Ninas son Oliver höggs ihjäl men ingen dömdes för brottet

Oliver Lundell Jönsson mördades i Helsingborg men ingen dömdes. Mamma Nina Lundell sörjer.

Nina bär Olivers bild i en amulett runt halsen.”Jag är rädd för att glömma hans röst men han finns hos mig hela tiden.”

Foto: Henrik Högström
En kväll i januari 2018 knivhöggs Oliver Lundell Jönsson, 21, till döds i Helsingborg. 17-åringen som hållit i kniven hävdade nödvärn och gick fri. Nu berättar Olivers mamma om hur det är att söka svaren man aldrig får. Om att känna sig liten och nästan vid sidan av när det värsta har inträffat.

"Varför så många hugg, varför Oliver"

På natten mot den 21 januari 2018 vaknade Nina Lundell av att hon var lite orolig. Inget som hon kunde sätta fingret på men hon gick upp och kollade nyheterna. Enligt Helsingborgs Dagblad hade det varit ett slagsmål nere på stan men det, intalade hon sig själv, hade ingenting med henne att göra. De yngsta barnen var hemma och den äldste, Oliver, kunde väl inte vara inblandad.

– Jag tänkte bara ”skärp dig” och så gick jag och la mig igen.

Morgonen efter, en söndag, ringde det på dörren. Det var tidigt, klockan var bara runt sju, och den oroliga känslan kom till liv igen. Nina ville inte svara och skickade ner sin yrvakne man två trappor, för att öppna dörren.

Besökarna kom in och när hon stack ut huvudet i trappan och tittade ner så såg hon uniformerna. Poliserna var unga och sammanbitna.

Oliver Lundell Jönsson blev mördad.

Oliver Lundell Jönsson.

Privat

– Jag såg ju på dem vad det var, säger Nina.

– De berättade att de hade tråkiga besked, att Oliver var död.

Nina minns att allting blev liksom tomt i huvudet efteråt. Samtidigt kommer hon ihåg att hon kände något konstigt medlidande med poliserna som var tvungna att lämna så tragiska besked. Sorg och chock är inte rationellt.

– Jag brottades med jättemycket tankar i huvudet.

Tankarna kretsade både kring hur hon skulle berätta det för barnen, släkten och vad det egentligen var som hänt hennes pojke.

Poliserna hade sagt att familjen skulle få en kontaktperson dagen efter, på måndagen, men Nina hade inte tid att vänta.

Hon beskriver hur hon ringde till polisens växel, en automatisk telefonsvarare, och fick frågan ”Vad gäller det?”.

Telefonsvararen fattar inte mord men till slut fick hon tag på någon som kunde lotsa henne vidare.

– Jag blev omkopplad konstant. Jag tror jag berättade tio, elva gånger att min son hade blivit mördad.

När det rör sig om en brottsutredning om mord är insynen begränsad. Inte ens en förälder kan få full insyn.

Men Nina ville åtminstone ha svar på två frågor.

– Jag ville veta när jag skulle få se mitt barn, och jag ville veta när han dog.

Under tiden som Nina försökte få reda på vad som hänt så förstod hon att andra visste mer. Hennes systerdotter hade fått ett sms om Oliver redan på natten.

Oliver höggs till döds utanför en festlokal i Helsingborg.

Oliver höggs till döds utanför denna festlokal i Helsingborg.

Polisen

Fötterna stack ut

På Flashback fanns det en tråd som glödde redan några timmar efter att Oliver dött. Nina läste och insåg att här fanns människor som hade insyn och de som inte hade några som helst bekymmer att kommentera både Oliver och henne.

– Det blir så sjukt att alla vet allting utom jag. Det var horribelt att läsa om skadorna och om sig själv, men jag kände ändå att jag måste läsa allt. Få reda på så mycket som möjligt.

På nyheterna kunde hon se bilder från platsen. En festlokal på Bredgatan i Helsingborg. Det var ett tält över den skadades kropp men fötterna stack ut.

Hela Sverige kunde se offret för vad som kallats ett knivslagsmål i Helsingborg.

Nina såg sin döde sons fötter.

De var själva nere på platsen för att titta på söndagskvällen. Platsen markerades med blommor och ljus och Nina uppfattade att det tisslades om att Olivers mamma var där.

– Det kändes som att alla visste vem jag var, men jag kände ingen. Det kändes inte tryggt.

Polisens tekniker arbetar där Oliver Lundell Jönsson mördades utanför en festlokal i Helsingborg.

Polisens tekniker arbetar på brottsplatsen.

TT

Hennes son fördes till Rättsmedicin i Lund.

Innan föräldrarna fick se kroppen skulle rättsläkarna göra sitt och säkra eventuell teknisk bevisning. Det dröjde en vecka innan hon och familjen fick komma dit.

– Det enda jag fått höra var att mitt barn inte finns längre. Jag behövde se honom.

Olivers kropp låg på en brits. Nina, hennes man, syskonen och de närmaste släktingarna gick in i rummet i omgångar för att säga farväl.

Rättsläkaren hade förberett Nina på att det skulle synas att de tagit prover. Den ena handens fingrar var till exempel svärtade eftersom man sökt efter krutrester. Den andra armen var undersökt och sydd.

De visste att Oliver inte skulle se ut som de kom ihåg honom.

Han hade blivit träffad av elva knivhugg. I trådarna på Flashback talades det om att hans inälvor hade varit synliga. Men Nina ville se allt. Hon ville veta.

– Men den Oliver som låg där är inte den som kommer upp i minnet när jag tänker på honom. Det var viktigt för mig att se honom.

Det var horribelt att läsa om Olivers skador

Ingen ånger

Redan ganska snart efter Olivers död greps en misstänkt. En 17-åring som redan var under åtal för ett försök till mord.

Vid det tillfället hade 17-åringen knivskurit två jämnåriga vid en gymnasieskola i Helsingborg. Medan rättegång för det dådet fortfarande pågick, skedde mordet på Oliver.

Och i förhör efter gripandet erkände 17-åringen nu att han knivskurit även Oliver och Olivers kompis.

17-åringen och hans vänner hade varit i festlokalen på Bredgatan där de hävdar att maskerade och beväpnade män trängt in. Inkräktarna sprutade med pepparsprej och en av dem hade pistol. 17-åringen hävdar att han hade känt slag i ryggen men hade skyddsväst på, han hade känt sig hotad och fredat sig med kniv på gatan utanför. Här blir Oliver och hans kompis skadade. Det var, hävdade försvaret, nödvärn. Samma natt som detta skedde besökte han akuten med ett möjligt sticksår i pannan.

Nina fick följa processen från sidan. Hon och familjen hade tidigt fått ett målsägandebiträde som såg till att de fick information fortlöpande.

– Hon var den första utanför familj, släkt- och vänkrets som liksom undrade hur jag mådde i allt det här, säger Nina.

Hon hade kvar känslan av att vara en liten del i processen när hon noterade att nyheter om utredningen nådde medierna snabbare än henne.

– Sedan förstår jag ju att det är nyheter men det kändes ändå konstigt. Det är mitt barn som dött och jag får veta sist.

I februari 2019 lämnar åklagaren in åtalet. 17-åringen har blivit 18 och misstänks nu för mord på Oliver och på mordförsök på hans kompis. Samtidigt åtalas fyra unga män för angreppet på festdeltagarna inne i föreningslokalen.

Rubriceringen är grovt olaga hot och misshandel.

Nina har fått ta del av utredningen. Alltså inte bara det utvalda förundersökningsprotokoll som åklagaren lämnat in till tingsrätten och försvararen, utan alla förhör, all teknisk bevisning.

Det är två rejäla buntar hon lägger upp på bordet. Några gula postit-remsor sticker upp bland sidorna. Det är målsägandebiträdet som har markerat var de mest obehagliga bilderna på Oliver finns.

Men Nina har sett bilderna. Hon vill veta.

En 17-åring erkände hugg - men friades ändå!

Mötte den misstänkte

I förhören läser hon 17-åringens ord om huggen. Att han berättar att Oliver låg på gatan och försökte krypa därifrån. Och att han då tänkte att ”han kommer inte så långt, jag går och hämtar min jacka”.

– Det var så kallt. Det fanns liksom ingen ånger i det, säger Nina.

I andra förhör läser hon in ångest och rädsla, men majoriteten av de inblandade pratar om det som ”ett bråk” utan något större känsloengagemang. Flera av de inblandade bär skyddsväst för det är någonting man gör. Inget konstigt med det.

– Jag har läst detta jag vet inte hur många gånger, säger hon och klappar på de tummade luntorna.

– Jag känner att jag behöver svaren, varför så många hugg, varför Oliver?

Rättegången hölls i två omgångar i mars 2019. Nina och hennes man var där.

– Jag ville se honom och jag ville att han skulle se mig, säger Nina.

När förhandlingen inleddes var 18-åringen bara med på videolänk, men efter ett tag kom han in i salen.

– Och då stod han precis bredvid bänken där jag och min man satt. Min man satt ytterst så det var kanske en 30 centimeter mellan dem. Den pressen att ha honom så nära sig, det går inte riktig att förklara. Sedan tänkte jag också ”tänk om min man reser sig och drar till honom”. Jag menar det skulle ju inte vara så underligt.

Men Ninas man satt kvar.

Den andra och sista dagen var 18-åringen i rättssalen hela tiden. Han såg Nina men någon speciell reaktion kunde hon inte registrera. Han verkade ganska lugn och avspänd.

Nina förstår snart att hon inte kommer att få någon reaktion. Hon inser också att rättegången kanske inte kommer att ge henne de svar hon är ute efter. När ingen av de inblandade vill berätta och teknisk bevisning saknas så kan åklagaren inte styrka någon av åtalspunkterna.

Han kan inte, utan rimligt tvivel, visa att maskerade och beväpnade personer angripit festlokalen.

Se också: Christinas dotter Marie mördades–nyteknik kan avslöja mördaren.

”Sjukt dyrt” fiasko

Han kan inte heller visa att 18- åringen inte agerat i nödvärn när han högg Oliver.

Tidigt i förundersökningen har 18-åringen medgett ett grövre knivvåld som han sedan backat från. Utsagan som gällt vid rättegången är att han stuckit Oliver två, tre gånger i benen. Vem som då stått för de andra åtta och dödliga knivsticken är okänt.

Precis som tidigare under utredningen känner Nina sig anonym under rättsprocessen.

Hon beskriver ett tillfälle när det kommer en skolklass på studiebesök och hon hör barnen undra var Olivers anhöriga sitter. De tycker så klart att det är häftigt att få vara med på en mordrättegång som hela stan snackar om. Nina befinner sig i en mardröm.

Hon berättar att det i alla fall fanns en person som verkligen såg henne därinne.

– Domaren kom faktiskt fram till mig i en paus och bad om ursäkt för att Oliver hade fått en så liten roll i rättegången.

Den känslan finns med även i domslutet:

”Det kan konstateras att det finns olika versioner av vad som hänt. Mångas berättelser har varit påfallande knapphändiga om centrala moment på sätt som gett intryck av att det funnits oklara motiv inte bara hos de tilltalade utan även bland festdeltagare att inte berätta om det egna agerandet eller om iakttagelser av andras agerande på ett helt sanningsenligt eller fullständigt sätt. Det har därför varit utomordentligt svårt att få en samlad och klar bild av händelsen. En konsekvens av detta är bl a att vad som närmare hände Oliver Jönsson har fått en undanskymd plats i rättegången på sätt som måste betraktas som mycket ovanligt i ett mordmål.”

Nina Lundell mamma till mördade Oliver.

Nina har hämtat hem lådan med kläderna Oliver hade på sig när han höggs ihjäl.

Henrik Högström

För Nina, som satt där med Olivers porträtt i en amulett om halsen, var det utmattande på ett sätt som hon aldrig varit med om. Hon ville vara med men det var smärtsamt.

– Jag kommer ihåg att det kändes som en evighet när man satt i rättssalen och åklagaren läste upp vilka skador Oliver hade. Som att han läste upp en en innehållsförteckning. Man är en så liten del i kedjan. Dessutom betraktar hon rättegången som ett ”sjukt dyrt” fiasko. Nina menar att rättegången borde ha delats upp i två. En separat förhandling om intrånget i festlokalen och en annan om knivskärningarna utanför. För som det blev nu så motarbetade åklagaren sig själv i samma mål. Det är något som även tingsrätten tar upp i domen.

”Det säger sig självt att det kan vara svårt för en åklagare att i ena stunden under en huvudförhandling föra en ansvarstalan och lägga fram bevisning om att det förekommit ett grovt olaga hot i form av bl a pistolhot mot en person, för att i andra stunden föra en talan som går ut på att det nyss nämnda hotet inte inneburit ett sådant överhängande brottsligt angrepp som medför rätt till nödvärn. Det är emellertid en sådan situation som uppstått i detta mål.”

Inga spår

I brist på teknisk bevisning fick festdeltagarnas egna uppgifter om en beväpnad attack stor tyngd i rättegången.

– Det fanns inga spår, inga vapen, inga krutrester ändå skrivs det som en sanning. Då gäller inte bevis bortom rimligt tvivel. Det känns märkligt för mig. Då går man endast på deras berättelser, säger Nina.

I augusti 2019 kom dessutom beskedet att 18-åringen var berättigad till 230 000 kronor i skadestånd för de 4,5 månader han suttit häktad.

– Det irriterar mig, det ska jag villigt erkänna, säger Nina.

– Han erkände att han använt en kniv och detta är inte första gången. Jag tycker inte man ska kunna få betalt för den häktningstiden då han brutit mot knivlagen och högg flera hugg. Det räcker att han gick frikänd.

Nina, hennes man, Olivers pappa och syskon fick inget skadestånd efter frikännandet.

Nina hade en försäkring på Oliver som täckte begravningen. Hon understryker att pengar inte ger dem Oliver tillbaka, men att det finns en sorts rättviseaspekt att beakta här.

Minnebok från Oliver Lundell Jönssons begravning.

Minnesboken från Olivers begravning.

Henrik Högström

Under tiden som Nina har sökt svaren på vad som hände Oliver har livet rullat på. För det måste det. Det är två tonåriga barn som har mist en bror, men som också måste få tillåta sig att vara glada.

Fick sonens kläder

Nina säger att Oliver finns hos henne hela tiden och att hon påminns om honom. Det kan vara dubbelt. Som när hans kompisar hör av sig och berättar att de ska få barn.

– Jag blir glad och samtidigt jättebesviken att inte jag får uppleva det. Jag undrar om jag kommer att glömma bort hur hans röst låter och inser att det aldrig kommer att tas några nya bilder på honom. Just det där ”aldrig” är svårt att ta in ibland.

– Jag fattas ju en del av mig det kommer jag alltid göra. Men jag är också väldigt duktig på att leva samtidigt. Jag försöker ha åtminstone något roligt varje dag.

Hon har haft stort stöd i förstående chefer.

– Jobbet är det som har hållit mig igång. Att jag får lov att vara något jag kan. Annars satt vi bara här och ältade och ältade. Mina chefer var jättebra. De sa: Du är välkommen, men känner du att du måste gå hem så gör du det.

Nina har hämtat hem lådan med kläderna Oliver hade på sig när han höggs ihjäl. En enkel flyttlåda märkt ”mordoffer hbg”. T-shirten har ett hål där kniven träffat hennes långe och smale son. Att ta hand om kläderna är också ett sätt att få reda på så mycket som möjligt.

Under våren tog hon kontakt med en kille som var med när Oliver dog. Hon ville fråga om Oliver hann säga något innan han dog, och hur lång tid det tog.

Han svarade på åtminstone några av de återstående frågorna.

– Jag ville bara veta om Oliver låg och led länge.

Mannen som knivhögg hennes son försöker hon att inte lägga så mycket energi på.

– Det är sällan han finns i mina tankar och det är skönt. Jag orkar inte ägna mig åt det.

Foto: Henrik Högström och Privat

Artikeln kommer från Allers Brott. Här kan du köpa tidningen (reklamlänk från Aller media shop).

Rebeckas son mördades i sitt hem: ”Mitt mammahjärta är sönderskuret”

Efter 17 år mötte Benedicte våldtäktsmannen i rätten: ”Bara att höra hans röst gjorde mig illamående”

Kirstine var bara 4 år när hon hämtades av polis: ”Pappa mördade min mamma”

Mer intressant innehåll hos allas.se: