Jessica smugglade kokain och fick fängelsestraff – för kärlekens skull
Ryggsäcken var röd. Den innehöll tre kilo kokain. Värt fem miljoner på gatan. Jessica hade åkt med ryggsäcken från Amsterdam och nu var hon snart hemma. Efter att ha bytt från buss till tåg i Köpenhamn rullade hon mot Skåne.
Tåget stannade i Hyllie, utanför Malmö. Jessica tittade ut genom fönstret och spanade efter narkotikahundar. Hon såg inga, men tullare fanns det och de klev ombord. Jessica blev så nervös att hon började skaka okontrollerat i hela kroppen, något tullarna inte kunde undgå att lägga märke till. Jessica blev ombedd att kliva ut på perrongen och efter en snabb koll i den röda ryggsäcken fick hon handfängsel och kördes direkt till häktet.
Det värsta var inte att sitta i fängelse, det värsta var att jag blev så utnyttjad, så lurad
En augustidag 2017 förändrades Jessicas liv för alltid. Det blev åtal för grov narkotikasmuggling, rättegång och en fängelsedom på flera år.
När vi träffas hemma hos Jessica, 37 år, i Helsingborg en kall och blåsig vårdag har hon precis avtjänat sitt straff. Hon bjuder på te i turkosa muggar och kanelbullar. Håret är uppsatt i hästsvans och hon har på sig en ljus, stickad tröja.
– Det värsta var inte att sitta i fängelse, det värsta var att jag blev så utnyttjad, så lurad, säger hon.
Jessica har själv aldrig använt droger och har inte heller umgåtts med människor som gör det. Om någon för några år sedan hade sagt att hon skulle smuggla narkotika värd flera miljoner hade det framstått som helt osannolikt.
Svårt att säga nej till smugglingen
Jessica började jobba direkt efter gymnasiet och har haft olika tjänster inom reception och på konferenser.
– Jag trivdes jättebra. Det var en sådan gemenskap på min arbetsplats. Vi var som en familj.
Jessica jobbade ofta extra och den lilla fritid hon hade ägnade hon åt att läsa och se på film. Hon längtade efter att träffa en man och så småningom skaffa barn.
Sommaren 2015 lärde hon känna John via en gemensam bekant och blev kär. Redan tidigt i förhållandet bad han att få låna pengar, det handlade om 5 000 kronor, och Jessica gav honom pengarna.
– Jag har alltid varit alldeles för snäll och god. Jag vill hjälpa andra och har haft svårt för att säga nej, berättar Jessica.
Hon tillägger att hon alltid har känt sig lite ensam och utanför och kanske var hon rädd att John inte skulle vilja vara tillsammans med henne om han inte fick låna pengarna.
Efter några månaders bekantskap gifte de sig och han fortsatte att be om lån, summorna blev större och större. Det handlade om 20 000, 40 000, 50 000 – och det fanns alltid en bra och trovärdig förklaring till varför John behövde pengarna och ett litet hot om att det inte skulle vara bra mellan dem om han inte fick lånet.
Vi var ju gifta och då hjälper man varandra
– Han fick alla pengar jag tjänade och när de var slut började jag låna av familj och vänner för att kunna ge till honom. Flera sa till mig att inte göra det och innerst inne visste jag ju att det var fel. Men jag ville att det skulle vara bra mellan oss och att han skulle tycka om mig. När han var glad så var jag glad. Vi var ju gifta och då hjälper man varandra.
Skulderna växte, John betalade aldrig tillbaka, och Jessica mådde allt sämre.
– Det var en ständig stress och press. Jag hade ont i magen hela tiden. Så en dag sommaren 2017 föreslog John att Jessica skulle smuggla narkotika från Amsterdam, han hade kontakter som kunde hjälpa till. John skulle få pengarna han behövde och Jessica skulle kunna betala av sina allt större skulder.
– Först var det helt otänkbart, men han tjatade och tjatade och det vara sådan press med pengar att jag till slut gick med på att göra det. Men det kändes så fel.
Den första tanken när tullarna hade satt handfängsel på henne där på perrongen i Hyllie var: ”Skönt, nu slipper jag allt det här.”
– Jag var så naiv och okunnig. Jag trodde att det skulle bli förhör och att jag skulle bli släppt sedan. Jag visste inte ens vad det var för narkotika i ryggsäcken eller att den var värd så mycket. När jag satt i min cell på arresten gick det upp för mig hur dum jag hade varit, samtidigt kändes allt så overkligt. Det var som en mardröm jag bara ville vakna upp från. Jag skämdes också över det jag gjort och ville inte att någon skulle få reda på det, men det gick ju inte att undvika.
Christinas dotter Marie mördades:
Erkände smugglingen och tog straffet
Häktningsförhandlingen blev en chock och när Jessica insåg att ett långt fängelsestraff väntade bröt hon ihop och fick köras till psykakuten.
– Där träffade jag en jättebra läkare som sa att jag antingen kunde ge upp eller kämpa. Det fastnade hos mig.
Jessica bestämde sig från början för att erkänna narkotikasmugglingen. Hon hade ju tagits på bar gärning och hennes mobiltelefon var full med meddelanden som handlade om smugglingen.
