Vi lät spåkvinnan Lena i Haparanda spå oss: ”Ingen kände till det”

Affirmation – det här är det och så använder du dig av det

Det är en stekhet sommardag. Jag väntar på att Sanne, min fotografkollega, ska hämta mig. Vi är på väg för att besöka Lena Karlsson, som spår och ser in i människors framtid. Vi har frågat om hon kan tänka sig att göra en sittning med antingen mig eller Sanne, och vi båda är pirriga, nervösa och förväntansfulla.

– Vem av oss ska hon spå? frågar Sanne när jag kliver in i bilen.

Jag tystnar och funderar. För mig känns det självklart att det bör vara Sanne – något inom mig säger det, och dessutom är jag lite rädd för att bli spådd.

– Jag är också pirrig, men jag spår gärna mig själv. Eller så avvaktar vi och ser hur det känns när vi är på plats – vem hon väljer att spå, säger Sanne.

Lena i Haparanda om sin unika förmåga – spår i framtiden

Vi möter Lena hemma, hon sitter på altanen och hälsar oss välkomna. Handslaget är fast och, om det inte är inbillning, tycks hon genom beröringen läsa av mig direkt.

Våra blickar möts och fastnar där ett tag. ”Vad ser hon?” tänker jag, och jag känner hur mina händer plötsligt svettas.

– Jag var så övertygad om att du skulle vara blond och fotografen mörkhårig, men det visade sig vara tvärtom, säger Lena.

Vi går in i köket och stänger ytterdörren bakom oss så att vi får vara ifred. Vi slår oss ner vid köksbordet och börjar med fika. Min blick sveper över väggarna där fotografier på familj hänger. Lenas barn är hemma i dag, och hennes dotter sätter sig gärna och fikar med oss.

Energier kan störa

Lena är tydlig: När hon börjar spå vill hon bara ha kvar den person som ska spås vid bordet. Vi andra behöver gå ut och vänta.

– Kan jag vara kvar och lyssna? frågar jag försiktigt.

Lena tystnar, ser på mig och sedan på Sanne.

– Vem av er ska spå sig?

– Det är jag, säger Sanne.

– Vi gör ett undantag, men om jag känner att dina energier stör oss måste du gå ut, säger Lena.

När fikat är intaget och sista kaffet är urdrucket dukar Lena undan med lugna rörelser. Hon sluter ögonen en stund, andas djupt och öppnar sedan kanalen. Hon ber Sanne sätta sig mittemot henne med rak rygg och vara helt stilla, och hon vill att Sanne ska hålla blicken fäst vid hennes ögon hela tiden.

Det blir en lång tystnad. Lena känner och tar hela tiden varsamt på Sannes händer och tittar henne i ögonen.

Berättar vad hon ser

Sanne beskriver i efterhand sina tankar som då tog över, frågor dök upp i hennes huvud: ”Vad kommer hon att se? Vill jag veta allt hon ser? Tänk om hon säger något hemskt?”

När Lena börjar tala låter jag blicken vila mot bordet. Jag vill inte störa dem, så jag stänger av, lutar mig tillbaka och lyssnar bara.

Sedan hör jag Lena berätta vad hon ser, och det är som om tiden upphör. Jag, som sitter intill, blir helt bortkopplad – samtalet pågår bara mellan Sanne och Lena.

– Sanne, jag ser att du lever i en kappsäck, och det har du gjort större delen av ditt liv sedan du träffade din man. Ni flyttar mycket. Jag ser också att ni varit särbos under en längre tid och bott på var sitt håll.

– Det stämmer. Vi har bott på många olika platser – min man är professionell hockeyspelare och vi har flyttat runt mycket. Men vi har inte varit skilda, det var en period då vi bodde särbo. Jag och vår dotter var kvar i Övertorneå, medan han bodde i Norge.

– Jag ser också att ni har både ett hus och en stuga i Övertorneå, och att det ständigt är något på gång där. Snart kommer ni att flytta – ni ska åka utomlands och bo där ett par månader.

– Det stämmer. Vi ska bo utomlands i åtta månader, min man har fått ett hockeykontrakt utomlands.

– Den resan kommer bli ett fint äventyr för er. Men oj, vad jag kan se att du håller på hemma med att möblera om och fixa till huset hela tiden – är du klar med ett rum, börjar du direkt med nästa.

Sanne skrattar högt och svarar med en nickning, ett tydligt ”Ja, så är det.”

Får upp bilder under sessionen – ger detaljer få vet om

Lena blir tyst, känner lite till på Sannes händer en stund till och övergår sedan till att tala om hennes barndom och det hon har gått igenom. Bland annat har Sanne haft stora problem med sina öron, och har fått ärr efter alla öroninflammationer, något som bara hennes föräldrar känt till.

