Mina föräldrars skilsmässa delade mer än bara ett hem
Se också: 3 tips: Så lotsar ni barnen genom skilsmässan
När skilsmässan mellan mina föräldrar gick igenom var jag lyckligt ovetande. Eller ja, jag minns i alla fall inget av vare sig något drama eller infekterade bråk. Jag var helt enkelt för liten då. Ansökan skickades in strax före jag fyllde fyra, och godkändes ett drygt halvår senare.
Det jag minns är att jag får ett nytt rum, där jag och min storebror får en våningssäng. Och att det var spännande, för det var precis det min mamma gjorde det till, ett äventyr. Så här i efterhand vet jag vad som föranledde skilsmässan, och hur tungt oket som lassades på min mammas rygg blev. Ensamstående på heltid med en fyraåring och en sexåring, heltidsarbetande, utan någon form av avlastning.
Men vi var glada. Vi var som en orubblig trio, där trygghet och kärlek var centrala. Vi träffade vår pappa regelbundet, oftast när han tog med oss hem till farmor och farfar. Efter något år flyttade mamma till och med tillbaka oss för att bo i trappuppgången intill vår pappa, för att det skulle bli lättare för oss att träffa honom om och när vi ville.
När två blir en
Vissa skilda par blir bittra fiender, andra hittar sätt att bli goda vänner. I Allas artikelserie ”När två blir en” möter vi människor som alla har skilsmässa som gemensam nämnare. Vad händer när kärleken slocknar – och går det att gå vidare? Och vad händer med barnen?
Här hittar du alla delar:
Del 1: Psykoterapeuten: Då är det värt att kämpa vidare med ditt äktenskap
Del 2: Christina, 49: Vi tog av oss ringarna – men bodde ihop i sju år
Del 3: Min skilsmässa var rätt beslut – men ett misslyckande
Del 4: Hanna trodde skilsmässan gick bra tills barnen försvann ur hennes liv
Del 5: Mina föräldrars skilsmässa delade mer än bara ett hem
Min bror flyttade till pappa
Så, när jag var sex år och min bror åtta, hände något. Pappa ville att ett av barnen skulle bo hos honom. Och det var min bror han ville ha. Efter mångt och mycket blev det så, min bror flyttade in hos vår pappa. Och där och då, kom den riktiga skilsmässan för mig.
För jag och min bror hade alltid varit nära. Visst bråkade vi som syskon gör, men vi var alltid nära och vi fanns alltid där för varandra. Vi hade delat rum hela våra liv. Vi gick i samma skola, årskurserna efter varandra (han är född tidigt på året, och jag sent på året efter). Vi lekte med andra syskonpar. Han hade alltid funnits där. Tills då.
Där och då var jag avundsjuk, för att han fick ett nytt rum, för att han fick vara uppe längre (hur länge som helst enligt honom) och för att han fick åka utomlands med pappa och hans nya fru. Idag vet jag bättre.
Ytterligare något år gick och mamma träffade honom som blev världens bästa bonuspappa till mig, vi flyttade in till stan och även jag fick ett nytt rum. Ny skola, nya vänner, ett nytt liv rentav. Efter ett par år följde min bror efter, han flyttade in till oss där även han fick ett nytt rum. Men vi blev aldrig sådär nära igen, jag och min bror.
Jag vet att mamma kämpade för att det inte skulle bli så. Och jag vet varför det ändå blev så.
Jag vet att det finns alla sorters skilsmässor, både bra och sämre och ett otal variationer däremellan. Men jag är övertygad om en sak, att oavsett vad som händer mellan föräldrarna så bör man vara försiktig med att dela på syskon, speciellt när de är så små som jag och min bror var. Ett litet barn kan inte välja själv, och därför måste föräldrarna välja åt dem, med barnets bästa i fokus. För när familjeband väl klipps, så är det inte alltid som de går att knyta ihop igen. Det gäller också de som finns syskon emellan.