Hon dömdes sedan till fängelse i tre år och tio månader.
– Det kändes rättvist. Jag hade accepterat att jag skulle få ett långt fängelsestraff och förberett mig för det. Jag står för det jag har gjort. Men visst ångrade jag mig och önskade att jag kunde göra det ogjort.
John fick fem och ett halvt års fängelse, men överklagade domen och frikändes av hovrätten.
– Det känns så orättvist när man vet vad sanningen är. Jag undrar hur han kan leva med sig själv efter det han har gjort.
Redan när hon satt häktad ansökte Jessica om skilsmässa och sedan dess har hon inte haft någon kontakt med John. Hon har i efterhand förstått att det mesta han sa var lögner och att han bara utnyttjade henne.
Livet i fängelset
Jessica avtjänade största delen av straffet på Anstalten Ystad. Livet i fängelset var inrutat och ständigt övervakat. Klockan sju på morgonen låstes cellen upp och efter frukost var det arbete fram till lunch, en timmes promenad och därefter arbete igen.
– Jag jobbade i köket och industrin.
Jessica trivdes med rutinerna, de blev snabbt en trygghet. Det var en parallell värld där alla bar anstaltens mjukiskläder i olika pastellfärger och livet utanför kändes avlägset. Livet som det hade sett ut innan med en ständig jakt på pengar till mannen och ökande skulder saknade hon inte alls. Det var skönt att inte ha någon mobiltelefon där nya krävande sms plingade hela tiden.
– Hade jag inte blivit gripen hade det ju bara fortsatt.
Mestadels mådde Jessica bra, tårarna var slut sedan länge, och så här i efterhand minns hon inte att hon saknade så mycket från livet utanför, förutom lakrits som inte var tillåtet på anstalten. Att fylla år och tillbringa jul och nyår inlåst tyckte hon inte heller var särskilt jobbigt. Det ordnades så att det blev trevligt med god mat.
På anstalten fanns flera livstidsdömda, kvinnor dömda för mord och andra grova brott. Men stämningen var varken hård eller hotfull. Det var viktigt att ha koll på vad de andra dömts för, om någon ny inte ville berätta tog man reda på det med hjälp av anhöriga eller vänner som kunde läsa domarna. Kvinnor som skadat eller dödat barn blev utfrysta.
– Det var lite som när man gick i skolan, man umgicks i olika grupper. Jag är väl en rätt osynlig person som inte stör någon och då får man inte heller problem, säger Jessica och tillägger att det var förhållandevis lugnt på anstalten när hon var där men att hon hört att överbeläggning nu har gjort att klimatet är tuffare.
Många tog avstånd från mig
Hon fick besök av sin syster och hennes barn och av en god vän.
– Det stödet betydde mycket. Efter det här vet jag vem som är mina riktiga vänner och jag är tacksam för att de finns. Många tog avstånd från mig fast de visste hur jag hade haft det och det gör mig besviken.
Flyttades till öppen anstalt
Medan Jessica satt i fängelse dog hennes pappa.
– Det är ett minne jag inte hade velat ha: att gå på min pappas begravning i handfängsel.
Förra våren flyttades Jessica till en öppen anstalt och återanpassningen till ett liv i frihet började.
– Det var faktiskt jättejobbigt att lämna den trygghet som det inrutade livet innebar. Jag var ju van vid att någon sa till mig vad jag skulle göra. Första tiden längtade jag tillbaka och det är nog svårt att förstå om man inte har suttit i fängelse.
Nästa steg var att flytta till en egen lägenhet och använda fotboja. Jessica hade ordnat en lägenhet och ett jobb på en städfirma, som också var förutsättningen för att hon skulle kunna avtjäna sista delen av sitt straff utanför fängelset.
– Det var svårt den första tiden. Jag kände mig tafatt och osäker och trodde att alla såg på mig att jag hade fotboja fast det inte syntes. Utanför fängelset kände jag mig ensam. När jag var där fanns personalen som brydde sig om mig och ville att det skulle gå bra för mig. Jag har nog inte känt mig sedd på det sättet tidigare. Personalen i kriminalvården är väldigt bra, säger Jessica.
Vill göra rätt
När nu livet börjar om för henne vill Jessica först arbeta så mycket som möjligt för att betala av sina skulder, det är viktigt för henne att göra rätt för sig. Sedan vill hon studera beteendevetenskap.
– Jag läste psykologi på anstalten och det passade mig väldigt bra. Kanske kan jag utbilda mig och hjälpa andra som är i samma situation som jag har varit i.
Hon vill berätta sin historia av samma anledning.
– Jag hoppas att ingen råkar lika illa ut som mig utan ser varningstecknen i tid.
Jessica drömmer fortfarande om att träffa kärleken och att bilda familj.
– Tyvärr har jag svårt att lita på människor efter det jag har varit med om. Jag kan önska att allt det här hade gjort mig lite hårdare, men jag är nog samma snälla och mesiga jag som tidigare.
Fotnot: Jessica och John heter egentligen något annat.