Cilla: Min man spionerade på mig

Se också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

Efter reklamen: Se också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

Julen närmade sig och mitt liv var kaos. Under sommaren hade jag försökt få min man att förstå att jag inte orkade fortsätta som vi gjorde.

Med två små barn måste vi hjälpas åt. Men han lät alltid arbetet gå först och lämnade mig med allt ansvar för barn och hem.

Till slut förstod jag inte vad jag skulle med honom till. Jag älskade honom fortfarande och ville hitta en lösning som inte var skilsmässa, så under hösten tog vi kontakt med en familjeterapeut.

Men i våra samtal där insåg jag att ett uppbrott nog var oundvikligt. När min man deklarerade att jag var bäst på att ta hand om barnen och han på att bidra med pengar genom sitt arbete, förstod jag att vårt äktenskap inte kunde fungera.

Han menade att vi var som ett företag där var och en jobbade med det som den var bäst på. Terapeuten försökte förklara att en familj inte kan jämföras med ett företag, men det hjälpte inte.

Det blev en av de värsta jular jag varit med om. Vi bråkade inte, men stämningen var obehaglig och min man fick problem med sömnen och gick upp på nätterna.

När jag och barnen kom ner om morgnarna hade han redan suttit i köket i flera timmar och skrivit saker som han snabbt gömde undan.

En söndagsmorgon gick han på toaletten och papperet låg kvar. Det jag läste där gav mig rysningar – det var en lista över vad jag sagt och gjort dagen innan, in i minsta detalj.

Samma eftermiddag kom våra grannar in på fika. När min väninna följde med mig upp på övervåningen för att titta på en tröja jag hade köpt undrade hon viskande varför min man verkade iaktta och följa allt jag gjorde.

Hon tyckte det var obehagligt. Just då hörde vi steg och strax stod min man där i dörröppningen. Samma kväll sa jag till honom att vi måste bestämma ett datum då vi skulle separera.

Jag ville bort från honom innan något fruktansvärt hände. Till min lättnad höll han med om att vi borde skiljas, och dagen efter sökte han upp en läkare som gav honom sömntabletter. I och med att han började sova slutade hans nattliga skrivande.

Bodde växelvis i huset

Mitt jobb blev min fristad den hösten. Där kunde jag skratta på dagarna och samla kraft. Ibland tyckte jag mig skymta vår bil på parkeringen, men tänkte att det nog var inbillning.

Vi hade bestämt att barnen skulle stanna kvar i huset tills vi båda hittat annat boende, och att vi skulle bo där med dem varannan månad. Tiden som följde levde jag i en resväska.

Först fick jag sova hos en väninna. Det gick bra, men så började min man åka dit och fika de veckor jag bodde i huset med barnen. Och en dag bad min väninna att jag skulle hitta en annan lösning.

Hon klarade inte av att säga emot min man och ville inte bli inblandad i vår kris. Jag flyttade vidare hem till nästa vän. Samma sak upprepades, och när min svärmor till sist erbjöd mig att bo hos henne hade jag inget annat val än att tacka ja.

Eftersom hon och min man inte hade någon särskilt bra relation var jag dock orolig för att den skulle försämras ytterligare. Varje gång jag bodde i huset såg jag min mans bil åka förbi.

Det hände att bilen stod lite längre bort på gatan, nersläckt, men jag visste att han satt där. Han brukade också frågade ut vår äldsta dotter om vad vi gjort och vilka vi träffat.

Han stängde av elen

Den man som jag en gång älskat och gift mig med kände jag inte längre igen. Det skrämde mig. Huset låg ute till försäljning då min man sa att han köpt en ny villa och skulle flytta dit.

Jag letade fortfarande efter en lägenhet och tänkte att allt skulle bli lättare när han flyttade, för då skulle jag kunna bo heltid i huset tills jag hittat en lösning.

Men så blev det inte. Han hävdade att hans barnveckor också var hans veckor i huset, och då hade jag ingen rätt att bo där – även om han inte kom dit.

En aprilvecka när han åkte till fjällen med barnen tänkte jag att han ändå inte skulle märka om jag bodde i huset. När jag kom in möttes jag av av iskyla. Han hade stängt av el och vatten för att hindra mig från att bo där.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag vågade inte slå på värmen igen, för han hade säkert antecknat vad mätarna stod på. Den natten grät jag.

I slutet av juli fick jag till sist en egen lägenhet. Vårt hus var sålt och jag njöt av att ha fått en fristad. Den 19 januari skickade vi in ansökan om skilsmässa.

Sex månader senare var betänketiden över och det var dags att skriva under nästa papper. Jag blev lite förvånad över att min exman gjorde det utan protester, men samtidigt var jag lättad.

Förklaringen kom när han berättade att han skulle ha en inneboende i sin villa för att få hjälp med boendekostnaden.

På barnen förstod jag att den där kvinnliga inneboende nog var lite mer än så. Min exman försöker fortfarande sätta käppar i hjulet för mig ibland, men nu när jag inte längre är beroende av honom är det lättare att stå emot.

Jag älskar min lägenhet, som ligger på gångavstånd från barnens pappa – men ingen av oss kan se hem till den andres bostad och vi använder inte heller samma gator eller gångvägar.

Häromdagen fick jag höra att min exmans inneboende är gravid. Nu får han fullt upp med en bebis i mars och kan lägga fokus på det i stället för att göra livet surt för mig. Den här julen kommer att bli mycket bättre.