Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Sanna: Jag förstod inte att jag var utbränd

21 apr, 2023 
AvAnonym läsarberättelse
Stressad kvinna sitter framför sin laptop.
Efter några år med mitt drömjobb började jag känna sig oförklarligt trött och drog mig för att gå till kontoret. Men jag kunde inte förstå varför, jag älskade ju mitt jobb...
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Jag arbetar som redaktör på en mindre kulturtidskrift och eftersom skrivandet är min största glädje i livet kan man säga att jag faktiskt haft turen att få arbeta med min hobby.

Se också: Fem frågor att ställa dig själv – som minskar din stressBrand logo
Se också: Fem frågor att ställa dig själv – som minskar din stress

Under många år frilansade jag som skribent åt olika tidningar och det trivdes jag också bra med, trots att inkomsterna ibland kunde vara ojämna – och ibland närmast obefintliga. Det innebar en del uppoffringar, det ska man inte sticka under stol med. Jag kunde till exempel aldrig ha bil, och att åka på semester med barnen var inte att tänka på.

Annons

Många månader fick jag kämpa för att få ihop till hyran och jag minns julhelger då jag inte hade råd att köpa julmat, eller julklappar till mina barn. Men på något sätt har det alltid löst sig ändå. Jag blev en mästare i att koka soppa på en spik, om man får uttrycka sig så. Jag lärde mig använda det jag hade hemma i kyl och skafferi, och jag lärde mig hushålla med resurserna. I stället för att semestra på Kanarieöarna eller i Thailand semestrade barnen och jag hemma när de hade sommarlov – fixade picknick, filmkvällar eller tog sena kvällsdopp i den närliggande sjön.

Och mina ungar har vuxit upp till självständiga och positiva människor som ser tillbaka med värme på sin barndom trots att de på många sätt hade det materiellt sämre än sina kompisar.

När jag till sist sökte och fick fast arbete som redaktör var barnen redan utflugna och stod på sina egna ben. Jag hade bytt vår trea mot en etta, för att minimera mina utgifter, och jag klarade mig egentligen väldigt bra. Men det lockade mig att slippa jaga efter uppdrag – att få en fast summa pengar på kontot varje månad – och när jag dessutom fick löfte om att få arbeta hemma ett par dagar i veckan om jag så önskade så var saken klar.

Annons

De första åren gick jobbet galant. Jag trivdes jättebra med den lilla redaktionen – en layoutare och en ekonomiassistent som båda arbetade deltid – och vårt kontor låg i en trevlig del av stan, på gångavstånd från mitt hem. Jag älskade verkligen mitt jobb, och var på kontoret varje ledig stund. Mina kollegor sa ofta till mig att jag borde lugna ner mig lite – vara ledig någon gång – men varför skulle jag vara det? Jag blev bara rastlös av att vara hemma, jag älskade ju att skriva och intervjua människor och leta fram intressanta och fängslande ämnen.

Allt blev plötligt tungt

Men efter ett par år började jag känna mig så oförklarligt trött. Jag jobbade allt oftare hemifrån – att ta sig till kontoret kändes plötsligt bara tungt och jobbigt.

Jag gjorde mitt jobb lika effektivt även när jag var hemma, men jag fick ändå dåligt samvete av att jag inte orkade vara på redaktionen lika ofta. Visst, jag släpade mig iväg någon dag i veckan, det gjorde jag. Men jag kände inte alls samma iver längre och när jag såg på pappershögarna med textförslag, eller öppnade min mejl, blev jag bara trött och håglös. All glädje var som bortblåst och jag hade inte den minsta aning om varför. Faktum är att det inte ens fanns några godtagbara orsaker. Jag hade aldrig haft ett så bra jobb, jag hade aldrig haft det så bra ekonomiskt – jag hade över huvud taget aldrig haft samma möjlighet att få ägna mig åt det jag älskade utan att vara pressad att jaga nya uppdrag. Och ändå mådde jag sämre än jag någonsin gjort tidigare.

Annons

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Så vad berodde min håglöshet på? Jag hade ingen aning men jag insåg att jag var tvungen att försöka komma underfund med det. Mina chefer, som visserligen befann sig på annan ort men som ändå hade mycket kontakt med mig och de andra på redaktionen, hade också börjat märka att något var fel och budskapet var klart och tydligt: Jag var tvungen att tag i problemet och försöka lösa det.

Till sist fann jag det för gott att söka hjälp hos en psykolog. Det kändes väldigt dubbelt för mig – å ena sidan visste jag ju att jag knappast haft något val, men å andra sidan kändes det som ett nederlag för mig. Jag var verkligen inte van vid att må dåligt psykiskt, jag hade alltid uppfattat mig själv som mycket stark. Men psykologen förklarade att även en stark människa kan ha en svacka ibland, och det kände som en liten tröst. Jag hann inte prata med henne mer än tio minuter förrän hon ställde sin diagnos. Jag var utbränd, menade hon, det fanns inget annat sätt att tolka mina symtom. Jag ville inte tro det först, för hur kan man bli utbränd när man har ett arbete man älskar? Jag fattade verkligen inte det. Men hon förklarade att det är just de som älskar sitt jobb som har lättast att bli utbrända, man har ofta mycket svårare att dra gränsen mellan jobb och fritid. Om man dessutom, som jag, har ett arbete som är väldigt fritt är det ännu större risk att man tar med sig jobbet hem, och att det till sist tar över hela ens liv.

Annons

Ju mer jag funderade på det, desto mer insåg jag att psykologen hade rätt. Jobbet hade verkligen tagit över allt i min tillvaro – jag gjorde inget annat än arbetade. Jag tänkte tillbaka på min tid som fattig frilansare och saknade den, trots att jag ibland haft svårt att klara mig ekonomiskt – nu hade jag allt jag behövde och lite till men kände bara ångest.

Fast besluten

Jag var dock fast besluten att ta mig ur utbrändheten och återgå till mitt arbete och jag fick stort stöd från mina chefer. Men jag var tvungen att börja om – tvungen att lära mig att faktiskt vara ledig också. Och det tog lång tid, och krävde en hel del hjälp. Psykologen hjälpte mig att sätta upp gränser för mig själv, riktlinjer och rutiner som jag inte fick rubba, och sakta men säkert kände jag att jag började återfå mina krafter. Jag tog för vana att stänga av mobil och dator efter klockan 17 på eftermiddagen – och dessutom under hela veckoslutet. Bara det gav mig en känsla av frid. Krypa upp i soffan med en bok, se en bra film, dricka en kopp kaffe i ensamhet vid köksbordet utan en datorskärm i närheten… Sådant jag inte gjort på väldigt länge.

Annons

Jag började också umgås mer med mina vänner, och framför allt med mina barn. Även om de hade sina egna liv hade vi väldigt bra kontakt, och nu började vi ses ibland på helgerna över en bit mat eller kanske en film. Jag kände i hela kroppen att det var läkande.

När jag till sist skulle gå tillbaka till jobbet efter ett par månaders bortavaro gjorde jag det gradvis. Började med att vara på kontoret någon dag i veckan, sedan två – och arbetade aldrig längre än till klockan 17. Jag loggade ur alla datorer och mobiler på kvällar och helger, och stressade inte med att svara på mejl och telefonsamtal. Jag lät helt enkelt saker och ting få ta sin tid. Och när det var dags för mig att börja arbeta heltid igen hade jag fått in goda rutiner. Min arbetsglädje var tillbaka igen, och jag var oerhört tacksam för det. Nu har det gått tre år sedan dess och allt fungerar fortfarande lika bra. Åter kan jag alltså ärligt säga att jag älskar mitt jobb och stortrivs med mitt liv. Men jag har lärt mig en grundlig läxa. Oavsett hur mycket man älskar sitt jobb måste man se till att också ta vara på sin lediga tid.

/ Sanna

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons