Marit blev extramormor åt Lester och Ester

Foto: Siv-Elin Nærø
När Marit blev tillfrågad om hon ville vara extramormor åt ett nyfött tvillingpar med föräldrar från Liberia svarade hon ja meddetsamma.
– Jag blev helt förälskad, säger Marit, som hade fem egna barnbarn sedan tidigare.

Ute på landsbydgen var det förr vanligt att flera generationer bodde under samma tak. Och därmed hade unga och gamla mer kontakt. När föräldrarna var upptagna med arbetet på gården var det mor- och farföräldrar som hade tid att vara hemma med barnen.

Harieide kommun i Norge har 5155 invånare. Det finns industrier, hotell, kyrka och simhall i tätbebyggelsen, men det finns också en landsbygd med gårdar och betande får.

Se också: Lilla Alice föddes med cancer

– Jag växte upp här ute i naturen, säger Marit Kvammen, 77, som fortfarande bor på gården som varit i familjens ägor sedan 1789. Hennes make, Jarl, gick bort för två år sedan. Marit har två barn som bor i Bergen och Stavanger, och fem barnbarn i åldrarna 16 till 27 år.

– En gång sa ett av mina barnbarn att "Mormor är snäll och farmor är sträng". Och jag är farmor, säger Marit med ett litet skratt.

Livet utan barnbarn: ”Jag känner mig dum och skamsen”

På gården finns flera hus; den gamla huvudbyggnaden, ett nyare hus, ett magasin och en ladugård. När Marit växte upp här hade hon en fem år yngre syster men inga lekkamrater i sin egen ålder.

– Men jag hade min mormor och morfar. De lärde mig alfabetet, vad olika blommor heter och andra sådana saker. Jag hade mycket glädje av dem. Min morfar dog tyvärr när jag bara var sex år men min mormor levde tills jag var vuxen.

Det är längsedan hennes morföräldrar levde men hon glömmer dem aldrig. Marit menar att det handlar om att ha någon i livet som bara var, eller är, där för dig.

Marit, som utbildade sig till lärare och arbetade i högstadiet i många år, har alltid varit intresserad av lärande. Och då, när hon var barn, så var det mormor och morfar som delade med sig av sina kunskaper och svarade på alla de frågor som ju barn har.

Flydde till Norge

Långt från vindpinade fjorder och snötäckta berg, närmare bestämt vid den afrikaska västkusten mot Atlanten, ligger det lilla landet Liberia. Namnet kommer från det latinska ordet liber som betyder fri, Liberia grundades av frisläppta amerikanska slavar 1821.

Det fattiga landet, med runt 4,8 miljoner invånare, har tropiskt klimat och stora områden är täckta av regnskog. Kustlinjen har laguner, mynningar och mangroveträsk. Befolkningen har genomlidit flera statskupper och inbördeskrig och fortfarande präglas landet av våld och fattigdom.

Helena, 42 år, var bara en ung flicka när hon flydde från Liberia och hamnade i ett flyktingläger i Guinea. Där mötte hon sin blivande man, Levi Jacobs, 48 år. De fick två barn och 2003 hamnade de i Norge som flyktingar.

Flyktingvågen 2015: Här är de asylsökandes berättelser

I Norge fick de ett barn till och för åtta år sedan föddes tvillingarna Esther och Lester. Slutligen föddes familjens minstig, Jeremy, 4,5 år. Alla barnen är tvåspråkiga då de pratar engelska hemma.

Levi arbetar för en privat firma och Helen är arbetssökande, men tar småjobb under tiden hon letar efter något mer fast. Med en man som arbetade heltid och ingen annan i familjen som kunde hjälpa henne med både äldre barn och nyfödda var det inte så konstigt att Helen blev sliten. Något som uppmärksammades av Hareid frivilligcentral.

Organisationen leddes av en bekant till Marit som hade kommit att tänka på den pensionerade läraren. Marit berättar:

– En dag ringde de mig och berättade att det var en mamma som hade flera barn och behövde lite avlastning. Kunde jag tänka mig att hjälpa till? Jag svarade att ja, det kunde jag.

Jag smet in hos bekanta för att byta blöjor

– Jag ville inspirera andra till att göra samma sak för jag hade sett att det fanns ett behov. Inte bara bland flyktingar, utan överallt.

Började ta hem barnen

Marit fick adressen och åkte dit tillsammans med en person från socialtjänsten. Hon blev presenterad för Helen och sedan gick de upp i sovrummet där Esther och Lester låg och sov.

Extramormor pysslar med barnen.

När Lester och Esther är hos sin "mormor" hittar de på mycket mysigt, som att rita, cykla till stranden eller samla ägg hos hönorna. Tröjorna har Marit själv stickat till barnen. Foto: Siv-Elin Nærø

– Där låg de, fem veckor gamla, i en barnsäng. De var så söta. Det var en vacker syn, jag blev helt förälskad, säger Marit. Det bestämdes att Marit skulle ta ut tvillingarna på promenad i barnvagnen på förmiddagarna så att Helen kunde vila en stund.

– Så där gick jag runt i stan med barnvagn och smet in hos bekanta för att byta blöjor. Marit ler snett:

– Men sedan kom hösten, vintern och mörkret. Då är det inte så kul att vara utomhus. Så jag började hämta barnen med bilen och tog med dem hem till mig istället. Innan de hade fyllt ett år var de hos oss flera gånger i veckan.

I dag är tvillingarna åtta år. Esther är den enda flickan i syskonskaran och kanske är det därför hon knutit an extra mycket till Marit.

Esther berättar själv:

– Mormor är väldigt snäll. Hon tar med oss på utflykter, reser med oss och tar med oss till affären. Hon berättar historier om när hon var liten. Hon har hönor och vi brukar plocka ägg. Och sedan steker vi ägg när vi kommer in igen.

Lester tillägger:

– Mormor är snäll och den bästa mormor man kan ha. Hon är min mormor. Jag gillar henne. Vi åker på utflykter och hon följer med mig på fotboll. Jag tycker om att sova över hos henne, då får vi massa godis.

Tvillingarnas mamma, Helen, är också glad för Marit.

– Hon är fantastisk, som en mor för mig, och väldigt god och snäll. Hon är en väldigt bra mormor för barnen. Hon finns där för oss alltid.

– Om jag jobbar och något barn blivit sjuk och ska hämtas kan jag alltid ringa Marit, fortsätter hon och ögonen tåras:

– Min egen familj är så långt borta och så kommer det en främmande människa och erbjuder sig att hjälpa till. Att det fanns goda människor i världen visste jag men jag är så glad och tacksam att vi fick just Marit.

Hastigt dödsfall

När tvillingarna var runt två år började de i förskola och efterhand som de blev större blev Esther medveten om att de andra barnen hade far- och morföräldrar som hämtade dem ibland.

– Så en dag när jag kom för att hämta tvillingarna stod Esther på en stol och pekade på mig och sa "Det är min mormor", säger Marit. Och på det sättet hade Marit blivit mormor till barnen. Och Jarl morfar.

Barnen tog det hårt när morfar dog

Efter ett tag fick barnen även följa med på semestrar och förra sommaren ville Marit att barnen skulle få uppleva att flyga för första gången.

– Vi tog en tur till Oslo, säger hon.

– När flyget var på väg upp i luften frågade Esther om vi skulle kunna se morfar i himlen.

Barnen tog det väldigt hårt när Jarl dog. Han hade varit sjuk länge men hans död kom hastigt. Hela familjen Jacobs var ett stort stöd för Marit under den tuffa perioden. Dagen efter dödsfallet dök de alla upp på Marits gård för att visa sin respekt.

Flyktingfamilj med sinextramormor.

– Marit är som en mor för mig och hon är fantastisk med barnen, säger Helen. Här med Marit, tvillingarna och lillebror Jeremy. Foto: Siv-Elin Nærø

Helen minns hur hemskt det var att förlora Jarl:

– Barnen tog det hårt, det var väldigt tungt det första året. Speciellt Esther grät mycket. Men nu har det blivit bättre. Vi har en bild av Jarl på väggen och barnen tittar på den och pratar om sin morfar, berättar hon.

För Marit är det viktigt att poängtera hur mycket hon själv får tillbaka av att vara med tvillingarna.

– Jag blir på gott humör av att träffa dem, säger Marit. Nu hämtar jag dem en gång i veckan och då kommer de springandes och kramar mig.

Zahra fick sitt livs chock: ”Min mamma var egentligen min syster”

När barnen är på gården ger de sig ofta ut på cykeltur, eller hälsar på grannen och matar hästarna där.

– Familjen Jacobs har blivit en del av min familj. Mina egna barn och barnbarn känner tvillingarna väl, jag blir ofta inbjuden till familjen och innan jag åker till mina barn kring jul har vi alltid ett stort julfirande hemma hos mig på gården.

Kommer du att fortsätta ha kontakt med tvillingarna i framtiden?

– Ja, det är klart!

– Jag har sagt att de säkert kommer att sluta hälsa på mig men det nekar de till.

– Och jag kommer inte att få flytta till ålderdomshem, de vill att jag ska flytta hem till dem, fortsätter Marit. Hon skrattar och avslutar:

– De har sagt att jag kan ta med mig mina hönor också.

Svensk bearbetning och översättning: Johanna Svan

Mer intressant innehåll hos allas.se: