Karin blev frisk genom att börja måla hundar: ”Min hjärna var överhettad”
Det där var kanske att förenkla en aning. Men faktum är att Karin Marjamaa, 51, målade sig frisk efter att ha drabbats av utmattningssyndrom i två omgångar.
– Nu är jag mitt gamla glada jag igen. Nästan i alla fall. Stress och höga ljud är fortfarande något jag har svårt med, säger hon när hon tar emot i sin konstnärsateljé som ligger i källarplanet i familjens villa i bostadsområdet Sörby i Örebro.
Det första man slås av är en doft av nybakat när man kliver in. En ljuvlig doft som stimulerar smaklökarna och får magen att vakna till liv.
Förklaringen ger sig snabbt. I rummet jämte Karins ateljé har dottern Lisa inrett sitt eget minibageri. Hon är konditor och gör bakverk av alla de slag som hon säljer via en webbshop. För mor och dotter är båda kreativa själar. Väggarna i Karins ateljé pryds av vackra porträtt på hundar i olika situationer, vilka görs levande med hjälp av hennes pastellfärger.
– Konsten är att fånga hundens ögon, för det är ögonen som ger hunden dess själ. Jag kan hålla på att pilla i flera veckor med ett porträtt för att få fram den speciella personligheten, säger hon.
Snart uppenbarar sig två riktiga vovvar i ateljén. Det är Extra och Elias, två airedaleterriers födda i samma kull 2014.
– Det var den sista kullen jag födde upp innan jag blev sjuk, säger Karin och tänker på de jobbiga åren när hennes utmattningssyndrom sög all energi ur hennes kropp.
Alltid älskar hundar
Hon är född och uppvuxen i Örebro och berättar att hon som barn ibland tecknade helt spontant, ofta i skolan när hon drömde sig bort en stund. Hundar har hon alltid älskat. Det var högtidsstunder när hon fick gosa med morföräldrarnas vovve.
– Jag tjatade på mina föräldrar att jag ville ha en hund, men det blev aldrig så, säger hon.
Efter gymnasiet var yrkesplanerna att bli byggnadsingenjör och hon kom in på en utbildning i Skellefteå. Men det där med att läsa böcker om byggnadskonstruktioner tilltalade henne inte särskilt mycket.
– Faktum är att jag hellre läste böcker om hundar, skrattar hon.
På en nyårsfest hemma i Örebro träffade hon sin blivande man Jonas när hon var 19 år och ungefär samtidigt tog hon beslutet att skippa att bli byggnadsingenjör. Så hon flyttade tillbaka till Örebro och köpte för första gången egen hund, en airedaleterrier.
– Jag hade fastnat för den rasen eftersom de är självständiga, samtidigt som de även använts som brukshundar. Historiskt har de använts av Röda korset i krigszoner liksom av både polis och militär.
Nu hade också yrkesplanerna tagit en helt annan riktning eftersom hon hittat det hon ville jobba med – hundar. Hon gick en utbildning till hundfysioterapeut. Men när hon var klar var inte det yrkesvalet självklart längre.
– Det krävdes att jag startade egen firma och skaffade kunder. Någonstans kände jag att mina kunskaper inte räckte till.
Så yrkeslivet tog en ny riktning:
– Jag bestämde mig för att läsa till sjuksköterska.
Utbildningen gick hon under tiden hennes båda barn Lisa och Lina var små, och samtidigt som hon och Jonas byggde om hela huset som de köpt av hans morföräldrar 1993, året innan de gifte sig.
När hon tagit sin examen blev det en tjänst som sjuksköterska på infektionskliniken vid Universitetssjukhuset Örebro, USÖ. Men det gick förstås att kombinera yrkeslivet med det hon brann för, och på den vägen började hon med uppfödning av rasen airedaleterrier.
En sysselsättning som krävde mycket tid eftersom hundarna måste trimmas flera timmar i veckan för att kunna hävda sig i konkurrensen på hundutställningar. Hon engagerade sig även i den svenska rasklubben där hon satt i styrelsen.
Blev utbränd
Hundarna tillsammans med att vara tvåbarnsmamma innebar att det var fullt upp hela tiden. Karin älskade det eftersom det gav så mycket tillbaka. Men det tog också mycket kraft och energi. Samtidigt blev jobbet som sjuksköterska allt stressigare.
– Jag började en tjänst som innebar nattarbete, dels för att hitta ett lugnare arbetstempo och dels för att få mer tid till mina hundar.
Men snart blev också nattarbetet allt stressigare, och Karin kände sig otillräcklig.
– Jag kunde ibland bara sätta mig ned och grina när jag inte fick ihop det, säger hon.
Till slut kände hon att det fick vara nog:
– Jag sa upp mig!
Under uppsägningstiden hände det.
– Jag var ute och körde bil och skulle hämta min man. Men jag kom inte dit han var, utan hamnade i en helt annan stadsdel i Örebro. Han fick vänta en bra stund på mig innan jag hittade dit jag skulle.
