Läsarberättelse: Min man frös ut mig ur äktenskapet
Peter och jag träffades när vi båda var i tjugoårsåldern och var tillsammans i många år. Vi har två döttrar, som idag är åtta och tio, och Peter var en kärleksfull man och pappa – för det mesta. Däremellan blev han plötsligt en annan. Peter har nämligen två helt olika ansikten.
De första åren hade Peter och jag inga större problem i äktenskapet. Vi grälade aldrig, för vi var nästa alltid överens om det som betydde något eller så pratade vi igenom det. Peter var en härlig man, jag kunde lita på honom, han var kärleksfull och omtänksam.
Se också: Fem scener från bröllopsfilmerna vi aldrig glömmer
Vi fick flickorna och Peter blev en närvarande pappa som var föräldraledig och tyckte om att vara med barnen. Min familj och mina väninnor var tokiga i honom, då han inte bara var en bra man utan också rolig att umgås med.
Kände inte igen honom när han blev sur
Så gick åren och jag började långsamt märka att Peter började visa en annan sida, speciellt när han blev stressad. Han började bli sur och det hade jag inte sett innan. Han brukade hålla sig lugn om det var något som pressade honom, men nu började han att stänga av och bli kylig. Jag förklarade dessa händelser med stress på jobbet, hans fars sjukdom eller vad det nu var som pågick i våra liv just då.
Med tiden kom jag att tycka att det var dåliga ursäkter, för det var inte okej att han lät sitt dåliga humör gå ut över familjen. Så började de anfall som jag kom att kalla dem, när jag blev utfryst. Det varade en dag eller tre.
Första gången det hände, glömmer jag aldrig. Jag hade varit klantig och inte låst vår bil när jag var och handlade. Peter hade något verktyg liggande i baksätet och det var borta när jag kom tillbaka. Jag blev irriterad på mig själv, men jag hade inte kunnat drömma om Peters reaktion. Han blev arg, men det värsta var den iskyla som la sig över hans ansikte i tre dagar. Han var rar mot flickorna, men i nästa ögonblick vände han sig mot mig med ett iskallt uttryck i ögonen. Jag var helt oförstående. Jag fick en hård knut i magen. Det var en främlings ansikte jag såg. Jag kände inte alls igen honom.
När barnen sov bad jag om att han skulle bli sig själv igen, men han avvisade mig. Jag gick runt som ett stort frågetecken. Vad var det som höll på att hända med oss?
Efter nästan tre dagar gick det över, lika plötsligt som det hade börjat. Han kom fram och gav mig en kram och sa att jag var tanklös, och sen var det inte mer med det. Knuten i min mage försvann. Jag berättade inte för någon den gången och inte heller under följande år.
Rädd för att bli lämnad
Det kom liknande händelser. Jag ändrade en träff med hans föräldrar utan att prata med honom först, eftersom jag ville åka till badhuset med flickorna. Peter menade att jag inte gick att lita på och jag hamnade direkt i kylan igen. Det höll i sig i ett par dagar.
En annan gång hade jag tagit med mig ett par av flickornas vänner hem från skolan för att bjuda på pannkakor. Jag hade glömt att det var landskamp i fotboll och Peter hade räknat med lugn och ro i huset. Jag var återigen obetänksam och likgiltig mot honom, tyckte han. Så han frös ut mig. Igen.
Ofta kunde jag förstå honom och bad om ursäkt för att jag hade varit egoistisk eller tanklös. Jag har aldrig haft svårt för att säga förlåt. Men jag tyckte ju att han borde veta att jag aldrig gjorde något avsiktligt för att såra honom. Han hade inte rätt att vara så kylig mot mig.
Innerst inne var jag rädd för att han skulle lämna mig. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom. Det fick mig att gå längre än jag mådde bra av. Flera gånger hörde jag mig själv be om ursäkt för saker som jag inte tyckte krävde någon ursäkt. Det var som om jag förlorade en liten bit av mig själv varje gång det hände.
Jag försökte att förklara för Peter hur jag mådde av hans anfall – att han liksom förstelnade oss mitt i vårt trevliga familjeliv. Han protesterade mot att det var så illa och sa bara att det var hans sätt att reagera på.
Men jag kände efter ett tag att jag inte kunde leva med det. Jag kunde uppenbarligen inte få Peter till att ändra sig så jag fick själv göra det. Jag slutade upp med att gråta och tigga. Jag sa förlåt när jag tyckte att det fanns skäl för det, annars lät jag bli. Jag spelade inte med i konflikten. Jag talade vänligt med Peter, men var ju förstås lite dämpad. Jag hade tidigare förnekat våra problem inför flickorna och sagt att allt var som det skulle. Nu sa jag att pappa var sur på mamma. Anfallen kom ganska sällan och Peter upprätthöll alltid våra planer och rutiner under tiden, så på ett sätt var det ju ganska odramatiskt.
Hans beteende gick ut över barnen
Jag hittade alltså ett sätt av stå ut, men jag kunde aldrig helt släppa tanken att något var fel. Den hårda knuten dök upp i min mage varje gång det hände och jag tänkte att jag så småningom skulle bli sjuk av detta.
Efter några år på det här viset hände två saker som förändrade bilden. Anfallen kom oftare och det kändes allvarligt. Jag vägde ju hela tiden min underbara Peter som jag inte vill leva utan mot den andra Peter som gjorde mig så illa. Jag funderade över när balansen skulle tippa. Hur mycket skulle jag tåla?
Den andra saken som hände var det värsta som kunde hända. Peter började låta det gå ut över barnen. Det gick inte att ta fel. Flickorna hade busat och inte hört när han sa till dem. Han blev rasande och ropade på dem och när den yngsta väste: dumma dej, åt honom blev han iskall och beordrade dem att gå in på sina rum.
Jag kände igen iskylan i rösten. Med tungt sinne lagade jag middag. När vi satt vid bordet var stämningen tryckt och jag kunde se att flickorna visste att deras tur var kommen. Peter stirrade rakt igenom dem och deras försiktiga försök till försoning blev helt ignorerade. Jag satt tyst och såg deras darrande underläppar – jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.
Det tog Peter tre dagar att bli snäll igen och jag rensade inte luften under de dagarna. Aldrig har jag varit så besviken på mig själv. När Peter blev som vanligt igen blev flickorna snabbt glada, men för första gången försvann inte knuten i min mage. Peter var snäll, men jag var olycklig. Jag förstod mig inte på mig själv, men så gick det upp för mig. Jag var i sorg.
Nu var Peter sig själv igen och visade ansiktet som jag älskade men jag kunde inte längre vara tillsammans med en man som uppförde sig på det viset. Eftersom jag inte kunde göra om honom fick jag ändra på mig själv. Men mina flickor skulle inte behöva ändra på något och plötsligt var det solklart: Jag kunde inte stå för hans beteende och det var mitt ansvar att visa flickorna hur saker och ting skulle vara. Jag var i sorg över att förlora min man, men det kunde inte vara på något annat sätt. Peter blev helt förstörd. Han hade inte alls förstått hur allvarligt det var.
Psykisk terror från maken i sju år
Men för mig stod det plötsligt klart att det hade gått nästan sju år med psykisk terror. Jag hade bett om försoning otaliga gånger och plötsligt utan att jag själv hade insett det, var det för sent. Lyckan var borta och jag måste hitta den igen, ensam med mina flickor.
Idag är vi skilda och Peter har flickorna en förlängd helg varannan vecka. Vi har fått en bra tillvaro var för sig med flickorna och jag har visat dem vad vi inte accepterar. Knuten i magen är borta men jag har ett svart hål inombords för att jag har förlorat Peter. Kärlek var inte tillräckligt.
Det jag inte klarade att göra för min egen skull gjorde jag för mina barn, och det är jag tacksam för.
/Louise