Maggie: Jag har inte råd att umgås med mina barnbarn – känner både sorg och skam

Se hur du handlar du billig mat- 5 tips i matbutiken

Som många andra blev jag självklart överlycklig när jag blev mormor. Jag hade väntat ganska länge och visste ärligt talat inte om jag skulle få några barnbarn, men har aldrig pressat min enda dotter angående den saken.

Hon satsade hårt på att göra karriär och blev till slut chef, och då tror jag att hon kunde slappna av på ett annat sätt än tidigare. Nu var tiden mogen att bilda familj. Hon gifte sig med en man i samma bransch och de hade bra lön båda två. Med ett års mellanrum fick de först en pojke och sedan en flicka.

Jag var ensamstående när min dotter var liten, hennes pappa försvann ur bilden ganska snabbt och det var tufft för mig att få pengarna att räcka. Vi hade aldrig råd att åka utomlands, men på sportloven brukade jag se till att vi i alla fall kom iväg till fjällen. Vi åkte inte till de allra dyraste ställena, utan brukade hyra en enkel liten stuga en bit från centrum och åkte mycket långfärdsskidor. Liftkort hade jag bara råd att betala för ett par dagar, aldrig en hel vecka.

Jag trodde inte att min dotter led någon brist på något i sin barndom. Jag pratade aldrig om min ekonomiska situation med henne, och hon gick i en skola med barn som också hade arbetarföräldrar, så hon hade inte mycket annat att jämföra med.

Billiga aktiviteter med barnen

Själv arbetade jag som undersköterska och när jag gick i pension blev min ekonomi ytterligare något ansträngd. Men jag lever billigt, lagar all mat från grunden och sedan jag flyttade till en mindre och billigare lägenhet har jag till och med några hundralappar kvar på kontot i slutet av månaden. Så var det aldrig förr.

Men nu har jag insett att min dotter präglades av sin barndom ändå. Dels för att hon ger sina barn allt och lite till (de har leksaker och prylar som skulle räcka till fem familjer), dels för att hon sedan barnen kom blivit lite passivt aggressiv mot mig.

När barnen var riktigt små och jag var barnvakt brukade jag ta med fika och ta med dem ut i skogen eller annat som inte kostade så mycket. Men när de började bli äldre, en sådär fem, sex år, började min dotter kräva att jag skulle ta med dem på mer kostsamma aktiviteter när jag passade dem. ”Eira vill gå på det nya badhuset med mormor på fredag, eller hur Eira?” kunde hon säga till mig framför barnen.

Jag visste att det nybyggda badhuset skulle kosta mig minst 600 kronor för mig och barnen, med inträde och lunch. Egen matsäck fick man inte ta med dit. Jag kunde ju inte göra annat än att ta med dem till badhuset, men i slutet av den månaden åt jag ärtsoppa fem dagar i rad innan pensionen kom igen.

Ville min dotter sätta dit mig?

Och såhär fortsatte det. ”Molle har sagt att han vill gå på Liseberg när du hämtar dem på lördag, det kan ni väl göra?”

Aldrig ett ord om att min dotter och hennes man skulle betala för barnens inträde, mat och åkband, som om min dotter ville sätta dit mig på något sätt!? Hon förväntade sig helt enkelt att jag skulle betala.

Jag blev alldeles olycklig av det här. Jag vred och vände på slantarna för att ha råd att bjuda barnbarnen på det allra roligaste. Visst unnar jag dem badhus och Liseberg, men i min värld kan man ha minst lika kul utan att spendera en massa pengar.

Man kan ta spårvagnen ut till en 4H-gård och grilla korv. Eller gå på teater på biblioteket och leka på de stora fina lekplatserna som finns över hela stan. Det är ju sällskapet som räknas. Men med tiden vande sig ju barnen att när mormor är barnvakt, då händer det minsann storslagna grejer.

Ville ha med mig till Åre

Jag och min dotter har aldrig varit mycket för att prata känslor, och jag har nog överfört min konflikträdsla på henne. Det skulle aldrig falla mig in att säga till henne att jag inte kunde lägga pengar på barnbarnen, så i stället började jag hitta på ursäkter till att jag inte kunde passa dem. Antingen var jag sjuk, skulle ha en väninna över på fika eller så hade jag ett läkarbesök som absolut inte gick att flytta på.

När sportlovet började närma sig var jag hemma hos dem en kväll. Min dotter stod och lagade mat och sa plötsligt: ”Visst borde väl mormor följa med oss till Åre, ungar?” varpå barnen hoppade i sina stolar och skrek ”jaaa!” i mun på varandra. Jag blev så rörd över att de verkar tycka så mycket om mitt sällskap, men jag fick genast en klump i magen när jag tänkte på vad det skulle kosta. Jag vet att när de åker till fjällen så hyr de en stuga precis vid backen och köper liftkort för hela veckan.

När barnen gått och lagt sig frågade jag min dotter vad resan skulle kosta. ”Tja, runt 10 000 per vuxen skulle jag tro”, svarade hon lite blasé och började plocka i diskmaskinen. Jag tappade målföret och tystnaden mellan oss var talande. För min dotter verkade det vara självklart att jag skulle ha råd med det, för efter en lång stund sa hon: ”Vadå, du sparar väl undan lite pension varje månad? Du har ju inte bara dig själv att tänka på.”

Ville inte betala för sin mamma

Det var en blandning av skam och sorg som sköljde över mig. Skam för att jag kände mig dålig som hade haft ett så lågavlönat arbete hela livet, och sorg för att min dotter inte kunde sätta sig in i min situation.

”Det har jag tyvärr inte råd med”, sa jag till sist. Och det värsta av allt var att min dotter bara svarade ”okej, vad trist då.” I mitt stilla sinne tänkte jag att hon och hennes man absolut skulle haft råd att betala min del av resan, de åkte ju för guds skull till Thailand eller Maldiverna varje år. Men nej, det verkade ligga under min dotters värdighet att betala för sin mamma. För det slutade med att de åkte till Åre utan mig.

Det verkar som att min dotter vill straffa mig på något sätt, för att hon inte fick den barndom hon tycker att hon var värd. Men jag kommer nog aldrig våga fråga rakt ut. Tänk om det finns en massa andra saker hon är arg för. Tycker hon att det var mitt fel att hennes pappa lämnade oss? Hade jag jobbat för mycket när hon växte upp och gett henne för lite uppmärksamhet?

En dag kanske jag måste fråga ändå. För som det är nu går det här ut över relationen med mina barnbarn. Och det är det sista jag vill.