Lena Greus lämnade framgångsrik karriär – och blev schaman: Jag såg sådant som inte andra såg

5 saker som krävs för en omstart mitt i livet

Det finns människor som bär ett lugn som märks direkt. Inte för att de tar stor plats, utan för att de har en närvaro som får andra att stanna upp. Sådan är Lena Greus.

När hon berättar om sitt liv gör hon det lågmält, men med en trygghet som känns djupt förankrad. Som någon som under lång tid har lyssnat inåt och till slut vågat följa det som känts sant.

Vi ses i Härnösand, där Lena senare under kvällen ska hålla en seans. Hon möter mig med en kram och ber mig slå mig ner i matsalen, där hon äter en snabb middag mellan uppdragen.

Under dagen har hon hunnit med tre husreningar, en sorts rit som sägs rensa ett hem från dåliga energier.

Det första som slår mig är hennes lugn, men också att hon inte verkar det minsta stressad över att hon snart snart ska stå inför en stor skara människor.

– Jag har mina guider med mig, jag blir inte stressad, ­säger Lena och tar en tugga av sin sallad.

I dag är hon 54 år, och har arbetat i snart 20 år somnåjda/schaman. Men hennes berättelse börjar långt tidigare än så.

Speciell som barn

Redan som barn upplevde hon att hon kunde se och känna sådant andra inte såg. Hon förstod att hon inte var ensam, att andliga vägledare fanns där, följde henne, och blev en självklar del av hennes tillvaro.

Och då hon i tjugoårs­åldern började utöva sin förmåga att stämma blod (en tradi­tionell, folklig läkekonst hon utövar än i dag), blev det en bekräftelse på att det hon bär inte går att tänka bort ­eller tränga undan.

När Lena var 35 år blev det allt mer tydligt att hon befann sig helt fel i livet. Då tog allt plötsligt en helt annan vändning.

I sitt förra jobb på Arbetsförmedlingen i Timrå hade hon genomfört ett arbete som väckt stor uppmärksamhet. Det hade gått så bra att hon erbjöds befordran, en väg uppåt mot en högre position – i Stockholm.

– Jag kände att det inte är min grej. Det nya jobbet är inte nära mina värderingar. Och eftersom jag tror på den fria viljan, att våra val styr vår framtid, tackade jag nej.

Och när frågan kom om vad hon tänkte göra i stället, svarade hon så rakt att folk i omgivningen knappt visste hur de skulle reagera.

– Jag sa att jag ska vara schaman.

För Lena handlade det aldrig om att kasta sig ut i något tomt eller osäkert. Hon berättar att beslutet vilade i en stark tillit till guiderna från andra sidan.

Hon vidareutbildade sig inom healing, kinesiologi, kraniosakralterapi, och byggde med tiden upp en egen verksamhet i Sundsvall, där hon mötte människor i olika skeden av livet. Med sin beteendevetarbakgrund kände hon sig alltid trygg i dessa möten, dessutom bär hon både samiskt och kvänskt arv, vilket även det är en styrka.

– Min mamma är skogsame och pappa kvän. Mina gåvor kommer från båda mina föräldrar. Från mamma har jag fått de helande gåvorna och från pappa klärvoajans.

Under uppväxten fanns de i omgivningen som såg något i henne. De kallade henne en nåjda – en kvinnlig andlig vägledare inom samisk tradition – och sökte hennes hjälp.

– Inom min tradition är det inget man själv kan ta sig titeln till eller utbilda sig till. Rollen ges av omgivningen, säger Lena.

När hon talar om sina gåvor gör hon det lågmält.

– Imposter syndrome kal­las det. Det handlar om att känna sig mindre kompetent än en är. Det följer nog många inom minoriteterna. Det blev en följd av försvensknings­politiken i området under 1800- och 1900-talet – att man inte ska tro att man är något. Det skapar en ödmjukhet till gåvorna, säger Lena.

När pandemin kom 2020 förändrades hennes liv igen. I sin stuga nära Karesuando blev hon kontaktad av en vän. Några fransmän ville träffa en schaman, och hon tackade ja. På plats fanns också en journalist.

– Hon blev intresserad av mitt liv och ville göra en doku­mentär om mig, berättar Lena.

Året därpå gjorde journalisten dokumentären om Lenas liv och gåvor. Efter att den sänts i Frankrike började människor från andra länder söka sig till henne, för att delta i retreater och komma närmare det hon arbetar med.

– De kom till Karesuando, och samtidigt öppnade sig arbete för mig i Europa och andra delar av världen, säger Lena, som i Karesuando ofta arbetar med grupper i naturen, där personerna får stanna upp, landa och hitta till­baka till sig själva.

– Vi människor ska vara i skogen för skogens skull och inte bara för att vi ska göra en utflykt eller uträtta ett ärende, som att plocka svamp. Går vi dit bara med ett syfte känner vi inte att vi är en del av naturen, utan då hamnar vi i prestation, förklarar Lena, och fortsätter:

– Lägg dig ner i mossan och vila. Krama ett träd. Bli trädet, bli mossan, stenen, vattnet, vinden. Alla har en själ, allt är besjälat.

Hon hinner inte med privata sittningar i dag, utan gör det digitalt.

– Jag reser mycket, och kan då koppla upp mig oavsett var jag är, säger Lena.

Många som tar kontakt har frågor om jobb, kärlek, ekonomi och sådant som kan skapa oro i livet.

– Det är inte lika skamligt att gå till en schaman längre. Numera är det väldigt blandat vilka som söker sig till mig, det är unga, äldre och både män och kvinnor, säger Lena.

Hon återkommer till den fria viljan, och är tydlig med att hon inte vill påverka dem som kommer. Hennes uppgift är att ge vägledning, inte tala om hur människor ska leva sina liv.

– Det jag lär många är att lyssna på sitt hjärta. Bli din egen guru.

Men hon har också lärt sig något avgörande genom åren.

– När man pratar från hjärtat och är sann i det man ­säger, det är då folk hör.

En svag knackning på dörren avbryter samtalet. Det är tio minuter kvar till seansen och de vill att Lena ska komma. Jag skyndar mig att ställa en sista fråga innan hon ska gå:

Kommer du att göra det här livet ut?

Svaret kommer direkt.

– Det här är ett kall, och jag tror inte jag går i pension. Det här kommer jag att göra tills jag dör. Det är en gåva jag fått, och min uppgift är att förvalta den väl.

Fotnot: Kinesiologi = Metod för att lugna ett stressat nervsystem genom beröring.Kraniosakralterapi = mjuk och varsam form av fysisk ­terapi.