Ines: Mötet med ligisten förändrade allt

Se också: Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"

Jag vill så gärna delge en händelse som har satt djupa spår i mig. Det är några år sedan nu.

Jag hade varit på teatern med några väninnor, när vi skildes åt hade klockan blivit mycket och jag tog en promenad hem i höstmörkret. Med några hundra meter kvar till porten ser jag hur ett gäng tonårskillar står och sparkar på en papperskorg.

De är högljudda och försöker antagligen imponera på varandra genom att visa vem som kan slå hårdast. Först blir jag rädd och tänker att jag nog bör försvinna därifrån så obemärkt som möjligt.

Samtidigt blir jag arg och ledsen. Arg för att de förstör och ledsen för att dessa unga killar inte har något vettigare att göra än att bete sig som huliganer.

Till slut tar jag mod till mig. Ibland måste man säga ifrån och en gammal tant som jag kan väl inte vara så provocerande, tänker jag och ropar till:

– Vad håller ni på med, killar? Det där är väl ändå onödigt.

Det blir alldeles tyst. Jag känner mig lite osäker på vad som ska hända. Pojkarna vänder sig om och stirrar på mig. Några tittar ner i marken och verkar känna sig väldigt obekväma.

Reaktionen är en helt annan än jag väntat mig, och då får jag nästa ingivelse:

– Vi kan väl gå och fika i stället. Jag bjuder, så kan vi sitta och prata en stund!

För några av dem blir det för mycket. De ursäktar sig med att klockan är mycket och försvinner åt olika håll. Men när jag hunnit över på andra sidan gatan och just är på väg att ta upp dörrnycklarna ur handväskan står en av dem plötsligt intill mig. Han vill gärna fika, säger han.

Det är en välklädd pojke, med ett vänligt leende. Av hans tidigare beteende finns inte ett spår.

– Klart att vi kan fika, säger jag och föreslår ett nattöppet kafé i närheten.

Ingen ligist

Pojken heter Rikard och verkar ha stort behov av att prata av sig. Snart glider samtalet in på hans uppväxt och familj – en så kalllad ”fin” sådan, visar det sig, med en enorm våning mitt i stan.

Hans föräldrar driver ett stort företag och reser mycket i jobbet. Rikard är enda barnet och har fått ta mycket ansvar själv. Samtidigt har han alltid fått det han pekat på, som ett slags kompensation från föräldrarnas sida. Nu ska han snart fylla 17 och går på gymnasiet, men är sällan på lektionerna.

På dagarna sover han och på kvällarna driver han runt med sina kompisar. Det är inte alltid de beter som de gjorde den här kvällen, berättar han, men ibland är de så uttråkade att de måste avreagera sig.

Plötsligt ser jag Rikard med helt andra ögon. Ligisten är långt borta, jag tycker mest synd om honom. Han saknar uppenbarligen sina föräldrar och det verkar som om han inte är van vid att bli lyssnad på.

Jag vill inte komma med pekpinnar, men säger att jag tycker att han ska försöka satsa på skolan och få ordning på tillvaron.

Klockan hann bli mycket innan vi bröt upp. Tyvärr glömde vi byta telefonnummer, något som jag ångrade. För efter det träffade jag inte Rikard mer.

Jag tänkte ofta på honom och tittade alltid lite extra när jag såg en ung man i hopp om att det skulle vara han. Men för ett par månader sedan fick jag mitt livs gladaste överraskning.

Jag var inne i en klädbutik då en ung man plötsligt klappade mig på axeln.

– Minns du mig? frågade han.

Och trots att det gått nästan tio år så kände jag igen Rikard. Han såg proper ut. Välklädd med designade glasögon och håret i sidbena.

På det hela taget såg han ut att må bra och jag gav honom en stor kram.

– Den här gången är det jag som bjuder på fika, sa han. Så gick vi till samma kafé som för tio år sedan.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Blivit som en extrafarmor

Att jag tagit mig tid att lyssna på honom den där gången hade gjort starkt intryck, berättade han.

Efteråt hade han börjat reflektera över sitt liv och det blev en vändpunkt för honom. Kontakten med föräldrarna hade inte blivit bättre, men han hade brutit med sina kompisar och satsat på skolan.

Och det hade gått bra. Efter gymnasiet hade han rest utomlands för att arbeta ett tag, sedan hade han börjat läsa juridik. Nu var han snart klar. Dessutom hade han flickvän och ett bra jobb på gång.

Nu hörs vi ofta av. Han och hans flickvän kommer på middag ibland. Nyligen var jag på Rikards examensfest, och i ett tal tackade han mig särskilt. Det värmde!

Jag tror att jag har blivit lite som en extra farmor eller mormor för honom. För mig betyder det mycket. Och jag har lärt mig att om kan, så ska man vara en utsträckt hand. Det kostar inget och man får så mycket tillbaka.