Hon berättar om det märkliga som inträffade i hennes hjärna:
– Jag följde trafiken och svängde där det var lättast att svänga, i stället för att köra den väg som jag visste att jag skulle köra. Det var läskigt!
Karin fortsätter:
– Eftersom jag jobbade inom sjukvården förstod jag att jag drabbats av utmattningssyndrom. Det var också den diagnosen jag fick när jag gick till läkaren.
När hon slutade jobba och kunde slappna av kom rekylen.
– Min hjärna var överhettad och kopplade inte. Det var som när man trycker på för många knappar på datorn och den bara står och snurrar.
Det blev svårt att klara vardagen.
– När jag skulle iväg och handla fick jag ha barnen med mig som hjälpte till med självskanningen av varorna, för det kunde hända att jag inte visste hur jag skulle göra.
Hon berättar också hur det var svårt att få saker gjorda, även sådant som hon tyckte var roligt. Familjen ställde upp och tog ett stort ansvar för matlagning och övriga hushållssysslor. För Karin var det en konstig känsla att ha drabbats av något som hon trodde bara drabbade andra.
– Det var ibland så att jag sa till mig själv: ”Skärp dig nu Karin!” Jag ville inte riktigt inse hur det egentligen var.
Målade sig frisk
Efter ett drygt halvårs sjukskrivning kände hon sig så pass bra att hon kunde börja jobba igen. Nu blev det 80 procent och dagtidsarbete.
Det gick bra till att börja med. Men när semestern kom och det körde ihop sig med ledighet bland personalen blev det för mycket, och en ny utmattningsdepression kom som ett brev på posten.
När Karin gick hemma kom hon att tänka på pastellkritorna och pappersarken hon fått av sina döttrar på sin födelsedag ett par år tidigare. Kritorna låg oanvända i sin ask. Efter att hon gått en kurs i teckning på Medborgarskolan 1993 hade hon knappt ritat någonting.
Hon tog fram kritorna och pappren. Vad skulle hon rita? Jo, sina hundar, givetvis. Så det blev några olika pastellporträtt på dem. Av en händelse visade hon sina hundporträtt för medlemmarna i hundrasklubben under ett möte. De blev lyriska, och utöver att de ville att hon skulle måla porträtt på deras egna hundar, ville klubben också att hon skulle måla airedaleterriers som de kunde ha som motiv på trycksaker och en del annat.
När hon träffade andra hundägare blev det nya beställningar på porträtt. Samma sak när hon var ute på hundutställningar.
Karin upptäckte att inom henne fanns en konstnärssjäl, och nu fick hon utlopp för sin kreativa sida. Det blev som en ventil för hennes överhettade hjärna.
– Tecknandet gav mig den energi jag behövde, för det var så fantastiskt roligt. Att sitta och måla ett hundporträtt och få alla detaljer på plats innebar mycket pill, och då försvann tiden. Det kunde gå flera timmar utan att jag tänkte på det. Min stressnivå sjönk och jag mådde mycket bättre.
Vård och hundkonst
Hon kunde börja arbeta igen och trappade så sakteliga upp till 80 procent. Karin avvecklade hunduppfödningen och ägnade mer tid åt att måla. Hon började även måla andra djur än hundar och snart gled hon också in på oljemålningar med naturen som motiv.
– Efter ett tag valde jag att gå ned i tjänst till 60 procent för att kunna utveckla mitt målande.
Idag arbetar hon som sjuksköterska fram till lunch. Efter att hon vilat en stund går hon ned till ateljén och målar, samtidigt som hon håller öppet för besökare.
Hon har startat eget företag och driver sedan 2017 en webbsida där man kan skicka in bilder på sitt husdjur och få tillbaka ett vackert pastellporträtt. Där säljer hon även vykort och lite annat med djurmotiv.
– Det är viktigt att porträttet blir riktigt bra, för jag vet att husdjuren betyder så oerhört mycket för ägaren. Jag går in i mig själv när jag målar och försöker lära känna djuret, även om jag bara har fått bilder. För att inte sätta för mycket press på mig själv måste jag dock säga nej ibland när jag känner att jag inte hinner med.
Minnet sviktar ibland till följd av hennes tidigare utmattningssyndrom. Det yttrar sig främst i att hon ibland har svårt att hitta rätt ord i ett sammanhang, vilket kan vara frustrerande.
För övrigt är livet på topp:
– Jag tycker det är fantastiskt roligt att jobba som sjuksköterska och hjälpa människor. Samtidigt får jag på eftermiddagarna utlopp för min kreativa sida. Det är en kombination som passar mig, och som får mig att må bra.
Men om hon fick välja vore det inte så svårt:
– Då skulle jag vara konstnär på heltid!
Det här är Karin
- Namn: Karin Marjamaa.
- Ålder: 51.
- Bor: Villa i Örebro.
- Familj: Maken Jonas, 52, döttrarna Lisa, 27, och Lina, 26. Samt hundarna Extra och Elias.
- Gör: Sjuksköterska på Universitetssjukhuset Örebro och konstnär.
- Fritid: Det är mina båda hundar och att vara ute i naturen. Jag vandrar gärna i fjällen.