Liselott: Min bror försvann spårlöst
Det är länge sen nu. Året var 1976 med kungabröllopet, Evert Taubes bortgång och OS i Montreal. Själv minns jag det för det var det året som min bror en dag bara försvann utan ett spår.
Det har inte gått en dag sedan dess utan att jag har tänkt på min älskade storebror Bengt. En ung man med ljust bakåtkammat hår, smal kroppsbyggnad, blå ögon och ett ärr strax nedanför hakan, ett minne av en olycklig tur med kälke som slutade med krock mot en lyktstople.
Det var mitt sista år i grundskolan och jag hade inga planer på att fortsätta studera. Jag var skoltrött och behövde omväxling precis som det varit för Bengt några år tidigare. Vid den här tiden hade Bengt arbetat i flera år på en av samhällets industrier och han hade en egen lägenhet.
När jag kom hem från skolan den där soliga, men kalla, eftermiddagen i oktober var allt som vanligt. Mamma lagade mat och det var bara någon timma kvar tills pappa skulle komma hem från jobbet. Det var en fredagseftermiddag och som så många gånger förr skulle Bengt komma hem på lite mat och vi skulle se på tv tillsammans hela familjen.
Som jag minns det reagerade vi inte speciellt när han inte dök upp. Kanske hade han fått ändrade planer? Det var ju ändå fredagskväll och mina föräldrar pratade ibland om att Bengt verkade lite ensam och att han hade tappat kontakten med sitt gamla kompisgäng.
Dagen därpå gick jag och mamma bort till hans lägenhet. Mamma ringde på men ingen öppnade. Efter en kort stund tog hon resolut fram sin nyckelknippa som hon hade i sin svarta handväska.
I den lilla ettan var allt sig likt. Ordning och reda och sängen var bäddad. I kylskåpet fanns smör, mjölk och pålägg precis som vanligt. På hallmattan låg ett par brev och tidningar. När mamma såg det blev hon tyst.
– Har han inte varit hemma på tre dagar?, mumlade hon och jag kunde se hur ett stråk av oro drog över hennes ansikte.
Med oro i våra bröst skyndade vi i tystnad hem till vår lägenhet. Väl hemma ringde pappa upp Bengts arbetsledare. Han lät inte särskilt bekymrad utan konstaterade bara att Bengt sjukanmält sig på onsdag morgon och att han efter det inte varit på jobbet. Influensa hade han sagt och han trodde sig vara borta hela veckan och tillbaka på måndag.
Oron steg allt mer. Hade han haft influensa hade han väl hört av sig och bett oss att handla mat och annat som han behövde. Bengt var noga med att hålla kontakten och han ringde hem minst varannan dag.
Mina föräldrar tog upp sin telefonbok och satte sig att ringa runt till Bengts vänner och bekanta. Hade de möjligen sett eller hört av Bengt senaste dagarna?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När klockan slog åtta och ingen visste vart han var ringde vi polisen och anmälde honom som försvunnen. Det blev en sömnlös natt och dagen efter blev mina föräldrar kallade till polisstationen.
När de kom hem ett par timmar senare berättade de att polisen tagit upp anmälan men inte så mycket mer. De verkade inte så bekymrade sa mamma. Unga män försvinner ibland, äventyrslusta hade den ärrade polismannen muttrat.
Några dagar senare tog polisen tag i ärendet på allvar. Det var nu uppenbart att Bengt var försvunnen och det fanns misstanke att ett brott hade begåtts.
Med mina föräldrars godkännande gick det ut med en efterlysning i såväl tidningar som i radio. De sökte igenom hans lägenhet och kom fram till att hans plånbok var borta.
Det visade sig också att Bengt skaffat sig ett pass tre månader tidigare. Vilket var anmärkningsvärt då min bror var väldigt hemmakär och aldrig hade varit utomlands. Det kom också fram att han tagit ut en ganska stor summa pengar en månad tidigare.
Passagerarlistor på flyg och båt gicks igenom utan resultat. Polisen draggade i sjöar, kartlade hans bekantskapskrets och hans sista dagar innan försvinnandet. Det märkliga var att allt tycktes ha varit som vanligt. Inget avvikande kom fram.
Det var en fruktansvärd tid på alla sätt och vis. Vi saknade honom men det var svårt att sörja honom som död då vi hade hoppet kvar att han skulle komma hem igen.
Veckor blev till månader och jag minns att i all ledsenhet kände jag en också en glödande ilska. Hur kunde han utsätta oss för detta? Var inte vår relation sådan att vi berättade allt för varandra?
Bengt var en sådan stillsam man, jag hade då aldrig sett någon längtan eller äventyrslust hos honom. Att han skulle lämnat oss för något slags äventyr tedde sig obegripligt. Så tänkte vi då.
Nu tänker jag att man kanske aldrig riktigt lär känna en annan människa. Det kan finnas hemligheter och drömmar som ingen kan ana.
När två år passerat sörjde mina föräldrar slutligen honom som död. Hans lägenhet tömdes och efter ytterligare en tid blev Bengt dödsförklarad. Vi hade en minnesstund i kyrkan med hans fotografi på altaret.
Och så fortsatte livet utan min bror. Det är 47 år sen i dag och hans fotografi står på mitt nattduksbord. I min värld är han för evigt 21 år och jag tänker ofta på vad som hände.
Vi fick ändå ett bra liv jag och mina föräldrar trots att Bengts försvinnande låg som en mörk skugga över våra tillvaro. Kom det då inte något livstecken från Bengt under alla dessa år? Sanningen är att det har hänt flera saker som jag har svårt att tolka.
På julafton år 1980 ringde telefonen hemma hos mina föräldrar. Jag tog upp luren och svarade men det ända jag hörde var ett avlägset brus och en röst i bakgrunden som pratade på ett språk som jag tolkade som portugisiska.
När min pappa frågade vem det var svarade jag att det var en felringning, men inom mig kände jag säker på att det var Bengt som ville skicka en julhälsning.
Nio år senare kom det ett vykort utan avsändare eller hälsning till min adress. Kortet var post-stämplat i Buenos Aires, Argentina. Jag har det fortfarande sparat i en låda.
Vid ett tillfälle ett par år senare blev jag dessutom uppringd av en kvinna som hävdade att hon sett min bror på en bar i ett litet samhälle vid Brasiliens kust. Hon sa att hon växt upp i vår hemstad och kände igen honom på de bilder som fanns i pressen vid hans försvinnande.
När han upptäckte att de var svenskar hade han blivit ivrig och sökt kontakt men när kvinnan började fråga om hans ursprung hade han blivit tillbakadragen och lämnat henne och hennes sällskap.
Jag tror att min bror hade hemligheter och att allt var noga planerat. Varför får jag nog aldrig veta men vissa frågor kanske också ska lämnas obesvarade. Jag känner mig trygg i tanken att Bengt hör av sig den dag han känner att tiden är mogen. När jag sjunker ned i den tanken kan jag äntligen känna en slags frid.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]