Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Julia: Min mamma älskade aldrig mig

22 mar, 2023 
Anonym läsarberättelse
Två kvinnor, en ser upprörd ut och den andra ser nedstämd ut.
Min syster blev överbeskyddad medan jag blev ignorerad. Mamma har aldrig varit intresserad av mig. Och jag hann bli nära 40 år innan jag slutade försöka vinna hennes kärlek. Men trots att min lillasyster och jag har uppfostrats så olika är de inre såren desamma…
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Jag glömmer aldrig min student. När vi kom hem för att fira med släkt och vänner i vår trädgård bad mamma att få se mitt betyg. Jag hade gått ut med högsta betyg i alla ämnen, och stolt och förväntansfull gav jag henne det. Men hon la det åt sidan.

– Jag ska titta på det strax, jag ska bara sätta på kaffet först, sa hon.

Se också: 5 tecken på att din förälder bidragit till din ångestBrand logo
Se också: 5 tecken på att din förälder bidragit till din ångest

Jag brukade aldrig få ­beröm av henne, men den här gången hade jag förväntat mig det. Jag hade kämpat så hårt och det här var så stort för mig. Vilken mamma är inte stolt över sin egen ­dotters fina betyg? Jag väntade hela eftermiddagen på att hon skulle berömma mig inför gästerna, men hon sa inte ett ord. Efteråt hittade jag mitt betyg instucket under några tidningar. Jag tror att hon hade gömt det där med flit för att ingen annan skulle se det och säga något. Så att jag aldrig glömmer min student beror inte på att den är ett glatt minne, utan för den ­svidande besvikelse jag kände. Det blev ännu ett bevis för hur mamma verkade göra allt för att nedvärdera eller ignorera mig. Många gånger under uppväxten kändes det som om jag inte fanns.

Annons

Jag var fem år när Emma föddes. Från första stund var hon mammas favorit. Jag kände mig undanskuffad och bortglömd. Ofta var det som om mamma glömde bort mig. Jag skulle bara vara söt och tyst och inte ­smutsa ner mina kläder. Utöver detta verkade hon inte bry sig. Hon hade inte ett dugg intresse av mig som person.

Jag har försökt minnas hur det var innan Emma föddes. Såg hon mig då? Älskade hon mig? Men som vuxen och mamma till egna barn har jag svårt att se hur det är möjligt. Hur kan man sluta att älska ett barn, bara för att man får ett till?

Nu är det visserligen inte helt lätt att spekulera i hur mamma fungerar. Hon är inte direkt någon referensram för det ”normala”. Hon styrs av ytterligheter, och ytligheter. Jag lärde mig tidigt att det viktiga var hur man såg ut och vad man åstadkom i livet. Man skulle leva ett liv som såg perfekt ut. Jag kämpade under hela uppväxten och långt därefter med att försöka vinna mammas uppskattning. Jag utbildade mig till revisor, fick ett bra jobb och startade senare en liten firma vid ­sidan av. Jag tränade på gränsen till för mycket och var livrädd för att gå upp i vikt. Enligt mamma fanns det inga ursäkter för att tappa greppet om sig själv på det sättet. Jag till och med förlovade mig med en man som jag trodde att hon skulle bli imponerad av.

Annons

Men ingenting jag gjorde var någonsin tillräckligt. Jag slet ut mig och blev arbetsnarkoman med magsår och stresseksem, men mammas kärlek fick jag inte. Man kan fråga sig varför jag tillbringade så många år av mitt liv med att försöka.

Till slut blev det för mycket

För min egen skull borde jag ha gett upp långt tidigare. Men när man har ett barns längtan efter sin mammas kärlek inom sig, då är det svårt att vara rationell. Det dröjde många år innan jag var beredd att ge upp hoppet. Jag är glad att jag i alla fall till slut nådde den punkten och bestämde mig för att leva mitt eget liv, på mitt eget sätt. Det skedde när jag var 38 och klappade ihop. Jag kollapsade av utmattning och vätskebrist. När jag lades in på akuten hade jag tappat minnet, och det tog ett halvt dygn för mig att minnas vem jag var igen. Det var de värsta timmarna i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt.

Där och då lovade jag mig själv att det var dags att börja leva annorlunda. Jag var sjukskriven i ett halvår och min ­rehabilitering var först inriktad på mig som arbetsnarkoman, men övergick senare till att fokusera på min uppväxt. Jag började se allt klarare vilka skadliga budskap den inpräntat i mig, och långsamt började jag läka och förändras. Att som vuxen äntligen få bli sig själv på riktigt var en fantastisk känsla – men att ta sig dit var en smärtsam resa, med smärtsamma insikter.

Annons

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det gör ont att tvingas inse att ens mamma inte älskar en, och förmodligen inte ens är kapabel till äkta kärlek. Det var först ­under den här tiden som jag började förstå att mamma inte älskade Emma heller. Jag visste att även Emma brottades med vissa effekter av barndomen, men jag hade trott att hon kommit lindrigare undan. Hon blev överbeskyddad och fick hjälp med allt. Men det slutade inte där.

Mamma fortsatte att styra och ställa så pass över Emmas liv att hon knappt förmådde fatta några eget beslut. Hon blev osäker, otrygg och saknade självkänsla – precis som jag själv. Det här förstod jag först när vi under min rehabilitering började prata ordentligt med varandra. Mamma hade uppfostrat oss så olika, men med samma resultat. Inom oss bar vi på samma sår.

Annons

Mamma fortsatte att behandla oss så här olika även efter att vi hade flyttat hemifrån och blivit vuxna. Hon ville till exempel fira jul hos Emma, men glömde mina födelsedagar. När Emma skulle byta lägenhet lusläste mamma annonser och ringde runt till mäklare. Till slut blev det i praktiken så att Emma flyttade till en lägenhet som mamma hade valt. I skarp kontrast till det står det faktum att hon inte ens kan min adress. Flera julkort har kommit sent eller inte alls därför att hon adresserat dem till fel gata. Under min rehabilitering och det följande halvåret höll jag mig borta från mamma så mycket jag kunde.

Hon kommer aldrig att förstå

Jag behövde få distans och vara för mig själv. Jag och Emma kom dock varandra närmare och våra samtal ledde till att hon började träffa en egen terapeut. Jag visste att jag förr eller senare skulle tvingas konfrontera mamma, men jag visste inte vilken väg jag skulle gå. Skulle jag tillåta mig att visa min vrede och säga allt jag ville – oavsett konsekvenserna? Eller skulle jag försöka vara mer neutral, och bara få fram det viktigaste?

Annons

Det slutade med någonting mittemellan. Jag hann knappt ens börja förrän mamma avbröt mig, arg och kränkt. Då tappade jag humöret och bet ifrån. Jag berättade att jag hade mått dåligt hela livet på grund av uppväxten – men mamma bara fnös. Då gav jag upp med att försöka. Det skulle aldrig gå att få henne att förstå. Jag sa bara kort att hon hädanefter fick respektera mina gränser och mina val i livet, ­annars skulle vår kontakt bli ­minimal. Jag bröt upp med min sambo kort därefter.

Även Emma valde att avsluta sin dåvarande relation. Vi hade båda levt med fel män, av fel ­anledningar. Jag hade försökt imponera på mamma, Emma hade blivit ihop med sonen till en av mammas väninnor.

I dag har både Emma och jag tagit kontrollen över våra egna liv och fokuserar på oss själva och våra familjer. Det fungerar ganska bra med de gränser vi har dragit med mamma, men det krävs att vi är konsekventa. Hon skulle gärna återgå till hur det brukade vara, men för vår del är den här förändringen nödvändig.

/Julia

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons