Förr ville alla fira jul med mig – nu känner jag mig övergiven

Ofrivilligt ensam i jul? Så kan du hantera det

När barnen var små var julen alltid hemma hos mig. Numera firar vi varannan eller var tredje jul tillsammans, beroende på barnens egna familjer och släktingarna som har kommit med dem. I år blev jag bortbjuden. Alla var snälla och välkomnande, men ändå kände jag mig mest i vägen.

Samtalen kretsade kring barnbarn, renoveringar och framtidsplaner – samtliga projekt som jag själv inte är en del av. Jag kände att jag inte riktigt hörde hemma, trots att det är min släkt också. På kvällen när jag kom hem till min tysta lägenhet slog ensamheten till ordentligt.

Jag vill inte belasta mina barn med det här. De är mitt upp i livet och har fullt upp med sina liv. Samtidigt gör det ont att känna sig utbytbar, som om min roll långsamt håller på att suddas ut.

Hur accepterar man att livet förändras utan att känna sig övergiven? Och hur hittar man nya sammanhang när man inte längre är den som håller ihop allt i familjen?

Överflödig

Allas svarar

Kära frågeställare,

Vilken jobbig situation du hamnat i. Jag förstår att du känner dig förpassad till utbytarbänken, det är så jag tolkar dig i alla fall.

Du skriver att jularna alltid firades hos dig förr i tiden. Och så är det ju ofta, att man i olika skeenden i livet har olika roller, på gott och ont. När man själv är ungdom och bildar egen familj, så bygger man ofta även nya traditioner, med nya människor. Ibland byts de ut med åren, och då börjar hela resan med att form nya traditioner om en gång till.

Om man sedan får barn är det ofta då allt ställs på sin ända, om man inte lyckas med konststycket att få samtliga familjer att fira tillsammans. Precis som när man ha skilda föräldrar så blir det ofta varannan eller till och med var tredje jul tillsammans, precis som du skriver. Jag tänker att det oftast handlar mer om att försöka göra alla nöjda, än att man faktiskt väljer bort någon.

Det är tydligt att du är medveten om precis var dina barn befinner sig i livet, och det är fint. Du vet ju precis hur det är, förstår jag. Men det är klart att det inte gör att du känner dig mindre utanför, mindre bortvald.

Jag tror att den bästa vägen att både känna sig och faktiskt bli inkluderad så som du vill igen, är att själv lägga manken till och se till att du blir en del av allt det där som samtalen som du tog del av handlade om.

Kanske kan du erbjuda dig att ta hand om barnbarnen mer eller mindre regelbundet. Finns det något sätt du kan bistå och vara delaktig i renoveringarna? Om barnens föräldrar renoverar skulle de garanterat uppskatta hjälp med att hämta/lämna på förskolan, och kanske sysselsätta barnen så att de kan jobba undan. Och vad gäller framtidsplaner, fundera på hur du kan försäkra dig om att vara en del av deras – och likaså att de är en del av dina.

Nyckeln här är tydlighet, tror jag. Testa med att visa att du vill vara delaktig, och inkluderad. Fungerar inte det, så behöver du nog tala om för dem hur du känner, utan att skuldbelägga. Kanske tror de att du har fullt upp, och att du njuter av lugnet de ser att du numera har – till skillnad från tidigare. Eftersom du inte har kommunicerat hur övergiven du känner dig.

Förhoppningsvis hjälper något av ovan nämnda taktiker. Lycka till, och glöm inte att du är värdefull – oavsett hur ofta telefonen ringer.

Susanne