Ingela Jansson satt 2 940 dagar i etiopiskt fängelse

Anonymt porträtt av Ingela
Duktig och driven tjej med skinn på näsan eller storbedragare. Det finns många olika bilder av Ingela Jansson. Här är hennes egen. ”Har jag inte avtjänat mitt straff för det jag har gjort i mitt liv och tio livstider till, då har ingen avtjänat sitt straff, oavsett var i världen de suttit.”

När Ingela Jansson, 38, var på första dejten med sin pojkvän kände hon att det här kunde nog bli något. Men samtidigt förstod hon att det skulle bli en del att förklara.

– Vi var ute och promenerade och så kände jag att den här killen gillar jag. Så jag sa som det var att jag suttit i fängelse utomlands och att han säkert läst om mig: ”men ge mig en chans så kan du googla mig sedan”.

– Vi googlade tillsammans och sedan har jag berättat ett kapitel ur mitt liv under varannan dejt. Han är verkligen en helt vanlig Svensson men hans tänkande är så coolt. Han skulle aldrig placera in en människa i ett fack, säger Ingela Jansson.

Annons

Hon ler när hon pratar om pojkvännen och berättar att det å ena sidan känns som att det kommer att vara de två för evigt men å andra sidan har hon slutat med att dra förhastade slutsatser om framtiden. Det blir inte alltid som man tänkt sig och det har hon lärt sig.

Ingela har suttit 2 940 dagar i fängelset Kality

Det är inte riktigt helt klart om pojkvännen googlat eller ej men om han hade gjort det så hade han antagligen sett en bild på en tjej som är ganska olik den som sitter mittemot mig. Hon skulle kunna jobba på vilket kontor som helst.

Det är svårt att föreställa sig att det bara är drygt ett år sedan Ingela kom till Arlanda efter flera år i etiopiskt fängelse med en sjal om huvudet och samma slitna tights som hon hade på sig när hon greps.

Annons

Porten till fängelset Kality i Addis Abeba, Etiopien.
Porten till fängelset Kality i Addis Abeba, Etiopien.

– Jag visste absolut ingenting om någonting när jag landade. Jag trodde att det skulle finnas en sjuksköterska, en socialassistent eller någon som skulle ta emot mig på flygplatsen. Johan och Martin var där tack och lov och gav mig en telefon så att jag kunde ringa till vänner. Utan dem hade jag inte haft något.

Annons

Johan och Martin heter Persson och Schibbye i efternamn. De är journalisterna som sköts och greps när de försökte ta sig in i Ogaden-provinsen i Etiopien, fängslades och dömdes till 11 år i fängelse för terrorbrott 2011. Deras fall gjorde att förhållandena i fängelset Kality i Addis Abeba blev allmänt kända i Sverige och utlöste en febril diplomatisk aktivitet. De släpptes efter 438 dagar vilket också blev titeln på boken om deras tid i fängelset.

Ingela Jansson satt där när Persson och Schibbye kom dit och blev kvar när de fick återvända hem. Hon har funderat på att skriva en bok om sina upplevelser. I så fall skulle den kunna heta 2 940 dagar.

Dömdes för checkbedrägerier

Men där Persson och Schibbye fängslats för att de ville göra sitt jobb som journalister så avtjänade Ingela Jansson sitt straff för checkbedrägerier.

Ingela hade dessutom avvikit från Sverige och en hovrättsförhandling där hon var misstänkt för flera fall av grova bedrägerier. Enligt åklagaren har hon använt sig av andras identiteter för att låna, köpa och leasa varor och tjänster. Det handlar om allt från bensin till tv-apparater, datorer, hotellövernattningar och mobiltelefoner.

Nu försöker hon förklara varför det blev så.

– Det handlade inte om att jag skulle fly rättvisan i sig, säger Ingela som menar att hon var beredd att ta sitt straff. Hon räknade med att det skulle kunna innebära några månader i fängelse.

Karta över Etiopien

Samtidigt fanns det, som så många gånger i hennes liv, andra personer som bidrog till att hon fattade ett annat beslut.

Under häktningstiden hade Ingelas syster tagit hand om hennes äldsta dotter som var sju år vid tillfället.

Nu var Ingela där för att berätta att ”mamma kanske kommer att vara borta några månader”.

– Då började min dotter gråta och skrika ”mamma lämna mig inte mer”. Jag minns det så tydligt, till och med hur det såg ut i rummet vi var i. Då kände jag bara, vad gör jag, vart tar jag vägen?

Än idag vet jag inte vad jag skrev på

Vid tillfället var hon ihop med en man, svensk medborgare från Etiopien, som föreslog ett alternativ. Han, Ingela och dottern skulle flytta till hans hemland och bygga upp ett gott liv. Försörjningen skulle de fixa genom att köpa en jordbruksmaskin från Europa som de sedan hyrde ut.

– Han var en enormt stark person. Karismatisk med en stark personlighet. Det här var första gången någon sa till mig ”jag fixar det här. Jag tar hand om dig och din dotter”. Min dotter skulle kunna få gå i en bra skola och jag skulle få vila, säger Ingela som har lite svårt att förklara beslutet i efterhand.

Livet i Etiopien blev inte som Ingela trott

Bilhandlardottern från Västergötland som gjort affärer sedan hon var 16 och som vittnat mot tunga kriminella i Göteborgs undre värld är driftig, smart och charmig. Därmed inte sagt att hon alltid gjort kloka val. Hon säger det inte för att urskulda sig, mer som ett faktum.

– Jag är ju inget jävla geni. När det gäller kärlek är jag extremt naiv. Säger någon att han älskar mig och ska göra allt fantastiskt så kan jag göra vad som helst. Jag är skitsvag.

– På den tiden kunde jag inte värdera vad som var ett bra eller ett dåligt val. Jag trodde kanske att jag var ansvarstagande men det var jag ju inte.

Tillvaron i Etiopien blev inte riktigt som de hade tänkt sig.

De startade upp ett företag och gjorde business på att hyra ut grävmaskinen. Det var, förklarar Ingela, föga glamoröst.

– Man åker ut med maskinen och gräver mitt ute i ingenstans. Under tiden bor man på smutsiga småhotell där man får ha med sig klorin och egna lakan för att kunna få det något sånär.

Taggtråd
Stränga regler råder innanför murarna. Den som bryter mot dessa straffas.

Familjen hade hus med husvakt och hushållerska som kunde passa Ingelas dotter när hon var ute på uppdrag. Men ingen lyx.

– Man behöver inte vara rik för att ha det i Etiopien, det kan vem som helst ha.

Förhållandet med pojkvännen och affärspartnern blev ansträngt. Livet hade inte blivit som det målats upp i Sverige och Ingela övervägde olika sätt att ta sig och dottern hem till Sverige.

Problemet var att i Sverige skulle Ingela häktas och då fanns det ingen som kunde ta hand om äldsta dottern. Relationen med den egna familjen hade skurit sig och den sprickan består än idag.

– Jag ville hem men samtidigt hem till vad? Det fanns ingen som ville ha mig där.

Greps i pojkvännens hus

Samtidigt hade en ny affärsverksamhet öppnat sig tillsammans med kinesiska affärsmän som importerade och sålde konstgödning. Tillsammans med dem skulle Ingela och hennes kille starta en farm. Paret startade bolag och öppnade ett checkkonto för att få igång verksamheten.

– Han hade börjat bygga ett hus till sin mamma och alla pengar till jobb gick dit. Jag fick låna pengar och ge en check som garanti för lånet, säger Ingela.

Eftersom pengarna rann ut snabbare än de kom in blev det till slut många checkar som var i omlopp. Banken måste ha undrat varför så många kom och undrade om det fanns täckning på kontot, eller så har det kommit in ett tips. Klart är i alla fall att de drog öronen åt sig.

Ingela Jansson vet ännu idag inte riktigt hur turerna gick men medger att hon inte hade koll tillräckligt.

Hon greps i pojkvännens mammas hus av civilklädd personal från Migrationsverket.

Jag ville bara dö och skrika okontrollerat

– Jag tänkte att det var Sverige som ville ha hem mig. Det föll mig aldrig in att tänka på checkar och såna saker. Men då var vi i mitt ex hemstad och han är från en rätt inflytelserik familj. Så det var ”det här ordnar vi, det är inget att gråta för”.

Prognosen var lite väl optimistisk eftersom även han blev gripen.

Mötet med den Etiopiska rättvisan på polisstationen blev både bryskt och förvirrat. Ingela blev förhörd på amhariska (officiellt språk i Etiopien) utan tolk och blev uppmanad att skriva på dokument. Eftersom hon inte förstod vad hon var anklagad för och vad polisen sa så vägrade hon först skriva på. Men till slut gav hon med sig.

– Än idag vet jag inte vad jag skrev på.

Dottern flögs hem till Sverige

Ingela fick vänja sig vid hård behandling.

Hon spelar upp en liten scen där en vakt knuffar henne i ryggen och säger något som ”gå nu ditt skräp” fast på amhariska som Ingela kan flytande idag.

– Dom förväntar sig att om man är vit så är man rik. I häktet är det verkligen ”money talks”, ger du inte mutor så får du det ännu värre. Dom är hårda och sliter i dig men tar du fram en hundring är det ”okej kompis”. Jag fattade ju inte de där grejorna.

Här levde fortfarande hoppet om att advokaterna skulle kunna lösa checkarna. Om inte med pengar så genom att skriva över maskinerna på fordringsägarna.

– Det var egentligen inga problem att fixa fram den summan.

Hoppet levde fortfarande om att skulden skulle lösas, Ingela skulle bli fri och kunna åka hem till sin dotter.

Istället meddelade personal från svenska ambassaden att hennes dotter flugits hem.

Johan Persson och Martin Schibbye
Efter 438 dagar i Kality släpptes journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fria.

– Det kom verkligen som en blixt från klar himmel …den första tanken var bara … Alltså jag ville dö och började skrika helt okontrollerat. Det var en riktig ångestattack.

Ingela kände sig lurad. Hon hade inte fått chansen att säga hejdå. Nu fick hon veta att hennes dotter inte velat ta farväl.

– Har jag misslyckats så mycket som mamma att hon inte ens vill säga hejdå. Vad är det för mening med att leva då?

Ilskan går att sätta i perspektiv. Ingela kan inse att hennes dotter antagligen skulle få det bättre någon annanstans än hos henne, just då. Men det svider ändå när hon tänker tillbaka på det. Och det svider även efter att hon fått reda på att dottern visst velat ta farväl.

Skickades till fängelset Kality

Men dagarna gick och Ingela var kvar i häktet på polisstationen med undantag för förhandlingar i tingsrätten. Fallet hade delats upp i flera olika mål och Ingela fick hänga med bäst hon kunde. Ibland hade hon tolk, ibland inte.

Domen skulle dröja. Efter fem månader i häkte på polisstationen ropades hennes namn upp en morgon. Hon fick veta att hon skulle till rätten och fördes upp på en pickup med beväpnade vakter på sätet bredvid.

I rätten får Ingela veta att hennes tid på polisstationen är förbi. Du ska till Kality, säger rättens ordförande.

Ingela visste inte vad som väntade men hade kört förbi fängelset under tiden som ”fri”.

Hon hade kunnat se tornen med beväpnade vakter i, rostiga plåttak, låga murar beströdda med glasflaskor och taggtråd.

Nu skulle det bli hennes nya hem för en obestämd framtid.

När jag frågar om det är lite som en by därinne så skrattar hon högt.

– Nej, för fan. Det är ju sån sjuk bevakning därinne. Du får ju inte gå utanför din zon utan din vakt som går med. Det fanns två zoner för kvinnor. En för dömda och en för icke dömda och så finns det ”dorms” (sovsalar). Alla får umgås på torget som ligger mellan sovsalarna men man får inte gå från rum ett till rum två till exempel. Då blir man bestraffad.

Hennes beskrivning av tillvaron i fängelset är motsägelsefull men inte obegriplig. Å ena sidan berättar hon om rent vidriga förhållanden och en pressande miljö. Damm som flyger omkring, äcklig mat, slagsmål och intagna som egentligen borde ha fått psykiatrisk vård. Å andra sidan har hon fortfarande kontakt med en av cheferna i fängelset.

En kvinna som var drivande i att Ingela benådades och som åtminstone försöker göra tillvaron drägligare för fångarna.

Ingela Jansson lyser upp när hon pratar om henne.

– Hon är som min mamma. Jag älskar henne.

Fokus på att lösa mat för dagen

Lite senare inser hon hur konstigt det låter. Hon har varit nedtryckt i fängelset och ändå stöttar hon ledningen. Det är absurt. Under tiden sedan hon blivit fri har hon ägnat en hel del tid åt att läsa på om tillvaron i ”skräckfängelser” runt om i världen för att kunna sätta Kality i relation till något annat. Hon konstaterar att det är svårt, eller nästan omöjligt, att förklara för någon som inte varit där själv.

Kontakten med omvärlden är begränsad. De tillåtna telefonsamtalen var få och brevkontakten begränsad.

Ingela fick skriva till sina barn men hon kunde inte vara säker på att breven verkligen gick iväg.

Antingen är det civila poliser som är ute och luskar efter information eller så är det medfångar som uppmuntras att ange brott mot reglerna. Och bryter man mot reglerna kan straffet bli längre.

Det är ju sån sjuk bevakning därinne – du får ju inte gå utanför din zon utan din vakt som går med

Det mesta handlar om att få in mat för dagen. Antingen genom besökare eller att man får in pengar.

Ingela valde till exempel ofta att be besökare ta med sig ett traditionellt vällingpulver. Andra gånger kunde hon få tamponger eller en chokladkaka.

Ambassaden hade med sig öronproppar som de i sin tur tagit med sig från tjänsteflygningar. Små saker som fick stor betydelse. Några gånger fanns det pengar och andra inte.

Ingela i säng
Ingela brottades med hälsoproblem under tiden i fängelset och förflyttades flera gånger till sjukhus för att få vård.

– Det fanns ju en tid när jag inte ens hade tofflor därinne, säger Ingela.

– Jag och en tjej som satt med mig pratade om vad som var det bästa med att ha kommit ut. Vi sa att det inte handlade om att vi kunde äta oss mätta eller att vi slapp vara i fångenskap. Det bästa var att vi kunde vakna utan att behöva vara rädda.

Oroade sig mycket för dottern

När Ingela Jansson berättar om sin egen tid på Kality så är det i huvudsak två faser hon skildrar. I den första är hon tyst, inbunden och försöker blockera allt som kan väcka tankarna på ett liv utanför murarna, vardagsliv och barnen. Hon visste att hennes yngsta dotter hade det bra med sin pappa men var oroligare för den äldre.

– Det gnagde i mig hela tiden. Hur har hon det? Är hon trygg, är det någon som är elak mot henne? Det gjorde så ont.

Under en period när Ingela kunde ringa hem och prata med dottern gjorde hon sitt bästa för att hålla skenet uppe. Berättade att hon hade det bra i fängelset, läste böcker och pratade med kompisar. Det var inte helt sant.

– Jag lärde mig ett förhållningssätt. Att jag tillät mig själv att känna känslor efter åtta på kvällen. På den tiden tog jag stark psykofarmaka så jag hann inte tänka länge innan jag slocknade.

Ingelas dom spelar så klart in i den här håglösa livshållningen. Hon var inställd på att checkbedrägerierna kanske skulle ge henne max fem år i fängelse. Men i rätten fattade hon att det var lågt satt och att varje enskild del av målet innebar flera år.

– Jag förstod inte allvaret förrän min näst sista dom. Då var mitt ex med i salen och jag frågade honom vad de sa. Och han sa bara: ”19 år”. Och då vet jag alltså att jag har ytterligare ett mål kvar. Allting bara snurrade ju.

Sammanlagt skulle Ingelas dom leda till lagens värsta straff: 55 år, eller i praktiken 25 år.

Överlevnadstaktiken, med att stänga ute omvärlden, fungerade inte i längden.

Hamnade i isoleringen

Ingela Jansson har i podden Storbedragerskan–människan bakom löpsedlarna beskrivit hur fångarna, som i princip lever på varandra, utsätts för ett ständigt brus av ljud. Antingen etiopisk musik i skrällande högtalare eller ljudet från de statliga nyhetssändningarna i tv på högsta volym.

Till slut orkade Ingela inte med bruset längre och bönföll ledningen att sätta henne i isolering.

Ingela slipper sovsalen och placeras i ett skjul tillsammans med en fängslad journalist, en politisk fånge.

– Man får ju egentligen inte bo själv. Meningen var ju att jag skulle vara informatör och kolla vad läser hon, vad skriver hon? Det är så det funkar med politiska fångar.

Tiden i skjulet blev en vändpunkt. Ingela diskuterade böcker, film och etiopisk politik med sin medfånge Reeyot och kunde tillåta sig att läsa böcker som på något sätt skildrade vardagen.

