Läsarberättelse: Jag anade inte hans dubbelliv

Kvinna sitter i soffan framför en laptop och håller händerna för ansiktet

Foto: Shutterstock/TT

Du tillbringade halva nätter med mig, och sedan körde du hem till någon annan. Ingen av oss kvinnor kände till den andra. Hur kunde du vara så svekfull?

Min älskade. Du var mitt allt. Så stod det i dödsannonsen, undertecknad med ”Din Birgitta”. Du kanske var Birgittas allt, men att vara någons allt brukar ju vara ömsesidigt. Så var det inte. Det visste jag. Du var ju även min. Ganska ofta och väldigt mycket var du min.

Din död kom mycket plötsligt. Du hade bara hunnit vara pensionär ett par år. Det var säkert något med hjärtat för du var mycket noga med att ta din blodförtunnande medicin. Du och jag hade planer både för de närmaste veckorna och för sommaren. Hade du semesterplaner även med Birgitta? undrar jag nu.

Se också: 5 typer av otrohet

Hur kunde du vara så svekfull, både mot denna Birgitta och mot mig. Inte ett ord hade du sagt om någon liten fru eller sambo.

Träffades på jobbet

Skulle det lindra Birgittas sorg om hon fick veta sanningen? Jag funderade några veckor, tills efter begravningen, innan jag bestämde hur jag skulle göra. Om jag skulle ringa till henne eller inte. Berätta allt eller låta bli.

För många år sedan var vi arbetskamrater, du och jag. Du var inte uppseendeväckande snygg, men du skapade trivsel runt dig och jag drogs till dig.

På en konferenskryssning upptäckte jag dessutom att ingen dansade så bra som du. Det var magiskt att bli förd av dig och jag kände mig som en riktig Dancing Queen.

Vår bekantskap stannade vid en oskyldig flirt på jobbet och efter en tid bytte jag arbetsplats och vi sågs inte mer. Inte just då i alla fall.

Hittade dig på Facebook

Jag blev sambo och fick en dotter, men separerade så småningom. Det var då Facebook blev min tröst. Man skulle skaffa sig så många vänner som möjligt på nätet. Ju fler vänner man hade i sociala medier, desto populärare var man.

Att man knappt kände dessa personer eller att de var gamla klasskamrater med mina syskon eller grannar till väninnor gjorde inget. Det var bara antalet som räknades.

Läsarberättelse: ”Min man har en son med sin älskarinna”

En kväll satt jag med min gamla telefonbok och letade efter tänkbara personer att utöka min vänskapskrets med. Ditt namn stod där bland andra före detta arbetskamrater och borttappade bekantskaper.

Jag funderade en god stund. Hur hade du det nu för tiden? Vad skulle du tänka om att få denna invit från mig? Jag frågade också mig själv vad jag ville. Var det en vänskaplig undran eller hoppades jag kanske på något mer?

Ringde upp mig på kvällen

Min nyfikenhet tog överhand och jag klickade iväg en vänförfrågan. Det dröjde flera veckor innan ditt svar kom. Det var ganska formellt, nästan lite kyligt, och jag ångrade mig direkt.

Varför hade jag tyckt att det var så viktigt att vara just din vän? Jag var ju inte utan andra vänner, vare sig män eller kvinnor.

Samma kväll ringde min telefon. Det var du. Nu var tonen en helt annan. Du sa att du var väldigt rädd för att skriva någonting över huvud taget på nätet. Orden kunde så lätt komma i fel händer, i fel sammanhang eller helt enkelt misstolkas. Jag höll med, visst var det så.

Läsarberättelse: "Han var för bra för att vara sann"

Vi upptäckte att vi bodde bara ett par mil ifrån varandra och att våra liv hade varit ganska lika, förutom att du inte hade några barn. Du hade haft en son som dött i en bilolycka när han var tonåring.

Du sa att ditt äktenskap inte hade hållit för sorgen utan att ni hade skilt er, och jag fick intryck av att du levde ensam nu.

Du stannade halva natten

När vi slutade samtalet den kvällen var jag helt omtumlad och funderade på vad vi egentligen pratat om. Jag upptäckte att du inte berättat så mycket om dig och ditt liv. Frågor som jag ställt hade du undvikit och i stället hade du frågat om mitt liv och jag hade pladdrat på om gamla kärlekar, jobb och oro för dottern. Jag var glad att någon ville lyssna på mina tankar för en gångs skull.

Vi fortsatte att ringa varandra under några år. Det var långa samtal om allting. Ibland sa vi att vi borde ses men det blev inte av. Ganska ofta var din telefon avstängd och jag funderade inte så mycket på det. Du hade varit med ditt gubbgäng eller jobbat, förklarade du.

Shania levde dubbelliv för att dölja sin läggning

När vi äntligen skulle ses första gången blev det hemma hos mig. Jag hade ordnat så att min dotter inte skulle komma och hälsa på just den kvällen. Ifall du tänkte stanna lite längre, kanske hela natten.

Det tänkte du, ja i alla fall halva natten. Sedan kom du på att du måste hem för du hade glömt några papper som du måste ha på jobbet dagen därpå.

Varför var jag så naiv?

En gång reste vi bort över en helg, till ett litet gästgiveri vid havet. Allt var helt underbart. Vi gick långa promenader och tittade på guppande båtar och vilda vågor.

Jag minns att du tyckte det var så fint att umgås med mig för att vi kunde vara tysta tillsammans.

Nu i efterhand inser jag att du väl var rädd att försäga dig, att berätta mer om ditt liv än jag skulle få veta. Varför var jag så naiv? Varför ifrågasatte jag inte dina undanflykter om ostädat hem, stambyte, ilsken hund som du lovat vakta eller att det var så trevligt hemma hos mig när vi skulle bestämma var vi skulle ses.

Jag ringde aldrig Birgitta. Jag hade inte blivit lyckligare över att göra henne ledsen, kanske förtvivlad, och därför sörjde vi denne svekfulle man på var sitt sätt. Det var bäst så.

/Margit

Katarina och Rickard: Så kom vi vidare efter otroheten