Läsarberättelse: Ungdomarna räddade min kolonistuga

Kvinna sitter utomhus och tittar ut över en trädgård
Jag trodde att sommaren skulle bli den sista i min älskade kolonistuga, för krafterna hade tagit slut. Men jag skulle bli angenämnt överraskad.

I somras hade jag börjat förbereda mig på att denna säsong skulle bli min sista i kolonistugan. Jag kämpar fortfarande med en höftledsoperation som jag gjorde i våras. Rehabiliteringen har inte gått så bra som jag hade hoppats, men jag är ju inte så ung längre.

En dag reste jag mig med möda från pallen jag suttit på och rensat ogräs och studerade nöjd resultatet. Det hade tagit mig hela dagen att snygga till framför stugan och nu kunde jag knappt röra mig. Det är ett stort arbete att hålla en koloniträdgråd i ordning och jag hade inte den fysiska orken.

Annons

Kolonistugan kräver mycket jobb

Det var ju inte bara trädgården som skulle hållas efter, det var många år sedan stugan blev målad. Visserligen kunde jag be min son och hans fru om hjälp. De hade erbjudit sig, men de bodde flera timmars bilfärd bort och jag kunde ju inte be dem hjälpa mig med trädgården.

Min man och jag hade tagit över kolonin efter hans föräldrar när vår son var liten och vi hade tillbringat somrarna här sedan dess. Men min man var borta och min son bodde i hus med egen trädgård. Så när jag gav upp, skulle stugan försvinna från familjen.

Ofta har jag tänkt att kanske något barnbarn vill ta över, men de är alltför unga ännu. Även om jag bestämde mig för att njuta av varje sekund i min koloni kände jag en sorts sorg. Snart skulle det vara slut.

Annons

En kväll anförtrodde jag mig till en av vännerna i trädgårdsföreningen. Efteråt ångrade jag mig och hoppades att hon inte skulle berätta min sorgliga historia för de andra här ute. Men det gick inte många dagar innan ryktet gick om att jag skulle sälja till hösten. Allt det där skvallrandet kommer jag i alla fall inte att sakna, tänkte jag bittert. Jag ville ju bara ha lugn och ro och njuta av min sista sommar på kolonin utan att behöva förhålla mig till de andras medlidande.

Hjälp från grannens barn

En eftermiddag stod grannens stora barn innanför grinden och erbjöd sig att hjälpa mig med trädgården. Jag hade ofta passat dem när de var små och de skulle bli jätteledsna om jag sålde och försvann, sa de.

Deras mamma försäkrade mig leende att hon inte skickat in dem till mig.

Annons

– Du är en fantastisk granne och vi blir alla besvikna om du försvinner ur våra liv, sa hon och erbjöd sig att hjälpa mig att måla om huset. Grannen på andra sidan ville handla åt mig och plötsligt hade jag hjälp med allt.

Jag blev rörd och skämdes för att jag i mitt inre beskyllt dem för att skvallra.

Under sommarens gång fick jag huset ommålat och tack vare mina grannar kan jag behålla min koloni. Det är fortfarande svårt för mig att be om hjälp men jag övar på det och försöker vara hjälpsam tillbaka så gott jag kan. Jag är så tacksam för dessa underbara vänner!

/Inger

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: