Mamma Kerstin och dottern Britta har bytt roller: Vi hjälper varandra genom livskriser

Efter reklamen: Maria Montazami avslöjar tricket för att bli en bra mamma

Varje tisdag morgon kommer Britt Johansson, 66, på besök till mamma Kerstin Nilsson, 93. Hon hjälper sin mamma att duscha och skriva inköpslista, hon bäddar rent i sängen och tar med sig smutstvätten, som kommer tillbaka nytvättad och vikt. Britt hjälper sin mamma att betala räkningarna och följer med henne på läkarbesöken.

– Och på söndagarna går vi igenom medicinerna, de ska sorteras in i dosetten, säger Britt.

Kerstin, som går med stöd av rullator och har fått sämre hörsel och syn med åren, ler med hela ansiktet när hon pratar om sin dotter.

– Hon hjälper mig med allt, och vi pratas vid i telefon varenda dag. Visst är det tråkigt att inte själv klara av alla sysslor längre, men jag är så tacksam för att vi har en så nära relation. Och visst har jag ändå varit snäll som mamma?

Britt ler åt frågan och säger att det inte finns en snällare människa än hennes mamma.

– I mammas hem var alla välkomna och hon tog till och med emot sommarbarn från Stockholm för att jag skulle få en ”syster” som jag alltid längtade så hett efter. Mamma sydde alla våra kläder och de var jättefina, men jag minns att jag var lite avundsjuk på Stockholmsflickorna som hade köpeklänningar.

”Hade fått diagnos”

Kerstin skrattar när hon berättar att Britt var en busig och kvick liten flicka som barn.

– Precis som jag själv var som liten! Då hade man inte kommit på det där med adhd, annars hade jag nog fått den diagnosen, liksom dyslexi. Jag hade så svårt att förstå vad jag läste och blev ofta betraktad som att jag var lite bakom flötet. Men när jag gick lanthushållsskolan gick jag ut med högsta betyg!

Kerstin växte upp på en bondgård i en by utanför Luleå. Hon var barn nummer två i en skara om fem flickor. När Kerstin var tolv år drabbades familjen av en stor tragedi.

– Hela familjen hade varit på slåttern och när vi skulle åka hem bad mamma mig hålla i cykeln medan hon lyfte upp min yngsta syster i barnstolen. Hon var bara två år. Men innan mamma hann lyfta upp Astrid så föll hon ihop och dog, jag tror att det var hjärtat. Pappa blev ensam med oss fem barn mellan två och fjorton år.

Kerstin berättar att hon snabbt axlade ett stort ansvar för småsyskonen och säger att hon ända sedan dess har haft en mammaroll.

Arbetet på bondgården var slitigt, men gav familjen mat på bordet. Kerstins pappa jobbade hårt från morgon till kväll, tills han inte längre vaknade en morgon.

– Vi miste vår pappa tio år efter mammas död. Hon blev 38 och han 54. Nu var jag helt ensam om ansvaret för gården. Jag köpte ut mina syskon och fortsatte att ta hand om vår yngsta syster som bara var tolv år.

När Kerstin så småningom träffade sin livskamrat Herbert flyttade han in på gården och paret fick tre barn, varav Britt var mellanbarnet mellan två bröder.

– Jag blev lite av en pojkflicka och försvarade min lillebror med näbbar och klor om någon var dum mot honom. Han fick också stå ut med mycket tokigheter. När jag blivit vaccinerad stack jag lillebror med en nål, skrattar Britt.

Han är Sveriges meste clown!

nöjeClownen Manne fyller 80: ”Varje föreställning är ett avsked”

Kerstin och Britt beskriver tillvaron på gården som en Bullerbyidyll, med kor och hästar och lantligt lugn. Men när det infördes nya regler som sa att bönderna måste ha minst 20 kor tog livet som bönder slut. Familjens åtta kor såldes och Kerstin tog anställning i skolans matbespisning.

– Då kunde jag se när andra barn retade lille Kurt på skolgården. Men akta dig om Britt kom förbi och såg det. Då fick retstickorna det hett om öronen. Britt var inte rädd för att slåss och beskydda lillebror.

Skadad i lumpen

Pappa Herbert var utbildad snickare och tog tjänst hos en byggfirma. Han hade inga problem med att klara jobbet trots att han fått en kronisk skada när han gjorde värnplikten. Rekryterna skulle få lära sig hur man avfyrar pansarskott, när ett vådaskott oväntat gick av. Två rekryter avled och Herbert skadades svårt.

Britt har hört berättelsen om sin pappa många gånger. Till en början trodde sjukvårdarna att även han hade avlidit, men efter en två år lång sjukhusvistelse och omfattande hudtransplantationer fick han komma hem.

– När pappa dog många år senare kom det fortfarande ut splitter ur hans ansikte.

Kerstin var bara 67 år när hon blev änka då Herbert avled efter en tids sjukdom. Det hade varit några tuffa år när Herbert blivit allt svagare.

– När mamma behövde få vila åkte hon på semester och så tog jag hand om pappa. Jag och mamma har alltid hjälpts åt när livet varit tungt.

