Nellie: Jag var bara 11 år när jag utsattes för sexuellt övergrepp
– Jag känner ett ansvar att prata om det här och det är värt att anmäla, säger Nellie i dag.
Hon minns hur hon grät när fick beskedet att hovrätten hade dömt hennes före detta handbollstränare till fängelse för det han gjorde mot henne när hon gick i mellanstadiet. Brottsrubriceringen löd ”grovt sexuellt övergrepp mot barn”.
Nellie Andersson, 20 år i dag, berättar att hon arbetade dagen då domen meddelades:
– Jag var ganska ny på jobbet. Plötsligt ringde telefonen i butiken. Jag hade aldrig svarat i den tidigare men nu skulle jag göra det för första gången. Jag var jättenervös. Men så hörde jag att det var mamma, och hon grät. ”Du klarade det”. Då började jag också gråta, mitt i butiken.
Nellie ler svagt. Hon är i Göteborg på besök. Innan domen föll i somras hade hon hunnit flytta från den västsvenska hemstaden till sin pojkvän i Karlskrona. Hon behövde en nystart långt bort från sin förövare.
– När jag är i Göteborg känner jag mig livrädd att råka möta honom på gatan. Det har hänt vid flera tillfällen. Jag går aldrig själv i stan, mamma körde mig hit i dag. Ser jag honom bryter jag ihop och jag vill inte göra det fler gånger – inte inför honom.
Det hela började när Nellie var elva år. Hon beskriver hur hon favoriserades och hur tränaren ofta försökte krama henne då de var ensamma.
Familjen umgicks med Nellies tränare
– Fast att han gav mig en kram, det kunde även hända framför min mamma, tyckte jag inte kändes konstigt då.
Nellie lutar sig tillbaka i hotellobbyns soffa.
– Mamma var också tränare, berättar hon sedan. Ibland sågs alla ledare hemma hos oss – och just han började vara hos oss mer och mer. Vi umgicks och han kom familjen nära.
Efter ett ögonblicks tystnad berättar Nellie om hur tränaren så småningom övergick till att ta på henne i smyg när de tittade på film.
– Det var bland det första som hände, smekningarna. Jag förstod inte, jag var ju bara elva år. Men då började det kännas konstigt. Inte äckligt, men konstigt.
– Sedan gick det längre och längre med smekningar under kläderna, på brösten, han tog på mig och gjorde så att jag tog på honom…
Nellie skakar en aning på huvudet och konstaterar att hon nu berättat så många gånger om det hon utsattes för att hon blivit van.
– Det är lite sjukt, men man lär sig på något sätt att prata om det.
Nellie kände det som att det var hennes fel
Under lång tid ville hon inte alls tala om övergreppen. Hon ville inte att någon skulle få reda på vad som hänt henne.
– Jag minns att jag skämdes då när det pågick, det kändes som det var mitt fel. Det var jobbigast när vi hade träning. Jag var så rädd att han på något sätt skulle ta upp det. Ingen annan fick veta.
Övergreppen pågick i månader, men slutligen upphörde de. Nellie tror att handbollstränaren då själv insåg att han gått för långt.
– Han gjorde det hemma i vår soffa när han antog att jag sov. Men vid det sista tillfället märkte han nog att jag var vaken, att jag visste vad som hänt.
– Fast jag hade honom kvar som tränare i många år efteråt. Det var inte kul. Jag blev mer och mer arg på honom och alla märkte det. Mamma frågade en gång ”varför är du så arg på honom?”. Men jag berättade ingenting.
En vändpunkt kom när Nellie var 14 år. Fortfarande ville hon inte berätta för någon vad tränaren utsatt henne för, men hon insåg att det som hade hänt kanske inte alls var hennes fel.
– Av en slump fick jag se på ett klipp på Youtube där en äldre kvinna berättade att hennes morfar hade varit på henne när hon var liten. Hon pratade om att man ska veta att det inte är ens eget fel. Jag hade slutat tänka på det men när jag såg det där klippet kom allt tillbaka. Jag hade pojkvän och flera gånger var på väg att berätta för honom innan modet svek.
Sin mamma ville hon heller inte öppna sig för. Nellie visste hur mamman skulle reagera och på något sätt ville hon skydda mannen som utsatt henne.
– Jag kände mig elak om han skulle få skit för det så långt senare. I dag känns det jätte-konstigt, men så tänkte jag då.
Befriande att våga berätta till slut
Till slut berättade Nellie för sin nuvarande pojkvän.
– Jag var livrädd. Det kändes befriande skönt men samtidigt läskigt. Jag var tydlig med min pojkvän absolut inte fick säga någonting till mamma eller mina kompisar. Han tryckte på att jag skulle våga berätta, men jag hade fortfarande den här mannen som tränare då.
Nellie trodde också att hon kort därefter skulle få en ny tränare, men så blev det inte.
– Jag höll tyst i ett halvår till ungefär, men sedan berättade jag för min närmsta tjejkompis och direkt efter det för min mamma. Min vän sa att det var det enda rätta att göra. Samtidigt förstod jag att jag behövde göra det.
