Läsarberättelse: Jag trodde att vår son skämdes för oss
Inga föräldrar kunde ha varit gladare än jag och Kalle var när vår son Henric äntligen stadgade sig i en seriös relation. Han var en bra bit över trettio redan, och hade visserligen haft några förhållanden även innan, men han hade haft svårt att verkligen hitta någon han kunde hysa äkta känslor för och ibland undrade jag om han skulle förbli singel.
Han arbetade i reklambranschen, med mycket fester och andra tillställningar som en del av jobbet, och jag kunde inte direkt påstå att hans kollegor var några goda förebilder just när det gällde relationer.
När han till sist träffade Amanda märktes det att han tagit ett steg in i en mer stabil vuxenvärld. Henric har aldrig varit mycket för att prata om känslor, och det tog flera månader innan han berättade för oss om Amanda. Vid det laget hade han redan träffat hennes föräldrar och släkt vid flera tillfällen – han hade bland annat följt med dem på skidsemester och firat jul tillsammans med dem – och han berättade mycket om hur bra de kom överens och hur väl han trivdes i deras sällskap. De bodde på en stor gård i södra delen av landet, och på grund av faderns framgångsrika företag hade de mycket god ekonomi och ägde både en fjällstuga och en lägenhet i Spanien.
Kändes konstigt
Jag var glad att Henric gillade Amandas föräldrar, men lite konstigt kändes det ändå att han umgicks så mycket med dem medan Kalle och jag inte ens fått träffa Amanda ännu. Eftersom jag inte ville vara påträngande så tjatade jag inte på honom om det, men då och då nämnde jag som i förbigående att det skulle vara roligt att få bjuda henne på middag någon gång. Henric svarade alltid ungefär samma sak, nämligen att visst, det skulle han ordna – men sen rann det alltid ut i sanden. En gång hann vi komma så långt som till ett datum, men bara ett par dagar innan ringde Henric och sa att han och Amanda fått förhinder.
Efter ett tag började jag fundera på om det fanns någon särskild orsak till att Henric inte lät oss träffa Amanda. Men vad skulle det kunna vara? Vi hade alltid haft en nära relation, han och jag, och även han och hans pappa fungerade jättefint tillsammans, så det var svårt att tänka sig någon orsak. Dessutom hade vi alltid umgåtts på ett otvunget sätt, även långt efter att Henric blivit vuxen och flyttat hemifrån. Ibland kom han till oss, och vi åt middag och såg någon bra film, och lika ofta bjöd han hem oss till sig. Om någon hade frågat mig om vår relation skulle jag alltså ha svarat att vi hade en alldeles fantastisk relation med vår son, och jag var säker på att Henric skulle ha sagt samma sak.
Samtidigt blev det ju mer och mer uppenbart att det var något som hindrade honom från att presentera Amanda för oss. Frågan var bara vad. Först undrade jag om han skämdes för Amanda av någon anledning, men den tanken slog jag snabbt ur hågen. Amanda var både snygg och framgångsrik, det kunde jag själv läsa mig till på sociala medier. Hon arbetade liksom Henric i reklambranschen, och både Henric och hon var helt öppna med sitt förhållande. Dessutom såg hon väldigt trevlig ut, efter vad jag kunde se från bilder och kommentarer som hon skrivit. Och det var då jag insåg att det handlade om mig och Kalle – och att Henric skämdes för sina föräldrar ...
Tanken var fullkomligt överväldigande, och jag kunde inte värja mig emot den. Och först slog jag ifrån mig med full kraft. Det var helt enkelt inte möjligt! Men någonstans visste jag att jag hade rätt. Och insikten gjorde fruktansvärt ont.
Inget överflöd
Kalle och jag var två helt vanliga föräldrar, som alltid strävat efter att skapa ett kärleksfullt och tryggt hem åt vår son. Men något överflöd hade vi aldrig kunnat erbjuda. Kalle jobbade som lagerarbetare och själv började jag arbeta direkt efter skolan, så vi hade båda så kallade låglönejobb. Det fungerade bra ändå, eftersom vi bodde i en liten och relativt billig lägenhet, och Henric hade aldrig behövt sakna något av livets väsentligheter, men vi hade aldrig haft råd att skaffa sommarstuga eller båt och de enda semesterresor vi gjort var billiga sista minuten-resor till Spanien.
Jag hade inte ens reflekterat över att vårt sätt att leva skulle vara fel – inte förrän nu. Henric hade alltid verkat så nöjd och glad, och han hade aldrig varit avundsjuk på dem som hade det bättre ställt. Men plötsligt blev det så uppenbart att han inte ville skylta med att hans föräldrar var vanliga ”knegare”, när hans flickväns föräldrar hade det så gott ställt, och jag hade svårt att släppa den gnagande sorgen inombords.
Insikten gjorde ont
Jag höll inne med mina misstankar i det längsta, men när Henric tackade nej till en ny middagsinbjudan – för vilken gång i ordningen visste jag inte – så var jag tvungen att få ur mig det. Jag frågade honom försiktigt om han skämdes för mig och sin pappa och hans reaktion sa allt jag behövde veta. Inte för att han svarade ärligt på frågan – utan för att han blev alldeles vit i ansiktet och började stamma något ohörbart.
Henric hade alltid varit rättfram och jordnära, och hade aldrig undvikit en fråga förr – inte ens när han var tonåring och vi kom på honom med att ha druckit öl. Men nu svarade han ingenting, och för mig var det svar nog. Jag minns inte vad jag sa den gången, men jag minns att det var något som gick sönder i mig. Efter att ha varit en alldeles vanlig förälder, som alltid älskat mitt barn och gjort vad jag trodde var bäst för honom, avpolletterades jag som något oönskat – bara för att han träffat en tjej vars föräldrar hade högre status. Han ville inte att hon skulle träffa oss, helt enkelt, eftersom vi inte var fina nog. Det gjorde ont ända in i märgen.
Tänkte om
Efter den gången blev min kontakt med Henric konstlad och onaturlig. Jag längtade tillbaka till den tid då vi kunde umgås förbehållslöst och ha roligt tillsammans, men den tiden var förbi, jag var tvungen att inse det. Bara det faktum att jag nu visste att Henric skämdes för mig och Kalle gjorde det omöjligt för mig att känna mig helt naturlig i hans sällskap. Kalle tog det betydligt lugnare. Han menade att det var något övergående – att Henric helt enkelt blivit lite ”fartblind” av allt det nya han fick ta del av nu, och att han bara var osäker på hur Amanda och hennes föräldrar skulle se på oss. Det fick mig att se lite annorlunda på saken. Det kanske inte var så lätt för Henric att ”visa upp” mig och Kalle för sin flickvän, som var van vid stor villa, fritidshus och lägenhet utomlands.
Jag började mer och mer förstå att det egentligen inte handlade om att han var skamsen för oss, utan att han inte riktigt visste hur han själv skulle hantera det faktum att han kom från mer blygsamma förhållanden än hon gjorde. Till sist frågade jag honom rakt ut, och jag märkte att han andades ut av lättnad. Han hade haft fruktansvärt dåligt samvete över att han fått mig att tro att han skämdes för mig och sin pappa – nu kunde vi äntligen umgås som vanligt igen och det kändes otroligt skönt för oss både.
Obefogad oro
Så fick vi då äntligen träffa Amanda och det visade sig att Henrics oro hade varit helt obefogad. Amanda var precis den sortens kvinna jag önskat min son att träffa, och jag välkomnade henne in i vår familj med öppen famn. Och detsamma gällde hennes föräldrar. Visst, de var mer välbärgade än vi, men i övrigt hade vi allt gemensamt. Idag är Henric och Amanda gifta sedan ett par år och snart väntar de sitt första barn. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre svärdotter – och jag kunde inte heller ha önskat bättre svärföräldrar åt min son.
Ibland blir livet verkligen precis så bra som man hoppas!
/Laura
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)