Ingrid: Min svärson började trakassera mig
Jag har haft min del av dåliga, våldsamma och kontrollerande pojkvänner och när min dotter Emilie träffade Niclas som 19-åring gick det tyvärr snart upp för mig att han kanske var av samma typ.
Först var allt bra mellan dem, men det var ändå något med honom som fick mina varningsklockor att ringa.
Jag märkte att han ville kontrollera vem Emilie var med och vad hon gjorde, och jag försökte försiktigt varna henne.
Men jag föll för döva öron.
Emilie sa upp sin lilla lägenhet och flyttade ihop med Niclas, och i ett halvår verkade allt vara bra.
En dag 2015 dök Emilie och Niclas oväntat upp i min lägenhet och de hade en god nyhet till mig: Jag skulle bli mormor! Jag blev otroligt glad, men samtidigt var jag orolig, för när man har ett barn tillsammans är man verkligen fästa vid varandra för alltid.
Men Emilie var upprymd och glad så jag önskade dem hjärtligt lycka till och bestämde mig för att se det positivt.
Efter en lätt graviditet och förlossning kom lilla Isabella till världen, och hon var helt enkelt ett mirakel. Redan vid första anblicken älskade jag henne och jag hoppades och bad att Emilie och Niclas skulle hålla ihop och gemensamt ge sin lilla tjej ett tryggt hem.
Tyvärr blev det inte så.
Blev allt mer kontrollerande
Under de närmaste åren visade sig Niclas vara den obehagliga typ som jag alltid hade fruktat att han var innerst inne.
Antingen ville Emilie inte erkänna det själv, eller så ville hon helt enkelt inte prata med mig om det. Om jag försiktigt frågade om något som jag tyckte var konstigt, började hon prata om något annat. Jag respekterade att det var så hon ville ha det, men jag var orolig.
Efter förlossningen hade Niclas börjat komma hem senare och senare på kvällen och Emilie var i stort sett ensam med deras dotter. När han var hemma var han irriterad och arg. Han sa precis vad han ville och antingen brydde han sig inte om att skada andra eller så insåg han inte att han gjorde det.
Emilie hade gått upp några kilon i samband med graviditeten och han kommenterade det så ofta. Det gjorde att hon gick ner mycket i vikt och blev alldeles för smal.
Emilie verkade rädd för Niclas. Jag trodde egentligen inte att han misshandlade henne, men psykisk misshandel är lika illa. Det är bara mycket svårare att bevisa.
Situationen mellan Emilie och Niclas blev värre och värre. Trots att han nästan aldrig var hemma kunde han spionera på Emilie när hon var med sina vänner.
En dag upptäckte Emilie också att han på något sätt spelat in ett telefonsamtal som hon haft med en kompis som hon börjat anförtro sig till.
Han lät byta lås men vägrade ge henne en nyckel. Eftersom dörren automatiskt låstes när den stängdes kunde hon lämna sitt hem, men hon kunde inte komma in igen.
Emilie försökte rida ut stormen, men jag och Emilie vågade inte längre prata om känsliga ämnen i telefon, för vi visste inte om Niclas lyssnade på oss. Vi vågade däremot prata genom brevluckan, när Niclas inte var hemma.
– Packa nu dina saker, sa jag uppmuntrande till henne.
– Han kommer bara att bli värre.
Men Emilie tvekade ändå, och det handlade om Isabella. Emilie hade själv växt upp utan kontakt med sin pappa, eftersom han inte hade velat det. Hon ville inte att det skulle bli detsamma för Isabella.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En dag fick Emilie nog, och när Niclas hade kört till jobbet packade hon två stora resväskor med kläder och leksaker. Jag hämtade henne i en taxi och vi körde tillsammans till en kvinnojour i vår stad. Vi var helt överens om att det inte var lönt att Emilie och Isabella gömde sig hos mig, för det skulle givetvis vara den första platsen Niclas letade på.
