Maria var maskrosbarn och utsattes för sexuella övergrepp av sin pappa: ”Tänker aldrig förlåta”

Ett av Maria Lundbergs tidigaste minnen är att hennes pappa försöker döda hennes mamma. Det är i slutet av 70-talet och själv är hon i femårsåldern. Det är kväll och dags för nattning i hennes och brödernas sovrum, när hennes pappa plötsligt kastar en kniv mot mamman. I en annan minnesbild ligger mamman ner i trappan, medan pappan matar slag mot hennes kropp och Marias storebror förtvivlat skriker åt honom att sluta.

Hör Maria berätta här:

Efter reklamen: Maria utsattes för sexuella övergrepp av sin pappa

Till sist kommer polisen.

– Vad jag tänkte eller kände i den stunden vet jag inte. Mycket av min barndom har under många år varit som en svart dimma, jag har haft väldigt svårt att minnas, säger hon.

Bråk och missbruk en del av vardagen

Uppväxten beskriver hon som gränsöverskridande redan från start. Skrik och bråk var en del av vardagen och våld förekom ofta i hemmet. Båda hennes föräldrar missbrukade alkohol och Maria upplever att hon aldrig var ett älskat barn. Redan som sjuåring kom tankarna på döden.

– Jag minns att jag stod inne på toaletten på övervåningen och tänkte ”när tar livet slut och vad händer efter döden?”. I dag inser jag att det var ren dödsångest och att det var en reaktion på våldet som fanns där hemma.

Vågade aldrig berätta för någon

Trots att hon växte upp under så destruktiva förhållanden, berättade hon aldrig för någon om våldet och missbruket där hemma. Hon minns både sina far- och morföräldrar som sunda och kloka människor, men att berätta för någon var uteslutet i den frikyrkliga miljö där hon växte upp. I stället bar hon oron och skräcken inom sig.

samhälleStorasyster hjälper personer utsatta för sexuellt våld: ”Får inte stöd någon annanstans”

– Jag blev en flicka med ständigt ont i magen och många symtom på psykisk ohälsa. I klassen var jag den glada tjejen, det blev mitt skydd. Man brukar säga att barn i en missbruksfamilj tar olika roller för att överleva – någon blir tapetblomman, någon blir utåtagerande. Jag blev clownen som försökte underhålla och roa. Mina gamla klasskamrater har nu i efterhand sagt att jag alltid var så glad i skolan och det gör mig ledsen att ingen vuxen fångade upp den reaktionen.

Med tiden skildes föräldrarna. Maria och hennes syskon fick frågan om var de ville bo och alla tre valde mamman, trots hennes eskalerande alkoholmissbruk. Ändå fick Marias storebror flytta in i pappans nya lägenhet.

– Han grät varje gång han kom därifrån. Så en dag sa min mamma att han inte kunde bo kvar där och att jag fick flytta in hos pappa i stället. Så jag flyttade in och övergreppen började nästan på en gång efter det.

Utsattes för sexuella övergrepp från tio års ålder

Från det att Maria var tio år och fram till att hon fyllde 16 utsatte hennes egen pappa henne för sexuella övergrepp, berättar hon. Maria lärde sig snabbt vissa strategier för att undvika att utsättas, som att försöka se till att bara vara hemma samtidigt som pappans nya fru var det. Inte för att hon skyddade Maria, utan för att hennes blotta närvaro utgjorde ett hinder för pappan att begå ett nytt övergrepp. Men ofta var hon och pappan ändå ensamma, och Maria berättar att hon utsattes systematiskt under de här sex åren.

– Det brukade börja med att pappa hämtade mig. Jag fick gå uppför trappan och pappa gick bakom mig. Jag fick ta av mig kläderna och posera på alla fyra ovanpå sängen. Sedan utförde han olika övergrepp på mig. Han sa ofta att jag måste lära mig kyssas ifall jag skulle få en kille någon gång.

Skolkuratorn kontaktade socialtjänsten

Inte heller det här kunde Maria berätta för någon. Hon bevarade allt inom sig och höll uppe fasaden som den skojiga klasskamraten under dagarna. Tillvaron hemma hos mamman utgjorde ingen direkt fristad, alkoholmissbruket var ständigt närvarande och olika män kom och gick.

Samtidigt växte det onda i magen på Maria och när hon till sist började gymnasiet vägde hon så lite att en skolsköterska fattade misstankar. Maria kallades på regelbundna invägningar och snart kopplades skolkuratorn in. För första gången fick Maria frågan om hur hon hade det hemma.

– Jag svarade att pappa inte var snäll. Mer än så berättade jag inte, men hon tog kontakt med socialtjänsten på en gång.

Fick åka tillbaka till sin pappa

Maria hämtades samma dag av sin mamma och berättade för första gången om det hon utsatts för hemma hos pappan. Sedan bad hennes mamma Maria att gå hem till en kompis ett tag. När hon kom tillbaka berättade mamman att Marias pappa anat oråd och ringt ett stort antal gånger för att ta reda på vad som hänt.

– Och så säger mamma: ”Jag vågar inte ha dig här, du får åka tillbaka till pappa”. Och trots att det inte var hon som utsatte mig för övergrepp ser jag nästan det som det största sveket, att hon inte lät mig stanna kvar. Hon kunde ju ha bett om hjälp, ringt till mormor eller vem som helst. I stället kör hon mig till pappa.

Den natten sov Maria inte en blund. Hon låg vaken och lyssnade efter ljud, övertygad om att hennes pappa skulle komma in och slå ihjäl henne för att hon hade berättat.

– Men ingenting hände och nästa dag när jag kom till skolan sa kuratorn att i dag kommer socialen. Just då hatade jag henne för det, jag tyckte att det var ett sådant svek eftersom alla nu skulle få veta vad som hänt. Men jag fick komma till ett familjehem som var helt fantastiskt.

Skämdes och vågade inte berätta

relationerNellie: Jag var bara 11 år när jag utsattes för sexuellt övergrepp

Marias pappa dömdes kort därpå till fängelse för det han utsatt sin dotter för och Maria fick i samband med det ett skadestånd på 100 000 kronor.

– Jag minns att jag tänkte att andra föräldrar brukar säga att deras barn är ovärderliga, men att vi maskrosbarn tydligen är värda en viss summa.

Har ägnat många år åt terapi

Maria har inte haft kontakt med sin pappa sedan dess. I dag har hon hunnit fylla 47 år. Hon har sedan länge flyttat från den småstad där hon växte upp, bor i Stockholm, är utbildad socionom och jobbar inom socialtjänsten. Hon har två söner som är så gott som vuxna och hon sjunger i kör och har många vänner. Livet är bra, helt enkelt.

Men kampen för att komma hit har varit oerhört lång. Sedan 20-årsåldern har Maria gått i olika typer av terapi för att komma tillrätta med de starka känslor av skam, skuld och äckel hon har känt till följd av övergreppen. Traumat från barndomen har orsakat henne inte bara psykisk ohälsa, utan också fysiska symtom och påverkat hennes förmåga att hantera olika typer av relationer.

– Jag har ofta haft ont i huvudet, varit ljudkänslig och lidit av utmattning i perioder. Jag har haft väldigt stor brist på tillit till andra. Min grundinställning har under hela mitt vuxna liv varit att ingen tycker om mig och därför har jag valt att avsluta både kärleks- och vänskapsrelationer. Jag har tackat nej till jobberbjudanden eftersom jag har tänkt att alla ändå vet att jag är värdelös. Jag har haft svåra tvångstankar och genomgående haft svårt att veta vad som är meningen med livet.

Flashbacks och dissociation

Dessutom har Maria drabbats av hemska flashbacks, där ett speciellt ord eller en doft kan slunga henne tillbaka till minnet av ett övergrepp som då blir så verkligt att det är som om hon åter befann sig i det.

– Det är så läskigt eftersom det kan hända precis när som helst. Jag kan sitta och skratta med kompisar och så säger något ett visst ord som gör att jag direkt hamnar i ett pågående övergrepp. Det skapar sådan skam och ångest, det är outhärdligt.

Maria har också vid flera tillfällen upplevt det som kallas dissociation. Enkelt förklarat innebär det att hon upplevt att hon står utanför sig själv, att hon kan se sig själv utifrån. Kroppen håller isär handling och upplevelse och är ett sätt att distansera sig från en traumatisk händelse. Maria upplevde det för första gången under det allra sista övergreppet hon var med om och i vuxen ålder har det också hänt flera gånger.

– Vid tillfällen då jag blivit väldigt rädd kan kroppen liksom checka ut. En gång stod jag i rulltrappan på T-centralen här i Stockholm och blev plötsligt väldigt rädd. Först tappade jag känseln i händerna, sedan fötterna och efter det konturerna av min kropp. Jag kunde inte känna om jag tog ett steg. När jag kom upp kände jag inte igen mig, jag visste inte vart jag skulle gå. Det har hänt att jag har fått ringa en kompis som har fått guida mig rätt.

Funderade på att avsluta sitt liv

Många av symtomen är i dag helt borta, tack vare mångårig kamp och terapi. Ändå kände Maria fram till för bara fyra år sedan att den sista pusselbiten saknades. Skammen fanns kvar och att leva med det blev till sist outhärdligt. Att hitta en mening med tillvaron blev allt svårare och hon fundera allt oftare på att avsluta sitt liv.

Men så kom det som Maria kallar för sin räddning – DBT, eller dialektisk beteendeterapi som bland annat används vid posttraumatiskt stressyndrom.

– Vid det laget hade jag gett upp om livet. Jag hade kommit till en punkt där mina grundproblem kvarstod, trots att jag var över 40 och hade jobbat med dem så länge. Jag hade fortfarande svårt att uttrycka känslor och åsikter och hamnade ofta i konflikt trots att jag egentligen är konflikträdd. När jag träffade min psykiater sa hon ”jag är inte motståndare till att livet kan vara så oerhört smärtsamt att det inte går att lösa, men jag vill jobba med dig innan du beslutar dig”. Och det är jag henne evigt tacksam för.

samhälle7 sätt att hjälpa en anhörig eller vän som utsatts för sexuellt våld

Har accepterat sin uppväxt

I tre och ett halvt år gick Maria i DBT. Hon fick bland annat lära sig att vara i nuet och att identifiera och sätta ord på sina känslor. Genom verktygen hon fick i terapin lyckades Maria till sist bli fri från skammen.

– Jag fick på allvar lära mig skilja på att göra fel och vara fel. Att jag gör fel en gång på jobbet, betyder inte att jag är fel. Att jag har utsatts för sexuella övergrepp betyder inte att jag är äcklig, men däremot kan jag äcklas av det. Och det är en helt annan sak.

Förutom att bli kvitt skammen en gång för alla, har Maria också lärt sig att acceptera sin uppväxt, säger hon.

– I terapin har jag lärt mig acceptera att det var den här barndomen jag fick. Men förlåta mamma eller pappa, det tänker jag aldrig göra. Det finns ju ingen ånger från deras sida.

Brinner för barns rätt till en trygg uppväxt

I sitt jobb på socialtjänsten träffar och hjälper Maria i dag många barn som far illa i hemmet på olika sätt. Vid sidan av sitt jobb har hon också startat ett företag där hon tillsammans med en kollega föreläser om konsekvenserna av våld i hemmet, och hon driver också en blogg där hon berättar om hur det fungerar inom socialtjänsten. Att hon har ett starkt engagemang för barns rätt till en tillvaro utan våld och övergrepp står helt klart.

– Jag använder aldrig min privata berättelse i mitt arbete, men jag har nog nytta av den på så sätt att jag inte är rädd för att prata om det svåra. Jag har galghumor och en situationskomik som kan vara bra ibland.

Efter reklamen: Se också: Så vet du om du är utsatt för sexuellt våld

Önskar att det fanns ett bidrag till maskrosbarnen

Att människor som växer upp i våldsamma hem där det finns en missbruksproblematik får betala ett oerhört högt pris, är något som Maria kan skriva under på. Förutom alla fysiska och psykiska besvär och svårigheterna att hantera relationer, uppskattar hon att hon har betalat hundratusentals kronor i terapi.

– Jag berättar min historia för att jag vill att folk ska veta vilken enorm kostnad det innebär för oss som varit utsatta. Jag tycker gott att det kunde finnas ett stadsbidrag som vi maskrosbarn kunde söka.

Uppmanar andra att inte ge upp

Tack vare den sista terapibehandlingen känner Maria att hennes liv har ändrat riktning och att hon har hittat en mening. Hennes råd till andra som är utsatta och som också har haft svårt att hitta vägen tillbaka till en meningsfull och skamfri tillvaro är att inte ge upp kampen.

– Terapin räddade mitt liv och tack vare den har mina söner kvar sin mamma. Jag lever ett bra liv i dag och det är jag så glad över. Den här hjälpen finns också för andra. Det finns inte en väg som passar alla, men det är värt ett försök. Jag vill visa att det finns ett liv värt att leva, även om det kräver väldigt mycket hårt arbete för att komma dit. Så min uppmaning är att fortsätta leta och att våga berätta för någon.