Mia: Han förstörde min födelsedag igen – överraskningen fick mig att lämna

Får man ge sin partner en swish i present?

Jag och Pontus hade varit tillsammans i fem år. Det första året med honom var fantastiskt, lite som på film. Ni vet det där paret som blir blixtförälskade och allt känns bara så perfekt. Men några år in på vår relation började den där gnistan försvinna. Vi flyttade ihop redan efter ett år, och rätt snart blev allt vardag och lunk. Vi började ta varandra för givet. Det här blev allt mer tydligt vid högtider.

Pontus visste att jag älskade födelsedagar, medan han själv inte brydde sig särskilt mycket. Jag ville ändå slå på stort när jag skulle fira honom första gången. Jag städade hela lägenheten, köpte blommor och bjöd på trerättersmiddag i min lilla etta. Ingen av oss hade särskilt mycket pengar, men jag ville visa Pontus min uppskattning. Han blev märkbart tagen, till och med rörd, när han kom hem den kvällen, så jag förstod att han uppskattade det.

Annat blev det när han skulle fira mig senare samma år.

Jag vaknade som vanligt tidigt, och där låg han bredvid mig och sov. Eftersom vi fortfarande var nykära tänkte jag att han kanske ordnat något litet firande på morgonen. Det hade han inte. Runt klockan 10 vaknade han till, gick upp som vanligt och tog sikte mot kylskåpet. Han tog fram en kaviartub och ett kokt ägg. Mellan tuggorna var det som att han kom på sig själv.

”Grattis älskling! Jag tänkte att vi firar dig i kväll.”

Jag kunde inte annat än känna mig besviken. Pontus visste att födelsedagar betydde mycket för mig, och att morgonen i min familj var minst lika viktig som kvällen. Jag gav ändå Pontus en chans.

När jag kom hem från jobbet den dagen var det fortfarande ostädat. Disken från dagen innan låg kvar i vasken. Pontus ”överraskning” var sushi från lokala kvarterskrogen. Inte ett levande ljus var tänt.

”Grattis igen! Du älskar ju sushi.”

Tog ett allvarligt snack

Och så där fortsatte det de följande åren. Efter min fjärde födelsedag med Pontus kunde jag inte längre hålla tillbaka min besvikelse. Jag förklarade att det spelade ingen roll att han gav mig alldeles för dyra märkesväskor och annat vi inte hade råd med. Det jag ville ha på min födelsedag var en partner som visar uppskattning, som visar att jag betyder något.

Pontus verkade ta till sig. Han sa i alla fall att han gjorde det.

Så inför min nästa födelsedag fick jag upp förväntningarna igen. Nu måste han väl ha lärt sig?

Några veckor innan började Pontus hinta om vad som skulle ske när jag fyllde år.

”Se till att resväskan är packad”, sa han en dag när vi satt i soffan framför tv:n.

Tankarna började genast sväva iväg. Vart skulle vi? Vilka kläder behövde jag ha med mig? Det pirrade till i magen så fort jag tänkte på vad Pontus kunde ha planerat.

Har aldrig blivit så besviken

Så kom födelsedagen. Resväskan var packad, och för ovanlighetens skull gick Pontus faktiskt upp före mig. Även han hade packat en liten väska.

När vi satte oss i bilen slog Pontus nästan demonstrativt in flygplatsen på GPS:en. Jag kunde inte dölja min förväntan. Vart skulle vi egentligen?

Förstå då min förvåning när vi redan efter 15 minuter stannade.

”Vart ska vi?”, frågade jag till slut.

”Jag har bokat in oss på det där spa:t du så gärna velat gå till, och sedan ikväll tänkte jag att vi skulle äta sushi när vi kommer hem. Det blir lite som att vi reser till Japan fast ändå inte”.

Jag har nog aldrig blivit så besviken av en överraskning. Det var inte spa:t i sig som gjorde mig ledsen. Det var hur han byggt upp mina förväntningar, för att sedan omedvetet skjuta ner dem på en sekund.

Den födelsedagen blev den sista med Pontus. Det fanns naturligtvis tusen andra anledningar till att jag gjorde slut, men just den här födelsedagen blev droppen.