De anställda på kvinnojouren förstod allvaret i situationen och följande natt transporterades de till en hemlig adress, i skydd av mörkret, där de tillfälligt kunde vistas.
Ett avskyvärt krig
Jag var lättad, men jag hade ingen aning om vad som väntade mig.
I Niclas sjuka hjärna var jag huvudfienden, och han startade ett avskyvärt krig mot mig med avsikten att förstöra mitt liv och mitt psyke. Kanske var det lättare för honom att hantera att bli övergiven av sin partner och mamman till hans barn om han trodde att det var någon annans fel, mitt.
Min mardröm började först några dagar senare, för då började jag plötsligt få 10-15 dagliga samtal från bland annat organisationer som hävdade att jag hade lovat att stödja dem ekonomiskt.
Jag fick saker på posten som jag aldrig kunde drömma om att beställa och inte heller hade råd med, och jag blev bland annat även anmäld för att olovligen hyrt ut en del av min lägenhet. Jag visste förstås vem som låg bakom: Niclas.
Redan dag två gick jag till polisen för att anmäla honom eller åtminstone be dem prata med honom, men det visade sig att det behövdes mycket mer än bara mina ord. Visserligen ringde polisen honom ett par gånger, men när Niclas oskyldigt svarade att han inte visste något om allt det där, ryckte de bara på axlarna och sa till mig att det inte fanns något de kunde göra. Om han däremot misshandlade mig och lämnade synliga skador så var det något annat.
I ett par hemska månader fick jag också av hotfulla meddelanden till min telefon från ett hemligt nummer.
Så småningom flyttade jag 15 mil till en annan ort, men Niclas hittade mig igen. Än idag har jag ingen aning om hur det gick till, för jag hade hemlig adress och ett hemligt telefonnummer. Men en dag upptäckte jag till min fasa att han körde sakta fram och tillbaka på vägen utanför mig gång på gång. Då slog mitt hjärta så hårt att benen inte längre kunde stödja mig, och jag gled hjälplöst ner på golvet.
Dagen efter gick jag till polisstationen i min nya stad. Vid det här laget hade jag samlat 100 sidor med utskrivna meddelanden och ett oändligt antal ljudfiler med hot. En polis ringde upp Niclas och återkom med följande meddelande:
– Han säger att han inte har gjort någonting.
Det slutade med att jag flyttade igen, och den här gången valde jag också ett nytt förnamn.
Jag skapade en ny profil på Facebook utan bilder, eftersom jag var tvungen att ha en profil för att kunna göra reklam för mitt lilla företag jag drev.
En dag fick jag via företagssidan en förfrågan från en man som heter Jesper Sörensson. Han ville boka en tid, och vi skrev lite tillsammans. Eftersom han, som han själv sa, var väldigt upptagen frågade han om vi kunde träffas följande kväll. Jag tackade ja, men hans nästa meddelande gav mig gåshud över hela kroppen:
– Jag skulle vilja träffas i hamnen, och jag behöver bara fem minuter med dig!
Då visste jag att Niclas hade hittat mig igen, och jag läste hans meddelande som ett direkt dödshot.
Än en gång fick jag flytta och börja om och nu bor jag i ett hyreshus i en liten by, långt borta från allt.
Jag har inte hört något från Niclas på ett och ett halvt år, men jag vågar fortfarande inte riktigt tro att han har begravt yxan. Därför kommer jag stanna ett tag till och leva under ett tredje förnamn.
Både Emilie och Isabella har det väldigt bra idag. Familjerätten var involverad under hela processen och fyra månader efter Emilies flykt från lägenheten beslutade de att Niclas får träffa sin dotter i övervakat umgänge två timmar i veckan.
Emilie har inte träffat Niclas sedan hon lämnade hans lägenhet, eftersom Isabella hämtas och lämnas på ett neutral mark. Min dotter mår bra idag och till min glädje har hon hittat en ny man som är en helt annan typ.
Jag har själv också träffat en man, och jag börjar sakta tro att det finns ett liv efter Niclas.
/Ingrid
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]