Inifrån palliativa coronavården – brist på skyddskläder stoppar anhöriga från att ta farväl

Kollage av sjuksköterskan Cornelia Flood och en kvinnas hand på en äldre patients händer.

I nästan varje rum ligger en patient som ska dö i covid-19. Undantaget från besöksförbudet på den akutpalliativa avdelningen vid Danderyds sjukhus görs bara när patienten är i absoluta slutskedet av sitt liv. Även då begränsar bristen på skyddskläder hur många som får komma och ta farväl.

Detta reportage har vi gjort tillsammans med våra systertidningar MåBra och Femina. För att göra så bra journalistik som möjligt nu under corona-krisen har vi utökat vårt samarbete och har tillsammans startat en gemensam corona-redaktion.

Cornelia Flood tar en trött hand och lägger den i sin, med den blå handsken på. Hon ordnar kuddarna bakom ryggen så att patienten sitter bättre och kan använda den lilla andningsförmåga som finns kvar.

Till den här palliativa avdelningen på Danderyds sjukhus kommer covid-19-patienter direkt från akuten, som läkarna bedömer inte kommer klara sig.

IVA-sjuksköterskan Matilda om läget i vården:

– Jag tycker att patienterna med covid-19 som kommer hit verkar känna sig ganska lugna. Det kan se dramatiskt ut när det kommer in med en syrgastub på 15 liter men när jag pratar med dem och frågar om de har det jobbigt säger de ofta att det känns bra. De vänjer sig litegrann vid att kroppen går ner på sparlåga tror jag, säger Cornelia, 31, som är sjuksköterska på avdelningen.

Corona Flood sjuksköterska
Cornelia Flood är sjuksköterska på den akutpalliativa avdelningen vid Danderyds sjukhus.

De få anhöriga som släpps in för att ta farväl – trots besöksförbudet – kommer hit på egen risk.

Undantaget från förbudet görs när en patient är väldigt dålig och vårdas i det absoluta slutskedet av livet. Då släpper de in ett begränsat antal anhöriga per patient och dygn. Skyddskläderna som även de anhöriga måste bära räcker inte längre än så.

– Det handlar bara om tillgången på material, säger Cornelia.

Skyddskläderna som de anhöriga får är snarlika personalens, och inkluderar bland annat handskar, munskydd och visir. Nästan “hela kittet” som Cornelia säger.

De får bara möta sin anhöriga inne på personens rum, inte i sällskapsrummet.

– Jag tror absolut det blir väldigt annorlunda att behöva ta farväl på det här sättet, även om jag inte kan veta precis hur det känns. Men jag vet hur det var när jag själv satt hos min mormor när hon dog för ett litet tag sen, då höll jag henne i handen och målade hennes naglar. Det blir såklart inte alls samma sak med handskar och skyddsrock.

Andnöd ger patienter ångest

Hon märker hur det tär både på henne själv och kollegorna att räcka till för patienterna som utplånas av viruset. Inom en snar framtid kommer de flesta på avdelningen antagligen refereras till som “dödsfall” i en graf på Folkhälsomyndighetens presskonferens men här inne är de i högsta grad levande människor i sjukhussängar.

Och på frågan om vad som gör Cornelia mest utmattad är det just de stora kontrasterna hon nämner.

Viktors känslosamma farväl till sin bror Rikard: ”Inte bara en siffra i statistiken”

– Det är en så otroligt annorlunda värld när jag går in på avdelningen, vi har vår egen bubbla där inne med skyddsutrustning och väldigt sjuka patienter. Sen går jag ut och ner i tunnelbanan och det är en normal värld där. Där ute kan människor inte föreställa sig hur krisen ser ut känns det som.

Akuten Danderyds sjukhus
Till den akutpalliativa avdelningen på Danderyds sjukhus kommer nu patienter som smittats av corona, och som läkarna inte bedömer kommer klara sig.

Med något undantag är de flesta patienterna äldre och Cornelia använder orden “hög omsättning” för att beskriva sin avdelning. Med andra ord: patienterna dör.

Till skillnad från på intensivvårdsavdelningen finns här inga respiratorer som ska öka patienternas chans att överleva, utan det handlar om att lindra symtom.

Syrgasen och kudden bakom ryggen gör att varje andetag blir lite mer effektivt för de väldigt sjuka patienterna.

– Man ska inte heller behöva ha ångest, må illa eller ha ont. Det har vi hjälpmedel och medicin till.

Upplever du att patienterna känner dödsångest?