När det blir tyst mellan varven lutar sig Lena fram, lyssnar och klämmer lätt på Sannes hand. Hon ber Sanne sätta sig med rak rygg och hålla sig helt stilla – annars blir bilderna hon får sneda.

Lena tar ett djupt andetag och inleder sedan en längre informationsrik period. Hon återkommer till att de snart ska flytta utomlands, och att huset i Övertorneå troligen kommer att hyras ut under tiden. Därefter beskriver hon noggrant hur gården vid deras stuga ser ut: Med en ladugård på gården och den omgivande granskogen. Hon berättar också om en affärsidé som både Sanne och hennes man drömmer om att förverkliga tillsammans.

– Ja, det stämmer också, säger Sanne. Det är något vi har pratat om inför framtiden.

Lena övergår sedan till att tala om Sannes yrke: Hon sitter mycket framför datorn, pratar ständigt i telefon och deltar i digitala möten. Hon konstaterar att Sanne kommer att fortsätta arbeta på distans även när hon befinner sig i Alperna – och att hon kommer att älska friheten i att kunna ta jobbet med sig dit.

När Lena kommer in på Sannes familj berör hon särskilt pappan och mamman – och påpekar att Sannes pappa sällan lämnar Pello i onödan. Han är en sådan som helst vill vara hemma. Resan till Luleå, som ligger ett par mil bort, tar två timmar – och det är en stor sak för honom.

– Det stämmer, säger Sanne. Min pappa brukar fråga: ”Varför ska jag åka dit och vad ska jag göra där?”.

Lena tystnar igen, den här gången lite längre, innan hon långsamt går vidare till mer känsliga ämnen: Personer i Sannes liv som av olika skäl inte längre finns med henne, men som ändå har en stark koppling till henne. Det handlar om dem hon stått nära och oroat sig för, liksom om dem som älskat henne men inte längre lever. När hon ger detaljer är de mycket privata – sådant som bara Sanne och hon delar.

Sessionen varade en timme, och ändå kändes det som om tiden flugit förbi vid köksbordet.

Efteråt stannar Sanne kvar vid bordet och småpratar med Lena. Hon berättar med ett leende att allt stämde otroligt väl, och att hon stundtals fick gåshud när Lena nämnde detaljer som ingen utomstående kan känna till:

– Som att jag var sjuk som barn och hade stora problem med mina öron, om människor som funnits i mitt liv, om flytten i augusti som ingen ännu känner till – och mycket annat, säger Sanne.

Kände sig annorlunda som barn: Hade samma gåva

Lena har haft sin gåva sedan barndomen, men hållit den dold länge. Hon har mött ifrågasättande ord och känt sig annorlunda – ibland har gåvan känts svag, andra gånger stark. Själv tror hon att den kommer från pappan, även om ingen hjälpte henne att förstå den då.

– Min pappa förstod nog inte själv när han var liten att han hade samma gåva, säger hon.

Först vid 16 års ålder började Lena ana att det fanns något hon inte kunde förklara. Vid 20 förstod hon alltmer att det här var hennes unika förmåga – hennes kall och sätt att ge utlopp för den. Hon började spå, och snart växte klientströmmen till henne.

När hon inte får spå, eller inte kan, känner hon sig orolig och stressad inombords. Hon beskriver det som att energin byggs upp i kroppen:

– Jag behöver spå, för annars samlas energin inom mig och skapar oro.

Mer eller mindre kontinuerligt har Lena spått sedan hon var 25 och hjälpt människor att hitta sitt kall eller göra viktiga förändringar. Inför varje sittning påminner hon dem om att inte låsa sitt liv vid det hon säger – vad hon ser kan dröja innan det blir verklighet.

– Många som har spått sig hos mig avstår från att leva fullt ut, för att de är rädda för förändring, säger hon.

Jag och Sanne tackar för oss och inser båda att det som delades mellan Lena och Sanne – det som aldrig skrevs ner – för alltid kommer att förbli en hemlighet oss emellan.

Innan vi skiljdes åt spärrade Lena upp ögonen mot Sanne och sa:

– Sluta grubbla så mycket. Du är på rätt väg och på rätt spår. Fortsätt bara så.

– Jag lovar. Tack för att du säger det, svarade Sanne.

Lena lämnade Sanne förundrad och fascinerad – ett möte hon aldrig kommer att glömma. För mig var det också ett stort förtroende att få sitta bredvid och bevittna det som sades, det kommer alltid att finnas med mig. Vissa delar kan vi inte skriva ner, eftersom de är för personliga och bär på en hemlighet.