Lollo: Jag valde till sist att leva ensam – och har aldrig varit lyckligare

Så ser du skillnad på en huggorm och en snok

Jag har alltid varit en människa som följt mallen för hur saker och ting ska vara.

Jobbat mellan åtta och fem, pendlat kollektivt, betalat mina räkningar i tid och umgåtts socialt på det sätt som förväntats av mig. Utåt sett var allt bra, till och med perfekt, men inom mig kände jag en gnagande tomhet.

Jag är uppvuxen i en radhuslänga i en mellanstor stad ett tiotal mil från Stockholm. Varenda träd var planterat enligt kommunens ritningar och varje helg bestod av tvättstuga och söndagsmiddag. Mina föräldrar var stabila och lite tystlåtna och väldigt ... lagom.

Ja, det är det ordet som beskriver dem bäst. Och lagom, det blev jag också.

Bodde i Stockholms innerstad

Inte för att det är något fel på att vara lagom. Jag uppskattar mina föräldrar och den trygghet de gav mig och jag uppskattar den värme som fanns i vårt hem. Men någonstans har jag alltid velat något annat, något mer.

Jag har alltid längtat bort utan att riktigt veta till vad. Många av mina kompisar drömde om att flytta till storstaden och under en tid trodde jag att det även var min dröm. Jag passade på efter studenten, när jag fick plats på Stockholms universitet, men jag insåg ganska snabbt att staden inte var något för mig.

Nej, jag drömde om något vilt, om träd som inte är planterade i raka rader och om en sol som går ner över träd och ängar och inte över hustak.

I smyg skrev jag dikter om det vilda, fria livet i naturen men jag skickade aldrig in dem till någon tidning eller något förlag. Jag gömde dem längst in i en skrivbordslåda istället och tänkte att allt bara var fantasier som ändå aldrig skulle kunna bli verklighet.

Lika bra att gå klart utbildningen och ta ett tryggt och säkert jobb, tänkte jag, och det gjorde jag också. Strateg på ett IT-företag gav en inkomst och möjligheter till ett boende mitt i Stockholms innerstad.

Mina vänner avundades mig – själv kände jag mest bara liknöjd. Visst trivdes jag med kollegorna och vännerna men mitt vardagsliv var alldeles för inrutat och strömlinjeformat för att jag skulle trivas riktigt.

Ändå stannade jag kvar. Åren gick och allt rullade på. Ända tills det inte gjorde det längre. Jag blev mer och mer utmattad – jag tyckte inte jag kunde koppla av någonstans, inte ens hemma i min egen lägenhet – och när jag åkte med kollektivtrafiken fick jag allt oftare panikattacker.

Till slut svimmade jag en dag, mitt på tunnelbanan på väg till jobbet, och fördes till sjukhus med ambulans. Där fick jag träffa en läkare som, förmodligen utan att själv förstå det, förändrade mitt liv i grunden.

– Det verkar som om du är drabbad av utmattningssyndrom, sa hon. Det du behöver göra är att bryta mönstret så mycket du bara kan, helst helt och hållet. Jag vill sjukskriva dig ett tag och sen vill jag remittera dig till en specialist som kan hjälpa till med rehabilitering.

Allt för på plats – till och med utedasset

Det lät bra, det gjorde det. Jag blev verkligen hörd och det uppmuntrade mig. Men samtidigt hade min kollaps väckt något inom mig. En känsla av hopp. Och jag började genast fundera. Ville jag ens rehabiliteras så att jag kunde fortsätta leva mitt liv som tidigare? Eller skulle jag satsa på att faktiskt förverkliga min dröm, hur udda den än var?

Jag behövde inte lång tid att tänka. Inom tre månader efter kollapsen hade jag sagt upp mig, sålt min lägenhet och köpt ett litet torp i utkanten av en by jag aldrig hört talas om.

Under den tiden hann jag ångra mig tusen gånger men jag hade bestämt mig – jag skulle försöka. Och om jag så bara höll ut i en vecka i mitt gamla torp så hade jag åtminstone provat.

När jag stod utanför min nya bostad med nycklarna i handen kändes det som om allt föll på plats. Vedspis, utedass och brunn i trädgården. Inget wifi och inget rinnande vatten. Men el fanns så att jag kunde ladda min telefon.

Dessutom vann jag doften av skog och ängar, den vackra synen av träd som inte stod på rad och en liten täppa med både äppelträd och bärbuskar, där folk odlat rotfrukter och kryddväxter i generationer.

Här skulle jag kunna leva – verkligen leva, inte bara existera, det kände jag med varje fiber i min kropp.

Lagar mat på vedspisen

Det första året var tufft. Jag fick lära mig allt från början; hugga och stapla ved, göra eld i spisen och se till att maten höll temperaturen i den lilla jordkällaren.

Plantera grönsaker och rotfrukter och rensa grönsaksland och rabatter. Ta vara på frukt och bär från träd och buskar. Jag upptäckte snabbt att både möss, myror och getingar var regelbundna besökare och att det var nödvändigt att lära sig täta springor för att försvåra för dem att ta sig in.

Att laga mat på vedspisen var en hel vetenskap i sig – temperaturstyrningen blev plötsligt en känsla i kroppen i stället för en siffra på en display. Det är ingen överdrift att säga att det på många sätt var en kamp – men en kamp som fick mig att känna mig levande.

Jag lärde av mina misstag och kände glädje och tillfredsställelse när jag lyckades med det jag föresatt mig. När den första vintern kom blev jag för första gången orolig på allvar. Det var en sak att leva ensam i skogen sommartid, till och med på hösten – men när kylan och snön kom blev det annorlunda.

Ibland, när jag vaknade mitt i natten av att hela stugan kändes nerkyld, var jag nära att börja gråta. Men istället gick jag upp, lade in ved i spisen och drog på mig ett extra täcke. Och för varje dag blev jag mer och mer trygg i mig själv och i min ensamhet.

Vad mer var – jag blev harmonisk, på ett sätt jag inte kunde minnas att jag någonsin varit.

Lever billigt och jobbar bara några dagar i månaden

Nu upplever jag min tredje vinter här i torpet i skogen – och jag njuter av varje ögonblick. Jag lever billigare än jag trodde var möjligt och behöver bara frilansa någon vecka i månaden för att klara mig.

Det finns gott om företag som behöver en IT-konsult som kan rycka ut på kort varsel.

Mina vänner frågar ibland om jag inte känner mig isolerad. Jag kan ärligt svara nej, det gör jag inte. Jag är bara selektiv. Inte heller har jag flytt från samhället – jag har hittat hem.

Jag drömmer ibland om att träffa någon som vill dela naturen, friden och friheten med mig. Ännu har jag inte gjort det men en dag kanske ... Fram till dess njuter jag av att leva mitt liv precis så som jag alltid drömde om.