Nellie minns att hon bad sin mamma lägga undan telefonen – i rädsla att mamman skulle ringa upp tränaren så fort Nellie berättat om vad som skett.
– Jag sa ”du får absolut inte säga detta till någon”. Det slutade med att vi båda satt där och grät. Mamma sa att vi måste anmäla. Jag ville inte. Men efter ett par dagar gick jag med på det ändå.
Det var i oktober 2019 och Nellie minns polisförhören som något av det värsta hon varit med om.
– Jag rabblade upp allt som hänt. Så mycket detaljer jag inte berättat om tidigare… Det var ansträngande och i princip det enda jag gick och tänkte på.
Aller media stöttar Storasyster
Vi, som en del av Aller media, strävar ständigt efter att ge Sveriges kvinnor ett rikare liv. Därför har vi skapat Lauramånaden, en månad dedikerad åt att stötta en organisation som förbättrar kvinnors – våra medsystrars – liv.
I år stöttar vi Storasyster – Sveriges största stödorganisation för den som utsatts för sexuella övergrepp.
Du kan också stötta Storasyster! Swisha din gåva till 900 67 92 och märk med ”Gåva”.
#Lauramånaden2022
Kändes vidrigt att berätta i tingsrätten
Därefter skulle det dröja lång tid innan rättegången hölls. Först i februari 2021 kallades Nellie till tingsrätten.
– Det var vidrigt – att behöva berätta allt med honom framför mig. Men min advokat försökte lugna mig och sa att ”det kan kännas jobbigt innan men sedan kommer du att vara så fokuserad”. Och så var det verkligen. Fast det var jätteskönt när det var över. Jag minns knappt nu vad jag sa men jag kommer ihåg att han satt och stirrade på mig, berättar Nellie.
Tingsrätten friade dock mannen då man ansåg att bristen på teknisk bevisning omöjliggjorde en fällande dom.
– Direkt efter att jag fått beskedet om domen delade jag ett inlägg i sociala medier, både på Instagram och Facebook, berättar Nellie. Jag ville förklara. Trots att domen inte blev fällande så hjälpte det mig att våga berätta. Jag ville få fler att våga. Inlägget fick jättestor spridning och runt femtio personer skrev till mig och berättade om liknande historier. Någon skrev till och med ”du är den första jag berättar för”. I flera dagar satt jag med mobilen för att svara alla.
Att anmäla sexualbrott
2018 infördes en ny sexualbrottslagstiftning i Sverige, den så kallade ”Samtyckes-lagen”. Lagen infördes för att tydliggöra att alla människor har en ovillkorlig rätt till sexuellt självbestämmande och sexuell integritet. Gränsen för vad som räknas som brottsligt går vid om deltagandet i en sexuell handling är frivillig eller inte, och en gärningsman kan därför fällas för exempelvis våldtäkt även om varken våld eller hot förekommit. Enligt lagen har man när som helst rätt att säga nej till sex, även om man tidigare samtyckt till handlingen.
Under 2020 anmäldes cirka 25 000 sexualbrott. Av dem rubricerades 9 580 som våldtäkt. Men i den Nationella trygghetsundersökningen som Brå genomförde samma år uppgav 4,6 procent av befolkningen – eller 375 000 personer – att de utsatts för sexualbrott.
I och med den nya samtyckeslagen har fler anmälningar om våldtäkt lett till fällande dom ökat – från 190 fällande domar 2017 till 333 år 2019, en ökning med 75 procent.
Samtidigt anses mörkertalet vara stort, och de flesta som utsätts gör aldrig någon anmälan. Enligt Storasysters egen statistik från 2019 hade 82 procent av de stödsökande inte anmält det de blivit utsatta för.
Att blir utsatt för ett sexualbrott väcker ofta känslor av skam och skuld hos den utsatta. Det gör det mindre sannolikt att man vänder sig till polisen. Andra orsaker till att man inte anmäler är bland annat rädsla för att inte bli trodd, rädsla för förövaren och det egna psykiska måendet.
Som utsatt har man ingen skyldighet att anmäla ett sexualbrott, men det är viktigt att göra det för att ens rättigheter ska kunna tillgodoses. Till exempel kan man då få ersättning från Brottsoffermyndigheten ifall gärningsmannen inte kan bindas till brottet. Det är också viktigt att ta kontakt med polisen så snart som möjligt för att eventuella bevis ska kunna säkras.
Källor: Storasyster, Brå, Polisen
Efter en kort paus lägger Nellie till:
– Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Det kände inte skönt – det var ju obehagligt att se att det var så pass vanligt – men jag kände att jag inte var ensam längre. Även handbollsprofiler skrev till mig, visade sympati och gav mig stöttning.
Domen överklagades och vid hovrättsförhandlingen valde Nellie att inte vara på plats. Hon konstaterar att den slutliga fällande domen kändes lite som en upprättelse.
Nellie bröt ihop när hon såg tränaren i hallen
– Den första känslan var ”nu tror folk på mig”. Jag hade tidigare varit rädd att människor skulle tro att jag hittat på allt. Det kändes som om folk inom handbollsföreningen, de som borde ha stöttat mig, tvivlade.
Under perioden då rättsprocessen pågick bytte Nellie handbollslag. Hon bröt ihop varje gång hon såg sin före detta tränare som fortsatt var välkommen i hallen där hennes tidigare lag tränade.
– Jag hade spelat i den föreningen sedan jag var sex år. Jag kände mig extremt besviken. Jag tycker att de borde ha stöttat mig mer.
Idag spelar inte Nellie handboll längre – efter allt som hänt känns det inte lika roligt som innan. Men hon mår bättre, mycket tack vare flytten från Göteborg och den psykologhjälp hon fått.
– Först gick jag till en psykolog som var specialiserad på det här området, men jag trivdes inte med honom. Min nya handbollsförening hjälpte mig då så att jag fick prata med deras psykolog i stället.
Fick hjälp att bli av med mardrömmarna
Med ett leende förklarar Nellie:
– Den personen hjälpte mig jättemycket. Jag drömde mardrömmar hela tiden om det jag varit med om – jag drömde även om sådant som inte hänt, som att mamma inte trodde på mig – och bland annat fick jag i uppgift att skriva ett brev till mitt elvaåriga jag. Jag skulle skriva att det som hände inte var mitt fel och att jag skulle förlåta mig själv, sedan slänga brevet. Efter det tog mardrömmarna slut. Det var så skönt. Att psykologen hjälpte mig att sätta ord på allt betydde väldigt mycket.
Nellie funderar lite innan hon fortsätter:
– Jag känner mig stolt över att jag orkat – att jag berättade, polisförhören och rättegången. Jag är även stolt över min mamma. Hon la mycket skuld på sig själv. Jag känner också ett ansvar nu att prata om det här och visa att det går – och att det var värt att anmäla.
– Det skrivs så ofta om de som går fria. Men han som utsatte mig blev dömd.
Nellie poängterar att det är viktigt att våga berätta, om så bara för en person.
– Man känner sig så fruktansvärt ensam. Det känns som att ingen annan ska förstå. Men man är inte ensam och det finns hjälp att få bara man vågar berätta. Och även om man gör en polisanmälan och det inte blir en fällande dom så kan det ändå hjälpa någon annan i framtiden – om förövaren skulle göra samma sak igen. Det handlar inte enbart om att hjälpa sig själv. Det är mycket större än så.
Det här är Storasyster
Storasyster grundades 2012 och är i dag, med sina 140 volontärer, Sveriges största stödorganisation för den som utsatts för sexuella övergrepp.
Storasyster erbjuder olika typer av stöd:
- Mejl- och chattjour där den utsatta får en stödperson över chatt, mejl eller video.
- Juridisk rådgivning
- Medföljning till polis, vård- eller behandlingsinstanser
- Samtalsmottagning med stödsamtal, rådgivning och psykologisk behandling
- Samtalsgrupper för utsatta och anhöriga
- Alla personer från 13 år, oavsett könsidentitet, kan vända sig till organisationen. Även anhöriga är välkomna att ta kontakt för stöd och hjälp.
- Storasyster arbetar för att öka medvetenheten om och minska förekomsten av sexuellt våld. Organisationen erbjuder utbildningar och ger regelbundet ut rapporter kring ämnet sexuellt våld. Man har också grundat två sajter – stödefterövergrepp.se, där verksamheter som kan ge stöd till utsatta finns listade, och låtossprataomsex.nu där personer som upplever sexualitetsproblematik efter övergrepp kan få hjälp.
Den som vill komma i kontakt med Storasyster kan besöka hemsidan, storasyster.org.
Hit kan du som utsatts för sexuellt våld vända dig för hjälp
Har du eller någon du känner utsatts för sexuellt våld? Hit kan du vända dig för hjälp, stöd och rådgivning:
- I akuta situationer ska du alltid ringa 112. Polisen kan komma till dig, ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och se till att du får vård. Det är bra att polisanmäla ett sexualbrott så fort som möjligt, men det går också bra att göra det efteråt – även om det har gått lång tid sedan det hände. Om det inte är akut når du polisen på 114 14.
- Organisationen Storasyster erbjuder stöd och hjälp till den som utsatts på flera olika sätt, bland annat via chat, stödsamtal, samtalsgrupper, juridiskt stöd och medföljning till vårdinrättning och myndigheter. Läs mer på Storasysters hemsida.
- Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.
- Föreningen Tillsammans erbjuder bland annat stödtelefon och stödgrupper till utsatta.
- På Brottsoffermyndighetens hemsida frivilligtsex.se finns kontaktuppgifter till en rad organisationer och myndigheter dit man som utsatt för sexuellt våld kan vända sig, såväl vuxna som minderåriga.
- Hos Vårdguiden 1177 finns ytterligare kontaktuppgifter och länkar till instanser som kan hjälpa och stötta offer för sexuellt våld.