade alla kring bordet börjat lyssna och såg på oss med granskande blickar. De var min familj – om de inte förstod, vem skulle då göra det? Plötsligt sa min syster att hon inte begrep vad jag skulle använda mitt liv till om jag inte fick barn. Än en gång kände jag mig trängd. Vi bröt upp kort därefter, men stämningen var spänd när vi sa hejdå. Flickornas övertrötta skrik skar i mina öron, och julmaten låg tung i magen. Det var en befrielse att sjunka ner i bilsätet och rulla ut i natten med Kristoffer.

Under bilfärden fick jag ur mig min frustration över att folk insisterade på att påpeka att jag valde fel, bara för att jag var en kvinna som inte ville ha barn. Det var så orättvist. Jag krävde ju inte svar av dem på varför de hade valt ett liv med barn! Kristoffer var tyst en stund och sa sedan: ”Kanske borde vi bara skaffa barn? Det kanske inte blir så hemskt med ett …”

Hans förslag utlöste en kraftig ångest inom mig, och plötsligt kunde jag inte kontrollera min kropp. Hjärtat bultade, handflatorna blev våta av svett och det kändes som om min luftstrupe var ett tunt sugrör.

Flämtande bad jag Kristoffer stanna bilen, och sedan tumlade jag ut i mörkret. Jag kunde inget annat än gråta medan han höll om mig. Det var det värsta jag någonsin har varit med om. Först efteråt förstod jag att jag hade fått en panikångestattack.

Sa att han kunde lämna mig

När vi kom hem la vi oss på sängen med ytterkläderna på. Jag grät och sa till Kristoffer att om han ville ha barn skulle jag inte hindra honom – det fick bara bli med någon annan än mig.

Innerst inne var jag rädd för att jag skulle gå helt sönder om han lämnade mig. Men jag älskade honom så mycket att jag var tvungen att släppa honom fri. Kristoffer drog mig bara närmare sig och sa att han redan hade ­bestämt sig: Han ville i första hand ha mig.

Det natten låg vi och pratade i flera timmar. För första gången lyckades jag sätta ord på varför jag inte ville ha barn. Jag var rädd. Rädd för att förlora min frihet och rädd för vad barn skulle göra med relationen mellan mig och Kristoffer. Jag hade sett flera väninnor bli fullständigt utmattade av modersrollen och alla dess krav, och två av dem hade lämnat sina partners.

Lever ett rikt liv

Min reaktion den där kvällen hade visat mig hur starkt mitt motstånd egentligen var. Det blev en ögonöppnare för både mig och Kristoffer.

Vissa säger att det är ett egoistiskt beslut att inte få barn. Men man kan lika gärna säga att det är ett egoistiskt val att få barn. Man skaffar ju aldrig ett barn för barnets skull. Man gör det för sin egen skull.

Nu har det snart gått tre år ­sedan den julen. Kristoffer och jag är båda 38 år och lever ett rikt, aktivt liv utan barn. Vi reser och är engagerade i det lokala föreningslivet. Jag är till exempel ideell tränare i hundklubben, medan Kristoffer är kassör i idrottsföreningen. Han njuter också av att kunna satsa på karriären utan dåligt samvete.

Min mamma har – till slut – lärt sig att nöja sig med de två underbara barnbarn hon redan har. Vi brukar också flickorna när min syster och hennes man behöver en paus.

I takt med att jag blivit äldre har pikarna från andra också avtagit, och det har varit en befrielse. I dag är jag glad att jag stod upp för mig själv och min magkänsla.