Reeyot visade att det fanns en värld utanför även om man satt inspärrad. Dessutom var hon skitrolig och fick Ingela att skratta.

– Jag började prata, vi kommunicerade. Då började en annan resa kan man säga. Jag slutade med medicinerna, gömde dem under tungan istället för att svälja. Min svenske advokat hade kommit då och det gav mig en liten gnista. Jag ville bli mig själv igen.

Skillnaden handlade inte bara om att Ingela slutat stänga ute verkligheten.

Hon berättar om en ny beslutsamhet med till exempel regelbunden motion på ett utrymme som var tolv gånger tre steg, två gånger om dagen.

– Du går på stället. Och så fanns det ett litet brunnslock där jag körde stepups. Jag blev helt genomsvettig.

Och det fanns att ta av. Ingela berättar att Johan Persson en gång gett en passande beskrivning av hur hon såg ut när han mötte henne i Kality första gången. Som ”en pillertjock zombie”.

Efter lite mer än ett år i skjulet bad Ingela själv om att få komma ut och återgå till sovsalen.

Medfångarna märkte också att Ingela, som kallades ”Angelina” i Kality, hade förändrats. Att hon kunde prata och till och med le förvånade omgivningen.

Ingela menar att det här gav henne en ny status inne i fängelset. Att hon blev den vita västerlänningen som kämpat och överlevt trots dåliga odds och sjukdomar. Hon var en av dem. Samtidigt var det, paradoxalt nog, hotet mot hälsan som till slut ska bli hennes väg ut ur fängelset.

Jag ville hem men samtidigt hem till vad? Det fanns ingen som ville ha mig där

Opererades fem gånger i fängelset

Under sin tid i fängelset får Ingela opereras fem gånger. Det är bland annat magen, gallan och ett bröstimplantat som spricker.

Hon visar ovansidan av sina händer där läkarna förgäves försökt sätta dropp. Till slut fick de sätta en kanyl i halsen för att få i henne näring.

Hon är stark psykiskt men fysiskt åker hon på ständiga bakslag. Fängelsechefen ser att hon är sjuk och uppmanar henne att samla ihop sina sjukdokument och bifoga dem till en benådningsansökan.

Ingela I en tunnel
Ingela håller på att bygga upp sitt liv igen i Sverige.

Först tänker hon att det inte är lönt att hoppas. Vid det här laget är hon nöjd om hon slipper smärta och har mat för dagen.

Men den där chefen, som hon fortfarande har kontakt med, trycker på och någon sorts hopp väcks till liv. Kanske kan hon bli fri ändå?

– Varje nyår benådas ett antal personer. Veckan innan drömmer jag att jag blir kvar. Jag ser att det sitter en massa soldater vid ett bord och så ger de mig ett tecken att jag ska vänta. Jag har packat ihop alla mina grejor men det känns i alla fall som att jag inte kommer att bli släppt, berättar Ingela.

När det är dags blir det ungefär som i drömmen. Fångarna som blivit rekommenderade för benådning har ställt upp vid grindarna. 17 av dem får rusa ut mot friheten. Sex får stanna kvar.

– Jag är en av dem som blir kvar. Då känner jag att det bara varit ett jävla skitsnack hela tiden.

Fängelsechefen lugnar henne med att hennes fall bara måste utredas ytterligare av justitieministern. De intervjuas och man försäkrar sig om att de betalt sina böter. Ingelas ärende får ännu mer fart när hon drabbas av tarmvred hösten 2017 och måste vårdas på sjukhus i tre månader. Fångar får egentligen inte vårdas på privata sjukhus men på något sätt lyckas Ingela få vårdinsatser som magnetröntgen-undersökningar och vid fyra tillfällen dropp på det norska sjukhuset i Addis Abeba. Ägaren och läkaren där är ännu en av dem som har ett stort plus i Ingelas tacksamhetsbok.

– En fantastisk människa och en grymt duktig läkare.

Fick beskedet att hon benådats

Tillbaka i fängelset går det bara ett par veckor innan Ingela får reda på att hennes nådeansökan blivit beviljad. Hon ska släppas imorgon bitti. Nyheten om att ”Angelina” ska bli fri sprider sig som en löpeld och när Ingela berättar om det låter det som scener som skulle platsa i vilken film som helst. Människor som ska kramas och gratulera. Skratt och gråt.

