Nanna: Jag var tvungen att bryta mitt löfte till mamma
Jag hade precis kommit tillbaka från lunch när telefonen ringde. Det var min mammas granne och jag blev helt kall i kroppen. Det hade hänt en gång tidigare och den gången hade min lilla mamma ramlat och brutit handleden. Med onda aningar svarade jag och grannen berättade att min mamma hade svimmat när de fikade. Grannen hade ringt 112 eftersom det inte gick att få kontakt med mamma.
Jag minns knappt hur jag tog mig igenom timmarna som följde. Jag fick ledigt från jobbet och på vägen till sjukhuset fick jag tag på min man, Jens. Jag kunde inte säga vad som hade hänt; allt jag visste var att mamma hade varit medvetslös när ambulansen hämtade henne.
När jag kom fram till sjukhuset fick jag veta att hon hade fått en hjärnblödning. Hon var under operation och ingen kunde säga om hon skulle överleva den eller inte. Efter operationen var det fortfarande omöjligt att ställa diagnos och allt jag kunde göra var att sitta vid mammas sängkant och hoppas på att hon skulle känna igen mig om och när hon vaknade.
Läkarens ord lät cyniska och hårda, men hans ögon var vänliga och fulla av medkänsla. Han var självklart tvungen att berätta sanningen för mig. Jag tog mammas hand i min och minnena sköljde över mig. Så många gånger hon hade låtit den handen ömsint glida genom mitt hår. Nu var handen helt slapp i min och jag visste inte om den någonsin skulle ge mig ett livstecken igen. Min starka, härliga och rara mamma liknade mer en vingbruten fågelunge än den kvinna som sina 80 år till trots fortfarande gick långa promenader och tränade gymnastik. Skulle hon kunna fortsätta med det om hon vaknade igen? Under årens lopp hade mamma och jag ofta gått promenader tillsammans. Det hade hänt att jag hade varit tvungen att ställa in när andra i familjen drog i mig, men hon hade aldrig sagt ett ont ord om det. Min mamma hade alltid varit positiv och på gott humör. Jag hade bara sett henne modfälld några få gånger som när min pappa dog för 15 år sedan; då tappade hon nästan fotfästet. Och när hennes bästa väninna drabbades av Alzheimers och hamnade på vårdboende blev mamma också riktigt nere.
– Jag hoppas att jag slipper hamna på vårdboende, hade hon sagt med skräckslagen röst.
Jag hade lagt armarna om min mamma och lovat henne att det aldrig skulle hända. Min mamma hade redan flyttat till ett boende som var anpassat för äldre, men det var ju något helt annat.
– Jag gillar att bo här, hade hon ofta påpekat. Här är det ingen som bestämmer över mig.
Personlighetsförändrad och förlamad
Jag kände mig stel i hela kroppen när jag några timmar senare lämnade mammas rum på sjukhuset för att ta en bensträckare. Jens hade också kommit och det var skönt att vila i hans famn och få några tröstande ord.
– Jag är säker på att din mamma klarar det här, sa han.
– Mary är en riktig kämpe.
Det tog några dagar innan vi visste vad som väntade min mamma. Det hade varit en mycket stor blödning i högra sidan av hjärnan och det innebar att hon inte skulle tappa talförmågan, men att hon skulle så pass påverkad psykiskt att hon skulle ändra personlighet. Fysiskt skulle hon bli förlamad i vänstra sidan.
– Om Mary ska fortsätta att bo själv kommer det att krävas massor av hjälp från hemtjänsten.
Jag blev informerad om att hon skulle få en mycket bättre, och tryggare, tillvaro på ett vårdboende. Jag gick helt i baklås, för jag hade ju lovat mamma att hon inte skulle hamna på något sådant. Det var inte något som hon hade krävt av mig, utan något jag själv hade sagt när jag såg hur det tärde på henne att hennes väninna tvingats flytta.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min mamma var inlagd i nästan två veckor och sedan började hon med rehab, men tyvärr utan några framsteg. Nu handlade det mer om att hon behövde lära sig hur hon skulle klara sig när hon var halvsidesförlamad, och det hade också påverkat henne psykiskt. Min glada och positiva mamma hade blivit ledsen och nedstämd. Hon ville bara komma hem. Hon blev lovad mycket hjälp från hemtjänsten, men hon skulle inte kunna bo kvar hemma om inte även jag hjälpte till. Det hade jag inget emot, min mamma hade alltid funnits där för mig och jag ville gärna ge tillbaka.
Tiden som följde var väldigt tuff, jag hade trots allt fortfarande min egen familj att tänka på. Det hade alltid varit jag som hoppade in när vår dotter Anna och hennes pojkvän behövde barnvakt. Det hade inte funkat riktigt dagtid eftersom jag hade ett jobb att sköta, men som tur var hade jag en bra och förstående chef som föreslog att jag skulle jobba hemifrån tre dagar i veckan. När jag jobbade hemma kunde jag därför titta till min mamma på kvällen. Jens protesterade inte, men jag märkte att det tärde på honom att jag satt och jobbade på kvällarna för att hinna med det som jag inte fått gjort under dagen. Jag älskar mitt barnbarn över allt annat och det tar verkligen emot att medge att den lille pojken ibland känns mer som en belastning än en glädjekälla.
Jag var på väg att gå sönder för det kändes som att alla drog i mig från varsitt håll. Förutom min mamma så var det ingen som verkade märka att jag var på väg att gå in i väggen och jag ville inte heller erkänna det för mig själv.
Kändes som ett svek
En förmiddag när jag hälsade på hos min mamma satt hon i nerkissade byxor eftersom hemtjänsten hade haft så mycket att göra att de hade varit tvungna att hoppa över ett besök, och då gick det som det gick för min mamma.
– Jag hjälper dig, sa jag.
Mamma skakade på huvudet.
– Nej, där går gränsen, sa hon lugnt.
– Det är trevligt när du hjälper till med lunch och allt annat som jag inte längre mäktar med, men min personliga hygien ska du inte ta hand om.
– Jag orkar inte längre, fortsatte hon efter en kort paus.
– Kan du inte hjälpa mig att hitta en plats på ett vårdboende?
– Ja men mamma, du har ju alltid sagt att du absolut inte vill hamna på ett vårdboende, protesterade jag.
– Tror du inte jag kan se att du är på väg att köra dig själv helt i botten? Frågade hon och log mot mig.
– Men det är inte bara för din skull som jag vill flytta till ett vårdboende, det är också för min egen.
– Åh, mamma, förlåt att jag sviker dig.
– Du sviker inte mig, sa hon med en bestämd röst som jag inte hört på länge.
Jag gjorde ett nytt försök att få henne att hjälpa henne med att byta kläder, men förgäves. I stället ringde jag till hemtjänsten och berättade om situationen och de skickade ut personal. En månad senare fick mamma plats på vårdboendet. Hon höll god min, men hennes ögon var ledsna och mitt dåliga samvete blossade upp igen och det såg hon direkt när jag besökte henne första gången efter det att hon hade flyttat. Hon tog min hand och la den mot sin kind.
– Jag kommer att trivas här. Alla är snälla och ingen försöker omyndigförklara mig. Upp med hakan, Nanna, jag vill ha tillbaka min glada dotter.
Jag log, men jag kunde inte stoppa tårarna. Jag var säker på att mamma bara låtsades för att jag skulle slippa känna dåligt samvete. Jag är fortfarande övertygad om att mamma i början spelade rollen som en glad och nöjd vårdhemsboende men jag såg ju smärtan djupt i hennes ögon. Men så en dag, när jag hade lille Theo med på besök, hörde jag ett högt och hjärtligt skratt från det gemensamma sällskapsrummet.
– Hör du, mormor, sa Theo, gammelmormor skrattar så himla högt!
Jag stod stilla och tittade på mitt barnbarn. Theo hade rätt, det var min mammas skratt som vi hörde. När vi gick in i sällskapsrummet kunde jag inte bara höra, utan också se, hur min mamma roade sig kungligt. De boende hade besök av en äldre dam som läste högt ur en bok som var full av gamla skrönor från Grönland. Bredvid mamma satt en annan boende som också hon roade sig gott, om än något mer dämpat.
Mamma fick syn på Theo och mig och vinkade oss till sig och frågade om vi också ville lyssna eller vänta på henne i hennes lilla lägenhet, uppläsningen skulle vara klar en kvart senare. Theo och jag bestämde oss för att vänta i mammas lägenhet och när hon 20 minuter senare dök upp log hennes ögon fortfarande och jag visste att mamma inte längre låtsades. Hon var en äldre och glad kvinna vars positiva personlighet var tillbaka. En gång för alla kunde jag släppa mitt dåliga samvete och glädjas åt att livet hade så mycket att ge familjens olika generationer.
/Nanna
