Lovisa: Min dotter blev misshandlad på lekplatsen
Visst läser man mycket om att våld och kriminalitet sprider sig även bland yngre, men jag har nog aldrig riktigt fattat hur vanligt det har blivit – inte förrän nu. Min tioåriga dotter lider fortfarande av sviterna efter en misshandel hon fick utstå i början av sommaren.
Det var en helt vanlig dag i slutet av maj, vädret var förhållandevis bra och Ellie var ute och lekte i lekparken som ligger i vårt bostadsområde, helt nära vår lilla villa.
Hon hade haft sina bästa kompisar med sig när hon gick dit, men de hade gått hem för att äta och eftersom det var en stund kvar till vår vanliga middagstid – klockan sex – stannade Ellie kvar och gungade ensam en stund.
Ellie var duktig på att passa tider, och när klockan blev kvart över sex blev jag faktiskt orolig. Det var inte alls likt henne att vara så sen, och min man Jens höll med mig om att vi nog borde kolla vad som hänt. När vi kom ut till lekplatsen fick jag mitt livs chock, för Ellie var inte där.
Jens och jag trodde först att hon glömt bort middagen – även om det aldrig hänt förut var det ju fullt möjligt. Kanske hade hon gått hem till någon kompis?
I samma ögonblick ringde Jens mobil, och det var en mamma till en av Ellies kompisar som ringde. Hon berättade att det hänt en allvarlig olycka och bad oss komma meddetsamma. Hon hade redan ringt ambulans och polis, berättade hon, och vi blev iskalla av rädsla.
Det tog bara fem minuter att gå hem till familjen Jonssons hus, men den korta stunden kändes som en evighet. När vi kom dit hade ambulansen redan hunnit fram och vi fick veta att Ellie blivit misshandlad på lekplatsen. Hon var vid medvetande, men mycket dålig, och hon hade kräkts blod.
Förutom det var hon alldeles sönderslagen och dessutom hade hon blivit sparkad i magen och i huvudet. Nu fick hon åka i ilfart till sjukhuset, och Jens och jag följde med i ambulansen.
Det var fruktansvärt att se vår dotter ligga där alldeles sönderslagen på sin bår. Hon var vit som ett lakan i ansiktet, och stundvis alldeles dimmig i ögonen; hur hade denna vanliga hösteftermiddag kunnat sluta så här? Och vem i hela världen hade kunnat göra en liten flicka på tio år så illa?
Väl framme på sjukhuset visade det sig att Ellie fått inre blödningar och Jens och jag tvingades uppleva ytterligare några hemska timmar medan hon sövdes ner och opererades.
Inte förrän i gryningen fick man stopp på blödningarna, och vi kunde åtminstone glädjas åt att hon med allra största säkerhet skulle överleva. Men hon var fortfarande svårt sargad, med flera brutna revben, några brutna tår och hjärnskakning.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Redan dagen efter var hon i alla fall så klar i huvudet att polisen kunde fråga ut henne om vad som hänt. Det hon berättade gjorde mig nästan ännu mer chockad än själva misshandeln. Ända till dess hade jag nog tänkt att det rört sig om ett gäng missbrukare eller någon psykiskt störd person – nu visade det sig att Ellie blivit misshandlad av tjejer som bara var fyra, fem år äldre än hon själv!
De hade kommit fram när hon satt och gungade, börjat skrika otidigheter och sedan slitit ner henne från gungan och börjat slå och sparka henne. En av flickorna hade dessutom hotat henne med kniv och sagt att hon skulle märka henne om hon skvallrade för någon. Sedan hade hon stampat på hennes fot flera gånger tills Ellie själv hört hur något gick sönder i tårna.
Ändå var det inte den fysiska smärtan som var värst, det förstod jag med det samma – det värsta var den skräck hon känt när det hände. Så liten och ensam, och totalt utlämnad till människor som var ute efter att göra henne så illa som möjligt.
Mödosamt hade hon lyckats krypa hem till sin bästis – det var kortare bit än hem – och där hade hon krälat upp på trappen och ringt på dörrklockan. Jag kan lätt föreställa mig hur chockad Rosies mamma Madelene måste ha blivit; våra flickor var bästa vänner och gick som barn i huset hos varandra.
Polisen berättade för oss att de fått flera anmälningar om ett gäng unga tonårsflickor som gett sig på och misshandlat yngre flickor; bara ett stenkast ifrån vår lekpark hade en tolvårig flicka nyligen blivit slagen i ansiktet och en annan flicka på åtta år hade blivit skrämd och hotad med kniv.
Man hade dock bra signalement på alla flickor i gänget och polisen fick snabbt tag i dem.
Såvitt jag kan förstå har ingen av dem kunnat ge något direkt motiv till sina handlingar; det verkar som om det var mer en ”grej” för dem.
Jag har så otroligt svårt att fatta att flickor på fjorton, femton år kan bete sig på det sättet – vad kommer de ifrån för hem, vad är det för miljöer som gjort dem så råa och hänsynslösa?
Jag förmodar att det blir de sociala myndigheternas sak att ta hand om dem nu och det får vi nöja oss med; man kan inte skrika efter fängelsestraff när det gäller så unga människor, hur hemskt de än handlat.
Ellie lider som sagt fortfarande av misshandeln. Inte rent fysiskt, men psykiskt. Hon vågar inte gå ut ensam, och lekparken är utesluten – dit går hon inte ens om jag eller Jens är med.
Vi får hjälp från BUP, och jag tycker jag ser en viss förbättring, men helt klart är att misshandeln förändrat hennes liv för lång tid framåt. Men vi ser framåt och vägrar ge upp – en dag kommer hon att vara sig själv igen, det måste vi tro och hoppas på.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]