Jag gick på seans – plötsligt börjar schamanen prata om min pappa

7 kändisar som haft nära döden-upplevelser

De flesta som är här är i övre medelåldern eller äldre. Ett fåtal yngre är på plats, men ingen här vill vara med på bild, något jag respekterar.

Det slår mig att det fortfarande tycks finnas en skamkänsla, eller kanske blygsel, över att delta i sådana här sammankomster. Man vill gärna inte berätta.

När Lena Greus slår sig ner längst fram vid det lilla bordet förändras stämningen nästan direkt. Deltagarna tystnar.

Lena beskriver hur allt går till och introduktionen hinner knappt avslutas förrän seansen tar vid.

Från platsen längst bak iakttar jag det som pågår och Lenas sätt att jobba. Hon rör sig mellan besökarna, lyssnar in och förmedlar det hon får till sig.

Ett barn som gick bort som treåring kommer till en kvinna, berättar Lena, för att bidra till släktforskningen hon håller på med. En man får en tydlig uppmaning om att börja ta hand om sin kropp och göra sina gymnastikövningar. Han skrattar igenkännande.

”Det låter som min pappa”

Mitt fokus ligger på Lenas sätt att jobba, men något inom mig förändras också. Lena säger att hon har kontakt med en man som heter Börje, och närmar sig bakre delen av rummet.

– Känner du en Börje? frågar hon en kvinna i raden framför mig. Kvinnan skakar på huvudet.

– Konstigt. Han är så tydlig här. Han visar en kaffekopp och ett fat. Han drack kaffe ur kopp och hällde upp det på fatet, fortsätter Lena.

Något i mig stannar till. För det låter som min pappa. Men jag säger ingenting, sitter bara längst bak, och är inte ens med i seansen.

– Han älskade att fika. Och han visar också att han var mycket ute i skogen, han bar alltid på en äldre ryggsäck, med stål runt ryggsäcken, han visar den tydligt för mig och han hade den när han plockade bär, säger Lena.

Nu känns det ännu närmare, men jag sitter fortfarande tyst, jag håller fast vid observeratörs­rollen, kliver inte in.

I pausen går jag till Lena och säger att jag tror att det kanske ändå var min pappa.

– Det skulle du ha sagt då, säger hon vänligt. Jag ska se om jag får kontakt med ­honom igen.

Efter pausen kommer hon tillbaka till mig. Först får hon kontakt med min mamma, och det hon beskriver går rakt in i mig. Att mamma vävde, arbetade med händerna och att hon är stolt över mig och att jag hela tiden utvecklar mig akademiskt, och håller fast vid mina värderingar.

Sedan kommer pappa till­baka, berättar Lena.

Nu blir det tydligare. Han visar potatisland, att han älskade mandelpotatis, hans passion var fiske, liksom att vara ute med båten. Bilderna kommer tätt. Lena säger att han länge försökt få kontakt med mig, men inte riktigt nått fram.

– Och nu när han är här, vet han inte vad han ska säga till dig. Han blir glad.

”Jag var där som journalist – inte sökande”

Jag blev stum, och fann mig inte att säga tack som alla andra gjorde. Lena går vidare. Kvar sitter jag, och reflekterar hur hon möter människor och delger det hon får till sig.

Det är lätt att bli nyfiken på Lena och det hon beskriver som sitt kall. Hon är en människa man vill sitta kvar hos. Prata om livet med. Om sorgen, längtan, det vi bär på och det vi sällan sätter ord på. Så mycket mer som jag hade velat prata med henne om.

I vanliga fall brukar jag alltid lyssna på P1 på väg till och från jobb. Efter seansen, på hemväg i mörkret, är bil­radion inte ens på. I kväll behövde jag bara ta in allt.

Jag var där som journalist, inte som sökande. Båda mina föräldrar dog när jag var ung. Jag var med dem tills de tog sina sista andetag, och vi fick ett fint avslut. Mitt i allt det svåra bär mitt minne av dem också något vackert. Kanske är det just detta som hjälpt mig vidare i sorgen.

Men mellan mig och pappa fanns sådant som aldrig riktigt hann redas ut. Som jag först nu, vid en ålder av 50 år, inser har skavt inom mig.

Kanske var det därför det träffade så djupt när Lena sa att han mest ville visa att han var där.

Och kanske var det just därför kvällen stannade kvar i mig, på väg hem.

I bilmörkret förstod jag med ens pappas tvekan över vad han skulle säga.

Inte för att allt plötsligt blev enkelt eller fick svar. Men för att något ändå nådde fram.