Det blir aldrig som förr – men det är fortfarande ett liv som är värt att leva

Dorthe Bolther står utan protes på sitt högra ben, och blickar åt höger

Foto: Runolfur Gudbjornsson

Efter att Dorthe överlevt en lastbilolycka behövde hon återfinna sig själv och bilden hon hade av sig och sitt liv. För hur är man hel i en halv kropp?

Hur känner man sig som en feminin kvinna när det ena benet saknas? Kan man ha sexiga underkläder på sig? Kan man hitta en ny partner? Och hur blir det med jobbet, som vanligtvis kräver 18 000 steg om dagen?

Allt det och tusen andra saker låg Dorthe Bolther och tänkte på igen och igen under de 243 dagar som hon var inlagd på sjukhuset i Köpenhamn. För två år sedan blev hon överkörd av en lastbil i en högersvängsolycka som kom att kosta henne det vänstra benet. Det högra kommer alltid vara märkt av olyckan.

Men en okuvlig tro på livet, massor av humor, en nära familj och inte minst unika vänner fick henne att resa sig och gå vidare. Bokstavligt talat.

Hösten 2017 hade varit fantastisk för Dorthe. Drömjobbet som social- och sundhetsassistent (en tjänst som kan liknas vid undersköterska) på Roskilde Sjukhus förlossningsavdelning tog stor plats, privatlivet gick strålande och hon var i bättre form än någonsin tidigare.

Nyårsafton firade hon på jobbet med champagne, kaka och nyfödda nyårsbebisar, och hon inledde den tredje januari 2018 med att gå på gymmet med sin yngste son, Mathias, handla och äta lunch tillsammans.

– Vi hade en så trevlig förmiddag, jag har gått igenom den tusen gånger i mitt huvud sedan dess, för den dagen blev ju avgörande, minns Dorthe, när vi möter henne i hennes trevliga lägenhet i Horsens.

”Nu dör jag”

Det är nämligen en tid före, och en tid efter den där onsdagen i januari. Dorthe tog senare på dagen sin cykel för att åka till jobbet. I en bevakad korsning kände hon plötsligt en lätt knuff.

– Jag minns att jag tänkte "oj, var kom du ifrån?" Allt gick väldigt fort, berättar Dorthe.

Lastbilens framhjul fick fatt i framhjulet på cykeln och både Dorthe och cykeln drogs in under det flera ton tunga fordonet.

– Jag låg under lastbilen, fortfarande med cykeln mellan benen, och jag kunde höra att han gasade. Då skrek jag. Jag hann tänka: Nu dör jag, och när han körde över mina ben var det en så underlig känsla, för jag kunde märka det, men det gjorde inte ont. Jag har senare fått veta att jag var i akutchock, men det är märkligt att man kan bli överkörd och att ångesten blir så stor att det som faktiskt gör ont inte får plats.

– Lastbilschauffören såg jag inte, men jag hörde honom vid ett tillfälle säga med gråten i halsen: "Jag såg henne alltså inte," minns Dorthe.

Det visade sig senare att chauffören hade varit påverkad av amfetamin.

– När jag vaknade natten till den fjärde januari låg jag i respirator och kunde därför inte säga något, men jag hade tusen frågor. Jag fick snabbt kommunicerat att personalen skulle ringa min vän Tania, säger Dorthe och forsätter:

– Hon är typen som kavlar upp ärmarna, och när hon kom kunde jag omedelbart höra hennes beslutsamma steg. Det gav mig en enorm känsla av trygghet. Självklart påverkades hon av att se mig i den situationen, men hon satte allting i system. Hon har senare berättat för mig att hon gick in på toaletten för att gråta, så att jag inte skulle se det.

”De släpper mig aldrig”

Dorthe sitter utomhus och ler mot i kameran.

Foto: Runolfur Gudbjornsson

Vännerna kom att betyda mycket för Dorthe, eftersom den största delen av familjen bodde i Jylland medan hon själv bodde på Sjælland.

– Olyckan har verkligen fått mig att inse att jag har världens bästa vänner. Majbritt och Tania firade exempelvis min första månadsdag sedan jag blev inlagd. De fick 30 minuter av läkarna, för jag fick bara vara uppe i en halvtimme. Men så satt jag i en jätterullstol medan de hade dukat upp med bordsduk, fin servis, hemgjord chokladmousse och alkoholfri champagne.

– Och till påsken fick jag en fin handskriven inbjudan om att mötas upp i sjukhusentrén, där de hade dukat upp med ris, påskägg och levande ljus, som annars är förbjudet. Påsklunch med mat från slaktaren, lite öl och inget prat om sjukhus eller amputerade lemmar. Mina vänner gav mig så mycket god energi och jag vet att de aldrig släpper mig – och aldrig jag dem.

Redan kort efter olyckan hade läkarna amputerat Dorthes vänstra ben. Det kunde inte räddas. Mirakulöst nog lyckades de dock rädda det högra benet genom att avlägsna all hud och fettvävnad från ljumsken till ankeln och långsamt överföra frisk hud från ryggen till benet. Dessutom var Dorthes bäcken brutet, så det var en ordentlig prövning hon stod inför.

Mamma till två

Något av det viktigaste för Dorthe var att hennes två söner, Markus och Mathias, då 18 och 15 år gamla, skulle klara sig så bra som möjligt genom sin mammas olycka.

Lyckligtvis tog sönernas pappa och hans nya flickvän sig an pojkarna, och det gav Dorthe ro att lägga all kraft på att återhämta sig. Markus bodde redan hos sin pappa i Jylland och dit flyttade Mathias också, så att bröderna kunde vara tillsammans under den svåra tiden.

– Mina söner blev självklart väldigt tröstade, särskilt av tjejerna i klassen, eftersom det var synd om dem för att deras mamma blivit överkörd. Jag sa till dem, att det skulle de passa på att utnyttja. Det skrattade vi mycket åt, ler Dorthe. Den yngste sonen, Mathias, kommer in genom dörren under intervjun och kikar i kylskåpet.

– Killarna har hela tiden varit så bra under min rehabilitering. De är stolta över mig och idag ser de inte på mig annorlunda än de gjorde förut.

Olyckan till trots klarar Dorthe också av det mesta i dag. Gå, köra bil, laga mat, tvätta kläder. Att cykla har hon dock inte testat – än.

”Jag saknade en som mig”

I början, då allt såg svart ut, trodde Dorthe inte att hon någonsin skulle få ett liv, eller ens gå, igen. Men långsamt och med fantastisk hjälp från de anställda på sjukhuset kom livet tillbaka. För att bättre kunna se sig själv som amputerad talade hon med andra i samma situation. Men de var alla män som hade förlorat ben i motorcykelolyckor eller krig.

– Män är mer intresserade av teknik och vad en protes kan åstadkomma. Jag kunde inte vara mer likgiltig. Mina frågor handlade om helt andra saker. Kan man ha på sig fina byxor? Vilka slags underkläder kommer jag bära? Jag var för generad för att säga det högt, för det verkade så ytligt. Jag låg också och tänkte: "Kommer jag någonsin hitta en partner? Det finns väl ingen som vill ha en förstörd kropp," säger Dorthe och fortsätter:

Olyckan har verkligen fått mig att inse att jag har världens bästa vänner. Majbritt och Tania firade exempelvis min första månadsdag sedan jag blev inlagd.

– Därför beslutade jag mig för att bli en förebild för framtida amputerade kvinnor. Om – eller när – en kvinna hamnar i samma situation som jag så ska hon kunna hitta mig. Jag saknade en som mig när jag låg på sjukhuset. Den enda jag kunde hitta var en spansk fotomodell som saknade ett ben, och hon var allt för lång ifrån mig och min vardag.

Hade Dorthe själv kunnat välja skulle de stora sjukhusen gå samman och anställa henne för att rådgiva kvinnor som hamnat i hennes situation.

– Det hade haft så stor betydelse för mig och för patientens rehabilitering att det kom någon som verkligen förstod vad kvinnan går igenom. Jag hade den sötaste sjuksköterskan med de brunaste, vackraste benen som sade till mig: "Det kan jag verkligen förstå." Men jag tänkte: "Nej, det kan du helt enkelt inte." Men jag kan förstå, och jag kan motivera en i samma situation till att få ett bra liv också efter ett sådant trauma.

Dorthe Bolther har blond page och en svart läderjacka. Hon lutar sig mot en mörkblå vägg och ser in i kameran.

Arbetet som social- och sundhetsassistent kräver vanligtvis 18 tusen steg under ett pass, och även om Dorthe numera kan gå är det fler steg än hennes kropp klarar av. I stället drömmer hon om att bli doula, ett stöd för föderskan före, under och efter förlossningen. Foto: Runolfur Gudbjornsson

"En aning för handikappad"

En annan stor sak som Dorthe vill lära sig på nytt är att gå i högklackat.

– Det har något med kvinnlighet att göra. Häromdagen var vi på en 75-årsfest och jag tog på mig en vacker klänning – och gymnastikskor. Agh, det är bara inte samma sak.

– Vissa tycker kanske att jag bara ska vara glad som överlevde, men det betyder något för mig och min självkänsla. Det är helhetsbilden av att vara kvinnlig, säger Dorthe.

Hon har nu fått specialtillverkat ett hölster med spets till sin protes. Den väcker uppseende när hon visar upp den. Och det gör hon ofta.

– Och om jag inte visar upp protesen så lär sig aldrig världen, att såhär ser en kvinna ut när hon har benprotes. Så jag känner också ett ansvar för att visa den. Vi ska alla se åh så perfekta ut på på Instagram och Facebook, men jag kan inte dölja att jag är fysiskt utmanad.

– Jag var vid ett tillfälle på date med en man som ringde mig dagen efter och sade: "Du är bara en aning för handikappad för mig." Jag svarade att jag värdesatte hans ärlighet, men att han hade kunnat linda in det lite bättre.

Se också: Christina Hedlund fick svåra hjärnskador efter en bröstoperation i Polen.

Partner och nytt hem

Det var med blandade känslor som Dorthe blev utskriven efter åtta månader på sjukhuset. Hon gick från den trygga omgivningen med professionella personer och mat som blev serverad till att själv behöva sköta allt och vara ensam hemma.

– Jag har ofta tänkt att det måste vara på samma sätt att komma ut ur ett fängelse. Plötsligt ska man sätta allt i system och stå för det hela på egen hand.

Tillsammans med sin yngste son flyttade Dorthe in i en lägenhet som hon bara sett genom FaceTime och bara inrett med möbler köpta på nätet. Lägenheten låg i Horsens, 230 kilometer från Roskilde, där olyckan skedde. Men Dorthe kände att hon behövde flytta hem till sin barndomsstad där en stor del av familjen fortfarande bor.

Män är mer intresserade av teknik och vad en protes kan åstadkomma. Jag kunde inte vara mer likgiltig. Mina frågor handlade mycket om det feminina. Kan man ha på sig fina byxor? Vilka slags underkläder kommer jag bära? Jag var för generad för att säga det högt

– Jag hade ingen pojkvän när olyckan inträffade, så när jag blev utskriven kastade jag mig ut i dating via nätet. Jag beskrev allt, lade ut bilder där man kunde se min benprotes och skrev i texten att man skulle tänka igenom det hela en extra gång. Jag har saknat att dela livet med en fin man, och så mötte jag Kevin. Han älskar mig för den jag är och hans familj har också tagit emot mig så väl. Som hans mamma kärleksfullt sa om mig: "Hon är den sötaste människa som går i ett par skor." Det var sött och roligt sagt.

Två offer i en trafikolycka

Dorthe har efter olyckan startat bloggen Ett steg före.

– Efter att jag började skriva har jag fått många meddelande från kvinnor i alla åldersgrupper med alla möjliga fysiska skavanker. En skrev till mig att hon dragit nytta av att läsa det jag skriver, och det gör mig förstås väldigt glad.

– Man måste komma ihåg att det finns två offer i en högersvängsolycka: Chauffören och personen som hamnar under lastbilen. Vissa chaufförer blir för hårt drivna av sina arbetsgivare, andra är för orutinerade. Man får köra lastbil redan som 18-åring, det är helt galet.

– Flera har också frågat mig om det inte var mitt eget fel att jag blev överkörd. Om jag var stressad eller inte såg mig för ordentligt. Den värsta är nästan: Varför är det så att kvinnor alltid håller på sin rätt att köra över grönt? Den har jag hört ett par gånger. Men oavsett om man är man eller kvinna så betyder väl grönt att det är okej att köra framåt?

Vill du läsa mer om Dorthe kan du besöka hennes blogg här

Översättning och bearbetning: Caroline Olovsson

Marie om svåra uppväxten: Jag kunde inte rädda pappa

Susannes döttrar hjälper henne efter hjärnskadan

Mer intressant innehåll hos allas.se: