Olga: Jag och exmaken fick en andra chans – blev kära igen

5 tips hur du går vidare när din relation tagit slut

Anders och jag hade varit skilda i över 20 år. Vi hade båda varit gifta igen. Och skilda igen. När våra två gemensamma barn, Maja och Anton, fortfarande bodde hemma träffades vi förstås regelbundet, och det gjorde vi också de första åren efter att de flyttat hemifrån.

Men ju mer vuxna de blev, desto mindre sågs vi, och de senaste fem till sju åren hade vi bara träffats ett par gånger om året, nämligen på Majas och Antons födelsedagar.

Det var Anders som ville skiljas, och jag var olycklig över det i början. Men det dröjde inte länge innan jag själv insåg att det var det bästa. Vi hade grälat mycket under vårt korta äktenskap, för vi var oense om nästan allt – från ekonomi och inredning till barnuppfostran och semesterresor.

Min dotter fick barn med en bra kille

Jag tyckte att Anders var sträng och auktoritär mot barnen, hade tråkig smak, ville bo för dyrt och la för mycket pengar på bilar och motorcyklar. Han tyckte å andra sidan att jag daltade för mycket med ungarna, målade väggarna i smaklösa färger och tog för lätt på livet.

Så bara ett halvår efter skilsmässan var jag faktiskt helt nöjd med att vara ensamstående mamma. Nu kunde jag själv bestämma om vardagsrummet skulle vara rött, gult eller blått, jag kunde välja att köra runt i en gammal skrothög och lägga pengarna på något roligare, medan jag lät ungarna bygga kojor under köksbordet hur mycket de ville.

Men tillbaka till nutiden. Vi hade alltså inte sett så mycket av varandra på flera år, när Maja blev gravid. Hon var i ett bra förhållande med sin snälle Viktor, och när de nu skulle bli föräldrar flyttade de ut till ett äldre hus på landet inte långt från Majas barndomshem, där jag fortfarande bodde.

Anders hade i sitt andra äktenskap bosatt sig i en större stad, och där bodde han fortfarande, även om han numera var ensam. Han skulle hälsa på Maja och Viktor och jag bjöd alla på middag.

Alla tre dök upp sent på eftermiddagen. De var trötta och smutsiga, för männen hade rivit ut det gamla köket hela dagen, medan Maja hade packat upp så många flyttlådor hon orkade i sitt tillstånd. Hon var i sjunde månaden, så det var inte en dag för tidigt att få ordning på det nya hemmet.

– Hej! sa Anders och slog armarna om mig när jag gick ut för att möta dem.

Han gav mig en smällkyss rakt på munnen, och jag måste säga att det kom som en överraskning, för under alla åren han varit gift med Vivi kunde han som mest ge mig en stel kram.

– Hej på er. Och välkomna. Ni ser ut som ni behöver både en dusch och lite mat.

Längesen vi delade badrum

Jag visste att Maja och Viktor bara hade kallvatten i kranarna eftersom hela värmesystemet skulle bytas ut, så de duschade hos mig tills vidare.

– Åhh, det låter bra. Båda delarna, utbrast Anders.

Jag såg förvånat på honom. Ville han duscha här hos mig? Ja, det ville han gärna. Han hade ändrat sina planer så han inte behövde åka hem förrän sent nästa dag. Han kunde ju se att de unga behövde en hjälpande hand, så om han fick låna badrummet?

Självklart. Jag tog fram en ren handduk åt honom, och Viktor hade tagit med en extra skjorta som Anders kunde låna.

Medan Anders duschade gick vi tre andra in i köket. Jag gjorde klart maten, Viktor fick en kall öl och Maja vilade i den sköna korgstolen. Ska jag vara helt ärlig kändes det lite konstigt att min exman stod under min dusch på andra sidan väggen. Det var ju många, många år sedan vi delade badrum, och plötsligt tyckte jag att det nästan kändes intimt att han använde mitt. Men det var förstås bara fånigt. En dusch är en dusch, och Anders hade slitit hela dagen.

Middagen blev riktigt trevlig, och fler följde den närmaste tiden. Så ofta han kunde kom Anders susande för att hjälpa till i det byggprojekt som hela tiden växte. Viktor var frustrerad över det.

– Ta det lugnt, så är det med gamla hus, svarade Anders och la in en extra växel.

Vi hade ju uppfostrat gemensamma barn

Jag kunde inte hjälpa så mycket eftersom jag hade en dålig axel, men jag kunde fixa mat till den upptagna treklövern, och det gjorde jag ständigt.

– Åh, vad jag avundas er som bor här, sa Anders ofta när vi satt på terrassen och grillade medan dimman la sig vid skogskanten.Jag hade glömt hur stilla det är ute på landet.

Han hade ju själv bott här en gång, men det var så länge sedan att både han och vi andra såg honom som en storstadsbo.

– Men du kan ju flytta tillbaka, sa Maja en dag när han återigen uttryckt hur avundsjuk han var på oss som bodde mitt i naturen. Vi vill gärna ha mer än en mor- eller farförälder att räkna med, skrattade hon och klappade sig på den stora magen.

Det var verkligen trevligt att träffa Anders så ofta. På ett sätt kände vi varandra otroligt väl, som man gör när man har uppfostrat två gemensamma barn. Å andra sidan kände jag honom nästan inte alls. Han hade i alla fall förändrats mycket sedan vi var gifta.

Anders överraskade mig gång på gång, för han hade blivit så mild. Mycket mildare och mjukare än i vår ungdom.

– Du verkar ha börjat ta livet lite lättare, retades jag en dag, eftersom det ju var just det han en gång anklagat mig för.

– Ja, log han. Det var nog du som var den klokaste av oss två då. Livet är kort. För kort för att gräva ner sig i småsaker.

Det låg något allvarligt bakom hans leende och en samförståndskänsla mellan oss som varken Maja eller Viktor kunde läsa av. Anders sträckte fram handen över bordet. Jag tog den och vi gav varandra ett litet tryck. Maja och Viktor utbytte en blick som de nog trodde att vi missade.

Allt slutade väl – vi hade klarat det

Nästa gång jag såg Anders var vi nyblivna mor- och farföräldrar till vårt första barnbarn, Molly. Hon var bara några timmar gammal när vi möttes på sjukhuset där Maja låg lycklig i sängen med sin baby vid bröstet.

Det var ett historiskt ögonblick för Anders och mig, och jag är säker på att vi båda kände det så. Här stod vi nu, två gamla frånskilda föräldrar, och kunde glädjas tillsammans över att vår dotter blivit mamma.

Stafettpinnen var vidareförd på det vackraste sätt. Vi hade klarat det. Allt slutade väl. Släkten gick vidare, och vi kunde dra oss tillbaka.

Det var de känslorna jag hade när Anders lade armen om min axel.

– Det här har vi gjort bra, morsan, sa han och gav mig en varm kram.

Jag blev alldeles varm inombords. Självklart bjöd jag hem honom på middag samma dag, när vi lämnade sjukhuset tillsammans.

– Tack ska du ha. Det vill jag gärna, men jag har ett ärende först. Kan jag komma om ett par timmar?

– Ja, absolut. Kom när du är klar.

När Anders dök upp tre timmar senare hade han en stor bukett rosor i ena handen och en flaska vin i den andra.

– Grattis mormor! skrattade han och räckte mig både flaskan och blommorna.

– Tack, log jag stort. Har du gjort ditt ärende?

– Ja, sa han. Men du bör nog sätta dig ner.

Jag såg frågande på honom.

– Sätt dig, sa han och drog ut en stol åt mig. Du lär svimma när jag säger att jag blir din nya granne.

– Vad säger du? utbrast jag och stirrade på honom.

Anders skrattade.

– Jag flyttar tillbaka. Jag har köpt skomakarens hus.

– Va? Huset vid dammen?

– Japp.

– Men … kan du det? frågade jag fortfarande lika förvånad.

– Ja. Jag har sålt min lägenhet, och det är ju löjligt vad man får för en tvåa i stan. Över fyra miljoner för ynka 63 kvadratmeter. Skomakarens hus kostade mindre än hälften, så jag är till och med en rik man nu.

– Oj då, sa jag. Men jobbet då?

– Jag har sagt upp mig. Jag var ändå stressad och less på det. Jag hittar på något. Kanske startar jag en liten verksamhet av något slag. Jag vet inte än, men det löser sig. Det är jag inte så orolig för.

Vi blev kära igen

Och så flyttade Anders tillbaka till naturen.

Skomakarens hus låg i den närmaste byn, bara två kilometer från mig, så ja – vi blev nästan grannar. Det var helt fantastiskt. Jag var så glad att få honom nära. Vi hade något tillsammans som jag aldrig skulle kunna få med någon annan. Ett långt samarbete som föräldrar till Maja och Anton, en gemensam historia som gick tillbaka till vår ungdom, och det sötaste gemensamma barnbarnet i Molly.

Och snart fick vi ännu mer. För vi blev kära i varandra igen.

Känslorna växte fram långsamt. Det var ingen strid och kamp som förr, inget behov av att hävda sig på den andres bekostnad. Efter alla dessa år ifrån varandra befann vi oss plötsligt på en plats där vi kunde se och uppskatta det bästa hos varandra. Där vi hade hela vår gemensamma historia i ryggsäcken, men också fick upptäcka varandra på nytt, eftersom vi båda hade förändrats och utvecklats under tiden. Det är något av det bästa som har hänt i mitt liv.

Vi är helt överens om att Anders bor bra i skomakarhuset och att jag bor perfekt i mitt hus, så det ska inte ändras. Däremot tar det bara sju minuter att cykla från den ena till den andra, och det gör vi så ofta vi vill.

Och det är väldigt, väldigt ofta.