–Rent generellt sen jag började på denna typ av avdelning kan jag säga att äldre människor ofta känner sig klara med sina liv. Man får fina samtal med personer som säger “jag har gjort det jag velat och är klar nu”. Det brukar oftare vara anhöriga och andra runtomkring som tycker man ska fortsätta behandla. Och ångest för att dö har det inte varit så mycket nu heller, däremot kan man känna sådana känslor i samband med att man känner andnöd.

Kan ni hjälpa till för att de ska slippa den panikkänslan?

– Ja absolut, både med mediciner och omvårdnad.

Svårare att sitta hos de döende

Det är svårt att inte få visa omtanke på det sättet hon vill och är van vid, säger Cornelia. Skyddskläderna är tunga att jobba i och eftersom patienterna har enskilda rum måste personalen ta på sig nya varje gång de ska gå in i ett rum.

– Om det finns en lugn stund och vi har en patient som är döende kan jag i vanliga fall gå in och hålla den i handen och sitta och prata lite. Det kan vi ju göra nu också men vi kan inte vara inne hos patienterna lika mycket och obehindrat.

Så straffar coronakrisen kvinnor: ”Mammor, systrar och döttrar ställer upp”

– Om det till exempel händer något akut i ett rum kan jag riskera att vara lite fast inne hos en annan patient eftersom proceduren att ta sig ur kläderna på ett riskfritt sätt tar en tag. Därför måste mina kollegor också alltid veta i vilket rum jag är.

Till skillnad från bristen på skyddskläder till anhöriga, är hennes intryck i dagsläget att material finns så det räcker till personalen. Det är inget som i nuläget hindrar dem från att vara inne hos patienterna.

– Men man måste ju samtidigt vara lite smart att inte slösa på dem i onödan. Det kan ju kanske komma en dag då vi inte har lika mycket kvar.

Gjorde samtalskort till fikarasterna

För att orka gå till jobbet har Cornelia satt upp strategier både för sin egen hälsa och för hur arbetsgruppen kan försöka fortsätta vara positiva.

– Det påverkar oss jättemycket att jobba i den här krisen, det är tufft för alla och vi är flera som har gråtit över situationen vi befinner oss i. Jag ser hur det tär på oss att inte kunna vara inne hos patienten när de ligger för döden, säger hon och fortsätter:'

– Många är sjuka i personalen, så vi har flera extrajobbare inne och har blivit flyttade till andra lokaler för att ge plats för trycket som finns på flödesavdelningarna. Rummen vi är i nu är äldre och mer nedgångna, vi hittar inte helt än och känner oss inte riktigt hemma i dem.

Hon tänkte på hur de kunde undvika att prata om corona på rasterna och skrev ihop samtalskort att ha i fikarummet. I Facebookgruppen Heja Livet la hon också upp ett inlägg där hon visade korten och efterlyste fler initiativ som kunde sprida bra stämning.

– Responsen blev jättestor. Jag fick mängder av kommentarer och meddelanden. Både från folk som uppmuntrade vårt jobb och som kom med fler idéer på vad vi kunde göra.

Direkt gjorde personalgruppen verklighet av flera tips. Till exempel satte de upp en tavla där man fick måla upp sin egen version av hur corona ser ut.

– Vi har också en ny dansruta i sällskapsrummet eftersom inga patienter kan vara där ändå just nu. Den är upptejpad på golvet så kan man gå dit och dansa lite ibland med musik från telefonen. Vi har också tejpat upp ett hjärta på golvet där man kan ställa sig om man känner att man behöver lite uppmuntran och kärlek.

Kollegorna på avdelningen har börjat sätta upp sina teckningar på hur de tycker att coronaviruset ser ut.
Palliativ vård
“Tryck här för att ladda”. En lapp som kan ge lite extra energi mitt i krisvården.

Dessutom har Cornelia försökt göra sådant som får henne att må bra i privatlivet. Hon promenerar till jobbet, joggar ibland och pratar mycket med sin familj i telefon. För att klara jobbet just nu behöver hon tänka att jobb är jobb och privatliv något annat.

– Även om jag alltid engagerar mig i alla patienter så måste jag försöka ta lite avstånd just nu. Jag försöker ta in att det är krisvård vi bedriver nu, och det är skillnad mot vanlig vård. Nu kan jag inte gå in med samma känslomässiga engagemang som jag brukar, skulle jag försöka med det skulle jag knäcka mig själv. Att vi inte kan ge samma goda vård och vara inne lika mycket hos patienterna, till exempel. Så är det bara nu för detta är krisvård.

Foto: Privat, TT

Höggravida Josefine om att föda mitt i coronakrisen: ”Rädd för att bli lämnad ensam”

Mer intressant innehåll hos allas.se: