Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Lotta: Jag var gravid i fem månader utan att veta om det

22 maj, 2024 
Anonym läsarberättelse
Kvinna på stranden
Foto: TT/Shutterstock (arrangerad bild)
När jag träffade Kent blev jag genast förälskad och vi pratade snart om att flytta ihop och leva tillsammans. När han plötsligt sa att han inte var redo var jag redan gravid, utan att någon av oss anande det.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Se 5 kändispar du inte visste har barn ihopBrand logo
Se också: Se 5 kändispar du inte visste har barn ihop

Kent och jag hade inte varit tillsammans så länge, men ändå tillräckligt lång tid för att jag visste att jag älskade honom.

Han var en snygg och charmig man med lockigt mörkt hår som jag hade träffat på ett dansställe. Vad han såg hos mig som var så överviktig kunde jag inte förstå.

Själv påstod han att han hade fallit för min viljestyrka och härliga humor.

För det mesta tänkte jag inte så mycket på min runda figur. De flesta kvinnor i min släkt var stora av naturen och jag lät det aldrig hindra mig.

Jag träffade Kent dagen efter min 34-årsdag. Först trodde jag att han gjorde narr av mig när han började sin uppvaktning.

Men han menade allvar och snart blev vi ett par. Vi hade roligt tillsammans och delade många intressen.

Annons

Är jag för tjock?

Efter ett tag började vi prata om att flytta ihop och det var just det jag trodde att vi skulle diskutera en kväll när han kom för att äta middag hos mig. I stället rasade min värld samman.

– Jag är inte redo för att binda mig, sa Kent innan vi ens hunnit sätta oss vid bordet.

– Är det för att du skäms över mig? För att du tycker att jag är för tjock? frågade jag.

– Det har inte med dig att göra, det handlar om mig, sa han.

Men jag trodde honom inte. Detta kunde han ha sagt långt tidigare, innan vi börjat planera för ett gemensamt boende.

En halvtimme senare hade han tagit sina saker och gått. Jag satt i soffan och skakade. Ett illamående kom över mig och jag grät hejdlöst. Min väninna försökte trösta mig via telefonen men smärtan i bröstet satt kvar.

På måndagen tog jag mig till jobbet och smärtan började övergå till ilska. För att orka gå vidare bestämde jag mig för att dra ett streck över det som hänt och försöka glömma Kent.

Annons

Han var inte värd att sörja. Säkert hade han träffat en ny tjej. Varför skulle jag vilja ha honom?

Var jag allvarligt sjuk?

Även om jag hittade en känslomässig balans igen mådde jag allt sämre fysiskt. Illamåendet ville inte släppa och det hände att jag kräktes. Dessutom fick jag magsmärtor och drabbades av förstoppning som fick mig att söka sjukvård.

Läkaren bad mig beskriva min situation, och efter min redogörelse för Kent och de avblåsta flyttplanerna drog han slutsatsen att det var kärlekssorgen som orsakade mina besvär.

Jag fick medicin mot förstoppningen, men trots att jag följde anvisningarna kvarstod problemen och jag blev till och med sämre.

Tiden gick och jag var på flera återbesök. Läkaren trodde fortfarande att min sviktande hälsa var en reaktion på kärlekssorgen.

Till slut började jag bli riktigt orolig. Var jag allvarligt sjuk? Jag var yr och illamående och så trött att jag knappt orkade gå ur sängen. Även om jag hade svårt att äta gick jag inte ner i vikt, snarare tvärtom.

Annons

Men blodproverna visade inga tecken på sjukdom och läkaren menade att det hela snart skulle gå över.

Jag påpekade för läkaren att även om jag hade haft en kärlekssorg så borde den inte pågå i fem månader. Jag saknade ju inte ens Kent längre.

– Din mage är lite hård, jag ska skicka dig på ett ultraljud, sa läkaren.

Jag protesterade inte utan gick hem och väntade på en kallelse, men den hann aldrig komma. En kväll när jag låg på soffan fick jag en sådan hjärtklappning och blev så kallsvettig att jag trodde att jag var dödssjuk.

Jag ringde till min mamma, som genast beordrade mig att ringa efter en ambulans.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag minns inte så mycket av själva ambulansfärden, bara att mamma mötte upp mig utanför sjukhuset. Då var jag helt matt och kände kramper i magen.

Annons

På sjukhuset blev jag undersökt av en kvinnlig läkare som tittade förvånat på mig. Hon såg så chockad och allvarlig ut att jag trodde att mitt tillstånd var livshotade.

– Hur länge sedan är det du hade mens? frågade hon.

Jag höjde på ögonbrynen och började tänka efter. Den hade varit både oregelbunden och mindre än vanligt, men den hade ändå kommit.

– Det kan vara så för vissa kvinnor, sa läkaren. Men du är gravid.

Han ville bli ihop igen

Jag förstod ingenting. Jag hade visserligen gått upp lite i vikt, men inte mer än att jag kunde ha samma kläder som innan.

– Dina symtom är typiska för graviditet. Det är märkligt att din läkare inte uppmärksammat det, sa hon.

Ingenting kunde kännas mer fjärran. Jag åt ju till och med p-piller under min tid med Kent.

Läkaren förklarade att barnet låg långt bak, mot ryggraden, och att det var skälet till att magen inte var så stor.

Jag åkte hem och fick långsamt vänja mig vid tanken på ett barn. Hur jag skulle berätta detta för Kent hade jag ingen aning om.

Annons

Några månader senare gick vattnet, alldeles för tidigt. Mamma åkte in med mig till förlossningen och höll min hand. Flera timmar senare låg min son i mina armar.

Liten och för tidigt född, men välskapt och väldigt söt. Han hade huvudet fullt av mörka lockar – precis som sin pappa. I den stunden visste jag precis vad jag skulle göra.

Så småningom dök en chockad Kent upp på sjukhuset. Han tittade förbluffat på mig, på kuvösen och på sin son. Försiktigt stack han in handen i kuvösen där pojken låg.

– Herregud, var allt han sa.

Jag kunde se att han var märkbart rörd. Det var en betagen man som försökte ta in det han såg.

– Ska vi göra ett nytt försök? frågade han en vecka senare när det värsta chocken hade lagt sig och vi hade umgåtts dagligen på sjukhuset.

– Nej, jag behöver inte ditt medlidande, sa jag kort.

– Det får du inte heller. Jag var bara rädd innan. Rädd för att förlora min frihet. Men jag behöver inte den längre. Jag behöver min son, och dig.

Annons

Jag svarade att vi skulle ta en dag i taget och se hur allt utvecklades. Men i det ögonblicket insåg jag att jag faktiskt ville ge vårt förhållande en ny chans.

Men det sa jag inte. Den här gången var det jag som ville vara säker först innan jag band upp mig. Det viktigaste för mig var att växa in i mammarollen.

Kent godtog mitt svar och tog sitt ansvar som pappa fullt ut. I dag har vår son vuxit upp och vi bor alla tillsammans i en lägenhet. Inte en sekund har jag ångrat att jag tog tillbaka Kent.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons