Jag var 42 när jag bestämde mig för att skaffa barn med hjälp av IVF. Jag valde en donator som såg ut som mig som barn. När min son föddes visste jag att jag hade fattat rätt beslut.
Lågt barnafödande: Hur kan problemet lösas?
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Inte på det där lågmälda sättet utan mer som ett högt inre skrik i crescendo.
– Det är klart du ska ha barn, sa gynekologen när jag lite försynt berättade om min längtan.
Jag hade knappt vågat tänka tanken. Eller hade jag det? Jag var singel och 42. Skulle jag våga skaffa barn själv? Det var ett väldigt stort beslut. Så stort att jag i dag, åtta år senare, fortfarande inte har förstått vidden av det.
Jag tror att jag bestämde mig då, i gynekologens besöksrum. Hennes självklara sätt att uppmuntra mig gjorde att allt föll på plats.
Men det krävdes nog en hel del mod, vilket jag tror att jag alltid har haft. Mod och vetskap om att jag är stark som en oxe!
Kärlek i sin renaste form
En solig morgon i september blev jag mamma till en liten kille. Det är det vackraste, största och mest svindlade jag har upplevt. Sekunden efter att han kom upp på min mage, sög tag i mitt bröst och tittade mig stint i ögonen så bara visste jag att jag hade fattat rätt beslut. Det var kärlek i sin renaste form och en lycka jag aldrig tidigare känt.
De första månaderna bodde jag hos mamma, för att få hjälp med det praktiska. Hon bodde i en stor fyrarummare, så det fanns gott om plats.
Dagarna gick åt till att amma, gosa och gå långa barnvagnspromenader. Jag och sonen satt ihop den första tiden. Jag minns första gången jag gick iväg och handlade utan honom. Vid mjölkdisken hörde jag mitt inre jubla: ”Jag har fått en son!” Det kändes som att något inom mig hade blivit komplett.
Fick se bild på donatorn som barn
Men vi spolar tillbaka till gynekologens besöksrum. Jag gick därifrån och gjorde några efterforskningar. Hur skulle jag gå till väga?
Det visade sig att jag var för gammal för att få hjälp i Sverige så jag sökte mig till en klinik i Danmark. Jag bestämde mig för att göra IVF i stället för insemination. Kliniken erbjöd sig att välja donator, men det kändes som ett alldeles för stort beslut för att överlåta åt slumpen. Jag ville hellre välja själv och vände mig till en spermabank och fick se donatorerna på en sajt.
Att välja donator kändes egentligen helt overkligt. Jag skulle välja mitt barns gener och om jag hade tur så matchade mina gener med donatorns.
Det behövdes bara en snabb titt på sajten. Donatorn som jag sedan valde dök upp nästan direkt! Jag såg bilder av honom som barn och kunde ta del av intervjuer, både i skrift och inspelat på band. Han beskrev sina egenskaper och intressen och han verkade så fin. Och så såg han precis ut som jag när jag var liten.
Det var en väldigt märklig känsla, att veta att donatorn fanns där ute någonstans. Jag minns att jag tänkte ”kan det vara han? Eller kanske han?” när jag gick runt på gatorna i Köpenhamn.
Min son har fått frågor
I dag går min son i andra klass och han vet mycket väl hur det ligger till. För honom är det naturligt och ingenting han funderar så mycket på, inte än så länge i alla fall. Visst stöter han på frågor, särskilt från barn.
– Men vadå, har du ingen pappa?
Ofta nöjer de sig med att han bara svarar nej.
Det har faktiskt varit min stora oro i allt det här, vad min son ska tycka och känna. Kommer han att anklaga mig för att jag har berövat honom en far? Det har inte skett än, men det kanske kommer. Jag har till och med förberett ett svar: ”Om jag inte hade skaffat barn med donatorn så hade ju du inte varit du.”
I övrigt så har jag försökt strunta i vad folk tycker. Vi lever så kort stund på jorden och alla måste få leva som de vill. Jag tycker att man ska akta sig för att döma andra, men jag vet att många gör det. Det finns säkert de som tycker att jag är egoistisk som har skaffat barn på egen hand. Och det kanske jag är, men jag är också präglad av min barndom.
En perfekt liten duo
Min pappa försvann när jag var tio år och skaffade en ny familj. Jag blev plötsligt inte lika viktig. Åren innan bodde jag hos pappa varannan vecka. Jag hade alla mina kompisar hos mamma och jag minns ångesten och hattandet varje söndag när det var dags att åka till pappa.
Jag ville att mitt barn skulle få en fast punkt. Och genom att skaffa barn själv så skulle barnet slippa bli sviken av sin pappa.
Det är klart att åtagandet ibland känns enormt och jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är lätt. Det är ett stort ansvar att vara den enda föräldern, men om man bara tar en dag i taget och litar på sitt eget omdöme så löser sig det mesta.
Jag njuter verkligen av att vara mamma. Jag tycker att min son är den bästa, häftigaste och roligaste lilla killen som har vandrat i ett par skor. Vi är en perfekt liten duo och det finns så mycket kärlek mellan oss. Varje gång vi skiljs åt, vid läggdags eller när jag lämnar honom i skolan, säger jag alltid:
– Jag älskar dig.
Då svarar han ofta:
– Jag älskar dig mer. Stjärnstopp.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
