Projektledarskapet, den osynliga listan, det andra skiftet, den mentala bördan… oavsett namn handlar det om samma sak: att få allt att flyta ofta långt innan någon annan ens hunnit tänkt tanken. För Pia Klockerman Hamilton blev det till slut för mycket.
Linda lever med Erik och Hampus – alla älskar varandra
För många kvinnor blir projektledarrollen självklar genom relationer och familjeliv, där det påminns, fixas och planeras för att allt ska rulla på. Trots att Sverige ofta lyfts fram som jämställt visar forskning att just denna roll är svår att rubba. Men varför sitter rollen så djupt, och hur tar man sig ur den?
En av dem som levt med rollen i hela sitt vuxna liv är Pia Klockerman Hamilton, 67, som beskriver sig själv som ”spindeln i nätet”. När hon ser tillbaka på sitt liv är det just den rollen somföljer genom alla familjekonstellationer.
Pia beskriver hur hon tidigt lärde sig att hålla ihop allt, ibland på bekostnad av sig själv. Som storasyster i en familj präglad av tidiga separationer, psykisk ohälsa och halvsyskon tog hon tidigt ansvar för allas välbefinnande.
– Jag var äldst och den som skulle hjälpa till, och fick tidigt en roll som medlare. Jag ville att alla skulle må bra. Det är nog ett personlighetsdrag som befästes och premierades väldigt tidigt, säger hon.
Autopiloten slogs på
Som 19-åring blev hon bonusmamma till tre barn när hon träffade sin första man. Snart kom två egna. Mannen reste mycket i jobbet och Pia kombinerade studier, arbete och familjeliv med ett växande ansvar för det praktiska.
Ibland lämnade jag bara allt
När hon senare arbetade som dagbarnvårdare blev hemmet både arbetsplats och ett logistiskt nav. Hon höll koll på födelsedagar, presenter, kläder och matsäckar.
– Jag slog ofta på autopiloten och gjorde det jag trodde att jag måste göra. Ibland lämnade jag bara allt och gick ut på långa promenader, ibland med en vän för att ventilera vår frustration, säger hon.
Föll tillbaka in i rollen
Efter 18 år tog relationen slut. Pia stod ensam med två barn och tog in sin exmans son när livet krisade. Fem år senare träffade hon sin nuvarande man. Även om de pratade om arbetsfördelningen från början gled hon åter in i sin gamla roll.
– Det var en roll jag kunde och var bekväm i.
Hon såg till att torsdagsstädningen fungerade och att hon slapp toalettstädningen, men det sociala, administrativa och relationsbyggande fortsatte att landa hos henne.
Pia har funderat mycket på varför rollen fastnat – och hur mycket som är personlighet och hur mycket som är inlärt.
– Jag brukar skoja med yngre kollegor och säga att hemma hos oss håller vi hårt på könsrollerna. Jag pläderade för jämställdhet men tog ändå på mig det mesta för att hem och familj skulle gå runt. Jag gör inte allt, men jag ser till att det blir gjort. Nu har min man Parkinson och det gör ju att det blir svårare för honom.
Det är svårt att säga nej
Hon ser att mycket förändrats hos barn och barnbarn, där de yngre paren delar mer på både barn, hushåll och renoveringar.
– Hemarbetet är jämnare fördelat i dag, men ofta är det ändå kvinnorna som håller koll på detaljer som klädstorlekar och släktkalas. Jag har försökt lära både söner och döttrar samma saker men kvinnan verkar fortfarande ha lite mer koll, säger hon.
Gick in i väggen
I dag är Pia pensionär men jobbar en dag i veckan på anpassad grundskola. Hon försöker medvetet bryta gamla mönster – särskilt som mamma till vuxna barn.
– Jag försöker bara lyssna när de har problem och inte lösa allt direkt. En av dem sa: ”Jag vill inte att du löser det, jag vill bara att du lyssnar.” Det tog jag till mig.
Rollen har både gett henne mening och kostat på.
– Jag har gått in i den berömda väggen några gånger. Det är svårt att säga nej. Rollen har gett mig mening, men också emellanåt varit en börda.
Hon önskar i efterhand att hon varit tydligare med sina egna behov.
– Bestäm vad som är viktigt för dig. Dela upp ansvarsområden och lita på att partnern sköter sitt – ta inte över. Släpp kontrollen lite, det kanske inte blir precis som du tänker men det blir bra ändå, avslutar hon.
Därför fastnar kvinnor i rollen
Sociologen Veronica Flyman menar att Pias berättelse är vanlig. Kvinnor bär ofta mer av omsorgsarbetet, det känslomässiga ansvaret och ”ihophållandet”.
– Den mentala bördan är det mest seglivade – just för att den är så osynlig. Många kvinnor jag intervjuat till min avhandling vittnar om att de gör ett kommunikativt och kognitivt arbete i sina relationer som är väldigt belastande, säger hon.
Sociologen Veronica Flyman.Foto: Privat
Hon lyfter även fenomenet weaponized incompetence (medveten inkompetens) – när någon låtsas oförmögen att utföra saker för att slippa ansvar.
– Detta bottnar i ett bristande moraliskt ansvarstagande och en ovilja eller oförmåga att ta in sin partners perspektiv, säger Flyman.
Även i relationer som känns jämställda kan ett subtilt ojämlikt ansvar ligga kvar.
– Weaponized incompetence är ett förhållandevis vanligt tillvägagångssätt, men ännu vanligare är de små återkommande vardagskonflikterna som bygger på en ojämlik arbetsbörda och en känsla av bristande förståelse och empati från partnern, säger hon.
”Det är inte hon som vinner på att kalla det överkrav”
Psykologen Maria Farm möter ofta kvinnor som får höra att de har överkrav och borde ”släppa kontrollen” – eller stå ut med att disken står några dagar. Det är också något hon skriver om i sin bok Han är så bra på att ta egentid. Men den förklaringen behöver ifrågasättas, menar Farm.
– Kanske är det han som behöver fundera över var hans lägstanivå ligger.
Psykologen Maria Farm.Foto: Privat
Hon påpekar att ordet överkrav antyder att det finns en norm långt under kvinnans nivå – och att någon tjänar på den tanken.
– Och den som vinner på det är inte hon. Fyra av fem som är sjukskrivna för stress är kvinnor, säger hon.
Kvinnor har dessutom, genom generationer, haft rollen att hålla ihop hem och familj, något som ofta misstolkas som perfektionism.
– Det kan vara värt att lyssna på när kvinnor säger att det underlättar att planera, ha koll och ligga steget före. Ofta handlar det inte om perfektionism – utan att ha en kravnivå som får vardagen att fungera, säger hon.
Förändring går, men kräver motivation
Relationsexperten och KBT-terapeuten Jacqueline Joo beskriver rollen som både djupt rotad och sociokulturellt inlärd.
– Kvinnor är mer tränade till att ha och ta den rollen, det är en vana.
Men förändring är möjlig.
– All förändring går, men det kräver motivation från båda håll. Problem uppstår dock när bara den ena parten vill förändra.
Hon menar att många bär sina mönster i åratal utan att se dem.
– Rollerna är så naturliga att du kanske tänker ”så här är det i vår relation”. Men om du inte mår bra ska du försöka göra något åt det.
Jacqueline Joo är relationsexpert och KBT-terapeutFoto: Privat
När projektledarrollen fortsätter utan att uppmärksammas kan intimiteten påverkas.
– Studier visar att den som bär det tyngsta lasset i hemmet också tenderar att få mindre sexlust till sin partner. Du kanske till och med börjar känna dig mer som en förälder än en kärlekspartner. Den som axlat projektledarrollen kan till slut få nog och avslutar relationen. För den andra parten kan det kännas som en blixt från klar himmel, trots att varningssignalerna funnits och kanske även pratats om i åratal.
Men förändring kan stärka relationen på djupet och uppsidan är tydlig.
– När den som inte varit projektledaren tar mer ansvar förbättras relationen på flera plan – emotionellt, psykologiskt och sexuellt.
Kanske börjar det just där: i insikten att du inte måste bära allt själv – och att båda vinner på en jämnare fördelning.
Relationsexpertens bästa tips: Så släpper du projektledarrollen
Jacqueline Joo ger sina mest handfasta
råd för att minska den mentala bördan – även när mönstren suttit i länge.
1.
Börja med dig själv: Vill du ens vara projektledaren?
Det första steget är att stanna
upp och fråga dig själv: Trivs jag med den här rollen?
Om inte – fundera över vilka delar du faktiskt vill och kan släppa.
2.
Ta samtalet – utan pekpinnar
Många par har aldrig pratat om ansvar
hemma. Ta ett lugnt samtal där målet är:
”Hur kan vi
hjälpas åt mer rättvist?” Om det blir konflikt är det ofta ett
tecken på att det finns känslor eller gamla mönster under ytan.
3.
Gör familjesnacket mysigt (inte formellt)
Många ryggar för ordet ”familjemöte”,
men ett avslappnat familjesnack funkar bättre. Tänd ljus, plocka fram något
gott eller gör en liten picknick. Skippa block och penna – prata bara om hur ni
kan planera veckan tillsammans. Det finns dock en risk att det blir
projektledaren som styr upp detta…
4.
Synliggör det osynliga
Det är väldigt vanligt att
människor upplever att de själva gör mest hemma — även den som objektivt gör
minst. Mycket handlar om att båda parter gör saker som är osynliga.
Därför är det viktigt att synliggöra allt arbete genom att prata om vem som
gör vad. När ansvar inte konkretiseras blir det svårt att förstå varandras
insatser. Exempel: ”Du säger att du har ansvar för bilen — vad innebär det, vad fixar
du med den som jag inte ser?”
5.
Dela upp ansvarsområden tydligt
Bestäm vem som ansvarar för vad –
mat, tvätt, handling, städning, present- och hushållsinköp
m.m. I Joos egen familj är principen enkel: den som
hämtar på föris lagar inte middag eller den vars
familjemedlem fyller år får ansvara för presentinköpet. Ju mer ni
kan fördela desto mindre negativa känslor och tjafs uppstår.
6.
Öva på att backa – även när det kliar i fingrarna
Om du alltid räddar situationer
kommer du också behålla rollen. Öva på att backa och delegera: ”I år får du
köpa julklappar till barnen" eller "nästa middagsbjudning vi har får
du handla och laga till”. Det ger partnern möjlighet att ta
sitt ansvar. Du får däremot inte lägga dig i hur resultatet blir, det är en
viktig punkt du måste komma ihåg!
7. Chockmetoden – för de modiga
Ibland säger handling mer än
ord. Så om ingenting hjälper kan chockmetoden vara att sluta göra
allt du alltid gjort – och låta partnern märka
konsekvensen. Låt tvätten ligga, strunta i att ta disken ett par
dagar eller släpp en uppgift helt och se vad som händer. För par där
förändring går trögt kan sådana små experiment bli ett wake-up call.