Även Britt har drabbats av svåra livskriser i allt för unga år. Hon träffade sin blivande man redan i 20-årsåldern, de fick två söner och drev en handelsträdgård tillsammans. Kerstin ställde ofta upp och hjälpte till med barnen, hon fixade middagar till familjen och hjälpte till där hon behövdes.

– Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag kört mina barn till mamma efter skolan och sedan hämtat hem dem i pyjamas.

Inte minst när Britts man Peter drabbades av sin första hjärtinfarkt och var väldigt nära döden vid 48 års ålder.

– Då var våra söner ganska små och utan mammas stöd hade jag inte klarat mig.

Peter repade sig och livet återgick till den vanliga vardagen. Men tio år senare var nästa hjärtinfarkt ett faktum och nu gick det illa.

– Jag skulle skjutsa Peter till stan och på vägen dit dog han, i passagerarsätet bredvid mig. Han började känna sig konstig, drog ett djupt andetag och säckade bara ihop. Han blev 58 år och jag var 47.

Familjen samlades hemma hos Britt och pojkarna och alla slöt upp kring familjen.

– Du var så stark, Britt, säger Kerstin och tittar på sin dotter.

Ännu en gång blev mamma Kerstin ett ovärderligt stöd när Britt skulle fixa med begravning, bouppteckning och försäljning av handelsträdgården.

Britt säger att hon och Peter aldrig bråkade, det har hon heller aldrig hört sina föräldrar göra.

– Mamma har lärt mig att ta till vara det jag har här och nu. Hennes filosofi har alltid varit att vi hellre ska göra något roligt än att ägna oss åt att städa och feja, det hinner man ju göra ändå. Det har alltid varit hemtrevligt hos mamma men vi har båda erfarenheter av hur skört livet kan vara.

Kerstin nickar och säger att de båda alltid varit noga med att säga hej då och att skiljas som vänner.

”Känner mig otrygg”

relationerJessica: Rädd för min mammas liv – hemtjänsten funkar inte

– Man vet aldrig om det är sista gången man ses, säger Kerstin.

Något annat som Kerstin alltid sagt till sina barn är att de duger precis som de är. De ska aldrig känna sig mindre värda än någon annan.

Blev uttråkad på landet

Kerstin bodde kvar i släktgården ända tills hon var i 75-årsåldern. Då började hon känna sig uttråkad. Hon ville se lite människor! När hon blev erbjuden en lägenhet nära stan, men i ett lugnt läge med utsikt över vatten och barnbarnsbarnens förskola, kände hon att hon hittat hem.

Ganska snart ordnade Britt så att Kerstin fick hjälp med städningen. Gästvänlig som Kerstin alltid varit bjöd hon städerskorna på kaffe och fikabröd varje gång när de städat klart. En gång betedde sig en av flickorna märkligt. Hon klädde på sig och ställde sig i hallen medan den andra fikade.

– I efterhand förstod jag varför. Mitt guldhalsband och min guldklocka, som jag fått efter lång och trogen tjänst, var försvunna.

Britt blev rasande, hon och mamma gick till polisstationen och Britt ringde kommunens hemtjänst. Vid polisens husrannsakan hittades bevis för att städerskan stulit Kerstins smycken.

– Städerskan hade lämnat in halsbandet och klockan till pantbanken, men de fanns inte längre kvar. Mamma fick ersättning och städerskan dömdes för stölden, men oj vad jag var orolig och arg å mammas vägnar. Jag kunde knappt sova på nätterna på grund av oron.

Även om rollerna med åren sakta blivit ombytta för Kerstin och Britt så har båda lika stor glädje av varandra, då som nu.

Britt ägnar mycket tid åt att hjälpa sin mamma, men säger att hon har gott om tid eftersom hon själv är pensionär och barnen är stora och har egna barn.

– Då och då kommer barnbarn och barnbarnsbarn också förbi och hälsar på och det är så roligt. Två av barnbarnsbarnen går på dagis precis bredvid mig. Men Britt är den som är här mest, säger Kerstin som lovordar dottern om och om igen:

– Britt är så väldigt hjälpsam. Hon ställer alltid upp och säger aldrig nej. Jag bor visserligen själv, men ensam är jag inte.

När Kerstin för ett år sedan föll ur sängen och spräckte svanskotan väcktes tanken på om hon borde flytta till ett särskilt boende.

Efter reklamen: 6 kändisdöttrar som är lika sina mammor

– Mamma fick plats på ett äldreboende men verkade vara så nedstämd inför flytten. Jag sa till mamma att hon inte alls behöver flytta om hon inte vill. Då sken mamma upp igen. Jag hjälper henne så länge det fungerar. Nu när hon fått operera starren i ena ögat ser hon ju lite bättre och då sker inte olyckorna så lätt, säger Britt.

Ett tag inledde Kerstin alla telefonsamtal med ett ”förlåt”, hon ville ju inte vara till besvär.

Men det har Britt bett henne att sluta med.

– Nog blir jag både trött och ledsen när allt inte fungerar, men Jag VILL ju att hon ringer mig om hon behöver hjälp, annars får jag ju vara orolig hela tiden. Jag har dessutom ett jättefint stöd av min sambo Billy. Jag kommer alltid att finnas där för mamma.