Hon delar ut sina saker bland medfångarna som ska bli kvar. Prylar som skulle vara värdelösa utanför blir klenoder innanför murarna.

– Folk ryckte ju till och med i trosorna. Sen hade jag en fotborste som jag haft i sex år. Till och med den var av värde. Men det är svårt att fördela. Vissa människor betyder ju mycket för en och andra mindre, säger Ingela.

– Men det tog det mesta av kvällen. Sedan satt jag vaken hela natten och snackade med min bästis. Hon skulle ju få straff för det. Det är ju förbjudet att prata på natten. Men att ta avsked från henne var ju hemskt.

Morgonen efter får Ingela lämna Kality som en fri kvinna. Hon känner både triumf och förvirring. Vet liksom inte åt vilket håll hon ska gå nu när hon får välja själv.

– Det här att gå utan vakt, gå och ta en kopp kaffe själv eller gå in i en butik. Det är inte som man tror att man är så jävla lycklig. Jag visste ju inte hur jag skulle gå till gaten på flygplatsen, hur jag skulle vara i tid eller någonting.

Tvätt på taggtråd
”Efter klockan åtta på kvällen tillät jag mig känna känslor”, berättar Ingela.

– För varje steg jag tog uppför planet bad jag. Jag bad om att jag aldrig någonsin skulle hamna i något som kunde slita mig från mitt land, mina barn och att jag aldrig mer skulle styras.

Drömmer om ett ”vanligt” liv

Och där i planet var Ingela Jansson verkligen en fri kvinna.

Hemma i Sverige hade åklagaren nyligen lagt ner åtalet om bedrägerier med motiveringen att han bedömde det som för gammalt för att nå en fällande dom.

– Men det var ju ingenting som hade tyngt mig i fängelset. Huvudsaken var ju att jag var vid liv och skulle komma hem. Det var ju så långt borta.

Att den etiopiska regeringen skulle ta hänsyn till ett nedlagt åtal i Sverige eller att det skulle finnas ett samband ger hon inte mycket för.

– Det finns ju inte en möjlighet. Ambassaden har inte jobbat på den nivån och den etiopiska regeringen är verkligen ingen man kan påverka. Att det här händer samtidigt det är bara gud alltså.

Att Ingela Jansson är fri innebär inte att livet bara börjat om. Hon konstaterar att även om hon suttit av sitt straff flera gånger om så får hon leva med sitt förflutna. Om hon inte tänker på det själv så kan kommentarerna på nätet påminna henne.

Drömmen, säger hon, har hela tiden varit att leva ett normalt liv. Ett hus på landet med barnen och räkningarna betalda den 20:e i månaden. Så som det var när barnen var små. Sedan har hon gjort val som varit till skada både för andra och sig själv.

Än idag kan jag inte förklara vad som drev mig

Så här i backspegeln ser Ingela det som att hon klev in i en värld där hennes styrkor och svagheter blev hennes fall.

Hon var driven och hade lärt sig hur man gör affärer. Samtidigt var hon ung och, som hon uttrycker det själv, dum. Framför allt när det gäller valet av kompanjoner.

– Jag kan än idag inte förklara vad det var som drev mig. Men jag gick in i det med öppna ögon för att jag trodde jag hade kontroll, säger Ingela Jansson.

I den tanken om kontroll ingick möjligheterna att kunna rätta till saker och ting längs med vägen. Att kunna se till att alla blev nöjda i slutändan.

– Jag hoppas hela tiden kunna styra upp grejor. Sedan gräver man hela tiden ett djupare och djupare hål som man inte riktigt kan komma upp ur.

Tycker inte hon är ”storbedragerskan”

Hon tar ansvar och känner skuld för det hon har gjort men anser också att proportionerna blivit helt skeva. Att hon målats upp till en ”storbedragare” som hon inte är.

Min dotter och jag försöker hitta tillbaka till varandra

Ingela har kvar vänner som hon haft från den ”gamla tiden” i Sverige. Vänner som känner henne och vet vem hon är. Och om hon nu hade blåst så många som tidningarna sagt, hur skulle hon ha kvar vänner då, undrar hon retoriskt.

Samtidigt är hon medveten om att hon står inför en tuff utmaning att bara ta sig tillbaka till en svensk vardag. Hon är 38 år, har ingen högre utbildning och inte längre någon familj att falla tillbaka på.

Att komma hem har varit svårare än vad hon kunde föreställa sig. När Ingela Jansson landade på Arlanda hade hon inte mycket mer än kläderna på kroppen.

Efter fyra dagar hemma fick hon vända sig till socialen för hjälp. Då befann hon sig i en kommun där hon inte har anknytning och fick därför nobben.

I hemkommunen gick det bättre. Ingela fick bidrag men uppmanades att leta boende på egen hand. Antingen det eller härbärge.

Även om hon rent fysiskt har lämnat fängelset finns upplevelserna kvar. I början, precis efter att hon kommit hem, kunde hon hantera de minnena och koncentrera sig på det nya livet. Men några månader i Sverige kom allting i kapp och hon genomgick en psykiatrisk utredning.

– Det är ju ändå helt absurt vad jag har gått igenom. Det var ju en smäll att inse det.

Hon håller fortfarande kontakten med flera före detta medfångar. Människor som fattar och har varit med om samma saker.

Vill föra medfångarnas talan

Samtidigt har hon funnit en styrka i sig själv från tiden i Kality. Hon vet hur man sätter vardagsbekymmer eller i-landsproblem i ett annat perspektiv. En styrka som hon kan dela med sig av.

Hon säger att hennes historia också är ett sätt att få ut ett budskap om förhållandena i Kality.

Att medfångarna förväntar sig att hon ska föra deras talan och sätta fängelset på agendan.

– Jag har så många vänner och systrar där som förväntar sig att ”Angelina” kommer att gå ut och föra deras talan. Att jag kommer att få ut ett budskap som ger något i framtiden. Samtidigt kan min historia ge hopp till andra om man står inför ett livsval. Att man frågar sig ”gör jag det här för att behaga någon annan, innebär det här valet att jag sviker mina barn, att jag sviker mig själv?”.

Ingela Janssons egen väg tillbaka till en relation med sin egen äldsta dotter har bara börjat. De träffades mycket i somras och tog åtminstone små kliv mot något nytt.

– Vi bodde nästan ihop under sommaren. Det var en både lycklig och bra tid men också fruktansvärt smärtsam. Jag har sagt till henne att berätta hur det verkligen känts. Jag låter henne ställa mig mot väggen. Låter henne vara förbannad och gråta och bara sväljer. Vi måste ta upp det men samtidigt kan jag inte gå sönder, säger Ingela Jansson.

– Jag får ju inte gå ner mig i det förflutna heller. Om jag bara fokuserar på smärtan som jag gett min dotter då kommer min styrka sakta men säkert brytas ner. Hon hatar lögner och osanningar och jag är likadan idag. Men vi försöker hitta tillbaka till varandra.

I dag har hon ett jobb där chefer och kolleger vet om hennes historia. Hon har pojkvän och några få men goda vänner. Sällskap där hon inte känner några krav på att hon ska urskulda sig eller skämmas.

Är du förändrad?

– Jag tror inte man kan göra den resan jag har gjort utan att bli förändrad. Fast på något sätt är jag väl den personen jag alltid velat vara nu, lite mer utvecklad.

Du är fortfarande ung. Vad ska du göra med resten av ditt liv?

– Då vill jag bara göra rätt.

Hur många svenskar sitter i fängelse utomlands?

Vid årsskiftet var runt 180 svenska medborgare frihetsberövade i fängelser utanför Norden. Och det är bara de ärenden som Utrikesdepartementet blivit informerade om.

”Svenskar som frihetsberövas utomlands har ingen skyldighet att hålla UD eller berörd ambassad informerad, varken om att de frihetsberövats eller om rättsprocessen”, skriver Erik Karlsson, departementssekreterare vid UD i ett mejl.

Den som suttit längst, enligt listan, är en kvinna född 1968 som varit frihetsberövad sedan år 2000 för narkotikabrott på Filippinerna. Svenskarna avtjänar straff för allt från mord till terror, människosmuggling, sexualbrott och mindre förseelser som olovlig vistelse till exempel.

En medborgare är fängslad i Bahrain för ”samhällsomstörtande verksamhet mm” och i Nigeria satt en svensk man, född 1990, fängslad misstänkt

för förargelseväckande beteende.

Av Henrik Högström

Foto: Henrik Högström, TT, Shutterstock/TT och Privat 

Mer intressant innehåll hos allas.se: