4-åriga Kirstine hämtades av polis: ”Pappa mördade min mamma”

Porträtt av Kirstine som berättar om sin uppväxt och hur pappan mördade hennes mamma.

”Det var synd att pappa blev utvisad och att vi miste kontakten”, säger Kirstine. Foto: Søren Jul Lamberth

Kirstine minns inte hur hon fick veta att hennes pappa mördat hennes mamma. Hon var bara fyra år och är i efterhand tacksam att hon fick komma till en kärleksfull fosterfamilj.
Men hon sörjer att pappan blev utvisad och att de nu har mist kontakten.

Mamma var försvunnen. Hon skulle hämta Kirstine på dagis, men i stället kom hennes pappa.

– Jag tänkte: Det var ju konstigt. Ska vi inte gå ut och leta efter henne? Jag kommer säkert ihåg det eftersom det blev en diskussion på dagis när pappa kom i stället för mamma.

Kirstine Josephine Wambui Mundia Mandrup Pedersen är 30 år i dag. 1994 var hon fyra år och hon minns bara fragment från tiden med sina föräldrar.

– Min mamma var en mycket snäll kvinna, tror jag.

Anne-Marie Mandrup Pedersen var liksom resten av familjen troende. Hon studerade teologi i Århus och arbetade som frivillig i Dansk Flygtningehjælp.

John Mundia kom till Danmark 1987 som politisk flykting från Kenya. De blev förälskade och fick dottern Kirstine.

Lilla babyn Kirstine ligger på en filt på golvet och mamma Anne-Marie ler mot fotografen.

Mamma Anne-Marie och lilla Kirstine. Foto: Privat

– De var ofta var för sig. Jag minns att jag gjorde en del saker med mamma och en del saker med pappa, säger Kirstine.

Hon har fina minnen, men även om hon var liten kunde hon märka att det var något som inte var bra.

– Min pappa drack lite för mycket och det tyckte min mamma inte om. Jag minns inga gräl. Jag kände bara att det fanns problem, som barn ju kan känna på sig, berättar hon.

Pappan ströp och styckade mamman

På morgonen den 5 januari 1994 lämnade Anne-Marie dottern på dagis. När hon återvänt hem hotade hon att lämna John och ta dottern Kirstine med sig.

John blev rasande och ströp henne, sedan gömde han liket innan han begav sig till dagis för att hämta Kirstine.

När dottern sov den natten sågade hennes pappa mammans döda kropp i mindre delar och stoppade ner i en väska. Väskan kastade han sedan i en å. Den flöt ut till havs, sköljdes upp på land och hittades två veckor senare av två pojkar.

Stoppa kvinnovåldet – låt det bli #sistaslaget

Under tiden förändrades vardagen plötsligt och tydligt för Kirstine.

– Jag hade en väldigt fin prinsessklänning som jag fått i julklapp. Plötsligt fick jag ha den på mig varje dag på dagis i något som kändes som två veckor, berättar hon med ett leende.

Hon kommer också ihåg att hon fick vara uppe längre på kvällarna och titta på tecknad film.

En kväll somnade hon i soffan och blev väckt av polisen. De hade gripit hennes pappa.

– Jag måste ha somnat i polisbilen för jag minns att jag vaknade på polisstationen och jag har fått berättat för mig att jag sedan fick åka hem till min moster.

Hennes pappa dömdes till tolv års fängelse och utvisning för mordet.

Pappa John matar dottern Kirstine när hon var baby.

John kom till Danmark som politisk flykting 1987 och var ofta tillsammans med dottern. Foto: Privat

Minns begravningen

Kirstine minns inte när eller hur hon fick veta att hennes pappa hade mördat hennes mamma. Omständigheterna kring mordet fick hon reda på först flera år senare, men hon minns begravningen.

– Jag var irriterad på min mormor. Som jag minns det var det öppen kista , men det är kanske helt fel. Men jag minns att jag så gärna ville titta ner i den, men det fick jag inte för mormor.

Ute vid graven var det sorgligt eftersom alla var så ledsna. Min mosters pojkvän tog mig i handen och så gick vi en tur på kyrkogården. Honom tyckte jag mycket om, minns hon.

Jag har aldrig hatat honom

Kirstine bodde hos sin moster i två år.

– Jag tyckte att det var toppen att bo hos henne. Kirstines mormor blev vårdnadshavare och ansökte om att få adoptera henne, men hennes pappa motsatte sig detta.

Caroline om våldet: "Han kissade på mig och mamma":

Det var inte en hållbar lösning att bo hos moster Hanne så Kirstine blev fosterbarn hos Alice och Finn i Langå.

– De är fortfarande min familj, berättar Kirstine som i dag inte har så tät kontakt med sin biologiska familj.

Jennifers pappa mördade hennes mamma: ”Det går aldrig att förlåta”

Alice var socialsekreterare och mamma till tre pojkar. Kirstine betraktar dem som sina bröder. Hos familjen bodde även tre andra fosterbarn.

– Det var toppen med så många syskon. Jag har haft en lycklig barndom, slår Kirstine fast.

Hon är säker på att hon fick en bättre barndom än vad hennes föräldrar hade kunnat ge henne.

– Jag är övertygad om att min barndom hade varit väsentligt sämre om pappa hade slagit mamma eller om jag hade bott ensam med mamma. De var två mycket olika människor. Jag tror att jag hade blivit en helt annan människa, säger hon fundersamt.

Hon är glad över den barndom hon fick trots att omgivningen gång på gång gjorde henne uppmärksam på att hon inte var som alla andra.

– Jag var det mest spännande barnet i kommunen, det speciella, säger Kirstine som bodde hos fosterfamiljen till hon var 20 år.

I den lilla staden på östra Jylland visste alla att hon var fosterbarnet vars pappa hade mördat hennes mamma.

– Folk tyckte att det var enormt intressant och hade fördomar om mig. De tyckte nog att jag var konstig.

Porträtt av sammanbiten Kirstine med en kaffekopp i handen.

– Jag kan absolut tänka mig att åka till Kenya, men jag känner ingen stark längtan dit, säger Kirstine. Foto: Søren Jul Lamberth.

Det blev bättre när hon flyttade till Århus för att studera arkeologi. I dag har hon flyttat ännu längre, till Köpenhamn, där hon arbetar som projektledare på en tankesmedja.

– Jag har inga problem med min historia, men det blev enklare efter jag flyttat från Langå och kunde skapa min egen identitet utöver att vara fosterbarn. Nu bestämmer hon själv vem som ska få höra historien om hennes uppväxt och när.

Vill se en lagförändring

I de sju år hennes pappa satt på Horsens Statsfængsel besökte Kirstine honom varannan månad. De hade inte något speciellt nära förhållande, men de höll av varandra.

– Jag har alltid tyckt om min pappa och det gör jag fortfarande.

Pappan berättade historier om släkten i Kenya och gjorde smycken till henne i fängelset. En dag berättade han för henne vad som hade skett med hennes mamma.

Mordet på Veronica Lin: Mördaren går fortfarande fri

– Han sa att de var riktigt arga på varandra. De grälade och Anne-Marie ville flytta ifrån honom med mig och då gjorde han det han gjorde och det var han verkligen ledsen för. Det var en bra förklaring som gav förståelse, säger Kirstine som snabbt räknade ut att hennes föräldrar hade haft problem.

– Min mamma kom från en djupt kristen familj och så gifte hon sig med en färgad, muslimsk man. Det måste ha blivit stora problem, säger hon.

Jag förlorade pappa också när han blev utvisad

Kirstine var tolv år när hennes pappa släpptes från fängelset 2002. Han kördes direkt till flygplatsen och sattes på ett plan till Kenya. Utvisningen var en del av hans straff, som han hade tagit hela vägen till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg för att få upphävd.

”Kirstine har redan förlorat sin mamma, ska hon nu också förlora sin pappa?” var argumentet.

Fotoalbum i vinrött sammet och med Kirstines bild på framsidan.

Kirstine har vissa minnen från tiden med föräldrarna, bland annat tack vare ett fotoalbum. Foto: Privat

Men Kirstines mormor fruktade att John skulle ta med sig Kirstine till Kenya så hon gick både till pressen och politikerna och det slutade med att ett tillägg till lagen gjordes, kallad Lex Mundia. Lagen betydde att en pappa inte automatiskt blir vårdnadshavare om han har mördat mamman. Därmed hade John inte rätt att stanna kvar i Danmark.

– Jag skulle vilja att den lagen gjordes om. Den är ju gjord i mitt namn. Men i så fall måste jag gå till pressen och det vet jag inte om jag vill, säger Kirstine.

Skickade pengar till Kenya

Hon skulle gärna vilja ha sin pappa närmare så att hon själv har möjlighet att bestämma om hon vill träffa honom.

– Det var synd att han blev utvisad. Jag var inte jätteledsen över det då, när jag var tonåring var allt med pappa förvirrande.

De skrev och ringde till varandra och när Kirstine gick på gymnasiet föreslog fostermamman Alice att de skulle skicka pengar till honom. De skickade 1 000 dollar. Det var väldigt mycket pengar för en man i Nairobi där vardagen präglades av fattigdom och våld.

Silke: Jag blev föräldralös när jag var 10 år

– Det har varit en av de farligaste städerna i världen att bo i, berättar Kirstine.

Hennes pappa blev självklart glad för pengarna. ”Kan du skicka mer?” skrev han.

Så löstes morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad

– Jag var 17 år och kunde inte planera längre än till nästa fest. Var skulle jag få pengar ifrån? Jag visste inte vad jag skulle svara. ”Nej, men hur har du det annars?”

Hon skrev aldrig tillbaka och hon har inte hört ifrån sin pappa sedan den gången.

Hon vet inte om han fortfarande lever. Varken Google eller Facebook har varit till någon hjälp.

– Vid ett tillfälle skrev jag till en community, Mundia, men det ledde ingenvart. Det kan hända att jag gör ett nytt försök framöver, men det står inte överst på min önskelista.

– Jag kan absolut tänka mig att åka till Kenya, men jag känner ingen stark längtan dit, säger Kirstine.

Översättning och svensk bearbetning: Anette Bülow