Sanna Lundell om den dubbla sorgen efter mammans självmord

Sanna Lundell förlorade sin mamma Barbro Zackrisson i självmord 2017. Barbro blev 66 år och var tidigare gift med Ulf Lundell.

Foto: Karin Törnblom/TT, Privat.

För fyra år sedan tog Sanna Lundells mamma livet av sig. Nu delar hon öppet med sig av sin sorg – för att hon behöver och vill berätta om den för många så tabubelagda suiciddöden.

Dagarna innan den nionde mars är mörka för Sanna Lundell, hon bär på en odefinierbar oro, kroppen är spänd och hon tror att hon är på väg att bli deprimerad. När dagen väl kommer hänger huvudet med och hon kommer på vilken dag på året det är – den nionde mars 2017 tog hennes mamma Barbro Zackrisson livet av sig.

– Det är som ett kroppsminne. Efter hennes död hade jag turen att bli gravid snabbt efter att hon dog, så första året efter hennes död fick jag en son och året efter det fyllde han ett och jag var upptagen av bebistiden. Sen förra året fick jag ett föl, så jag har haft huvudet och kroppen ockuperade av de här positiva händelserna, säger Sanna.

I år blev det värre.

– Jag tror det helt enkelt att det fanns tid och plats nu. Sen tror jag att lockdown aktiverar den här typen av känslorna, det går inte att fly från dem, man går hemma och man påminns om det som var.

Sanna Lundells fina hälsning: ”Till er som delar sorgen”

Självmord är en dubbel sorg – och en lättnad

Att förlora någon i suicid är speciellt, menar Sanna.

– Man förlorar någon man älskar, men sen är det alla andra frågor kring det. Det här med att det känns så otroligt onödigt, det blir en egen sorg på något sätt. Alla obesvarade frågor, att sörja att man inte fick se henne gammal, den har många bottnar den sorgen, så den pågår och kommer säkert alltid finnas där.

Jag kan också känna lättnad, vilket kan vara tabubelagt att prata om.

Hon har varit arg på sin mamma, över omständigheterna och på psykiatrin. Men hon insåg att det varken hjälper eller leder någonstans att bära runt på de känslorna. Då kom acceptansen.

– Vi hade en väldigt nära relation jag och mamma, men den var ju också var präglad av att hon inte alltid mådde bra. Så jag kan också känna lättnad, vilket kan vara tabubelagt att prata om.

Anna växte upp med en psykiskt sjuk mamma: ”På ytan var allt bra”

Redan när Sanna var 14 år försökte hennes mamma ta livet av sig och sedan dess har det funnits en överhängande rädsla.

– Den rädslan försvann när hon försvann och det har på något sjukt sätt underlättat mitt liv, jag behöver inte förhålla mig till det och vara orolig hela tiden.

Mamman försökte ta livet av sig några dagar innan sin död

Sanna upprörs över att psykiatrin inte lyckas fånga upp dem som behöver hjälp. Hennes mamma var inlagd efter ett självmordsförsök, men fick åka hem dagen efter – bara några dagar senare tog hon sitt liv.

– Hon hade behövt vara kvar eller ha en uppföljning hemma. Jag kan förstå och respektera att man inte vill vara inlagd, för det är ingen miljö som främjar psykisk hälsa i dagsläget. Enda hjälpen man får är medicinering i stort sätt.

Evas son orkade inte leva: ”Jag förstod inte hur dåligt Manfred mådde”

Hon skulle istället vilja se en utökad hemsjukvård för personer med psykiatriska diagnoser och problem.

– Suicidrisken är så kraftigt förhöjd vid framför allt depression men också bipolär sjukdom. Jag tycker det är märkligt att samhället inte tillhandahåller ett skyddsnät för dem som har den här uppenbara risken. Det finns mycket i hennes död som var så onödigt, kan jag tycka.

Kroppen minns trots förnekelse

Sanna beskriver att hon blir överrumplad varje år kring årsdagen av hennes mammas död. Det kan handla om att någon skriver att de saknar henne på Facebook och så kommer det ikapp.

– Man lever i någon förnekelse och vill inte återuppleva det som hände, samtidigt gör kroppen det. Så på något sätt blir man alienerad från sin kropp som känner utan att hjärnan är med på vad som händer.

– När något stort händer tror jag att våra sinnen blir extra uppmärksamma på ljuset, årstiden, vad som sas på radion – den dagen är kristallklar för mig. Och ljuset är ju detsamma nu fyra år senare. Det blir som att kroppen läser in att ”nu kommer något fruktansvärt hända”.

Alla vi som varit med om henne, vi blir påminda om vår sorg när vi träffar varandra.

Att sedan komma på varför hon mår som hon gör blir en liten befrielse. För sorgen är hon sams med, hon har accepterat att den alltid kommer att finnas där och kan omfamna den. Det har varit en lång process, men nu kan hon minnas sin mamma med glädje och prata om henne utan att blir ledsen varje gång.

– I början så var sorgen så brutal, det går inte ens beskriva den månaden som följde efteråt, det tillståndet önskar jag inte någon. Men jag vet ju att det är något tröstande i att vi alla kommer hamna där, samtidigt pratar vi så jävla lite om det. Alla kommer någon gång förlora någon vi älskar och det tror och hoppas jag skapar en empati, för när man förstår hur jävligt det är att befinna sig i den situationen så kan man finnas där för andra på ett annat sätt. Det är det som är det fina, säger Sanna.

Sorgen är gemensam – men individuell

Det är lätt att tänka sig att det skulle vara som enklast att prata med de som stod nära Sannas mamma, men hon berättar att det till och med kan vara svårt att umgås.

– Alla vi som varit med om henne, vi blir påminda om vår sorg när vi träffar varandra. Och vi är i olika processer, vissa nära orkar knappt ens träffa en för att det blir för jobbigt. Vi har en gemensam nämnare och borde kunna förstå varandra, och det kan vi på ett visst plan, men vi är också påminnelser om det fruktansvärda som har hänt.

Hon berättar att vissa inte ens tagit tag i sin sorg och inte ens orkar prata om henne.

– Det är som ett sår med tryckförband, skulle man råka skrapa så skulle det totalt explodera. Andra kan glädjas åt det som var underbart.

Se också: Annika Strandhälls sambo tog sitt liv

7:43

Efter reklamen: Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv

(7:43)

Det allra viktigaste är att finnas där

När man förlorar en människa i suicid är det många omkring som undviker att prata om den delen av personens död – eller på andra sätt tassar på tå kring det.

– Under första året var jag ganska besviken på vissa av mina närmsta vänner som jag inte tyckte fanns där, men sen är livet så vackert att det dyker upp hjälp från andra håll, från människor som man aldrig trodde skulle ha så stor betydelse för en och som nu är viktigare än många andra i mitt liv.

– Det öppnar upp för nya möten med människor som varit med om samma sak, det är lite som att öppna en hemlig dörr. Det är så få som pratar om suicid och när man själv varit med om det får man tillgång till den lilla gruppen människor, vi tillhör samma skara överlevare.

Om någon ifrågasätter hur hon kunde göra det blir det som en dubbel börda, som att man ska känna att någon gjort något dåligt mot en.

Sanna upplever att många vill ge handfasta råd och tips och förklaringsmodeller i sorgen, men berättar att det viktigaste är att bara är att finnas där.

– Man kanske inte ens orkar prata om det utan det kan behövas en annan typ av stöd. Jag hade en kompis som var fantastisk, hon visade att jag kunde ringa när som helst och att hon alltid skulle ta sig tiden. Det var inte så att jag bearbetade allt med henne, utan bara att hon fanns där var det allra viktigaste.

Just när det gäller suicid tycker Sanna att det är viktigt att inte börja moralisera kring det.

– Om någon ifrågasätter hur hon kunde göra det blir det som en dubbel börda, som att man ska känna att någon gjort något dåligt mot en. Men det är ju inte för att straffa någon gör så, det är en förlegad tolkning av en sådan handling.

Det är många som lever med den tysta sorgen, som är skamfyllda och bär på den här ilskan.

Vill ta död på fördomarna kring självmord

Det är också därför Sanna valde att skriva om hennes mammas självmord och sorgen kring det i ett blogginlägg – och det var lättare att göra nu när hon inte längre är mitt uppe i det och har kommit längre i sorgeprocessen.

– Vi har en sådan stigmatiserad bild av suicid, människor blir ju helt stumma när man berättar om dödsorsaken. Vi får någonstans lära oss att tro att det är val, men ju mer jag lär mig förstår jag att det inte är det. Det är en nödlösning som uppstår när människor är sjuka och inte förstår hur de ska ta sig, ingen frisk människa väljer att avsluta sitt liv.

Hon önskar att vi kan ta död på de moralistiska attityderna och fördomarna om att suicid är själviskt och ett eget val genom att våga prata om det. Särskilt eftersom det också är en vanlig dödsorsak.

Hon märker att redan nu allmängiltigheten i det hon skrivit om.

– Det är många som lever med den tysta sorgen, som är skamfyllda och bär på den här ilskan, det blir en obearbetad sorg för många. Döden är en del av alla våra liv även om vi möter den på olika sätt, men just suiciddöden är så skam– och tabubelagd, säger Sanna.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

  • Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

  • Vårdguiden 1177
    - Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.

  • Mind Självmordslinjen 90101
    - Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen 06–24 varje dag.
    Tel: 90101, chatt: chat.mind.se, mejl: [email protected]

  • Jourhavande medmänniska
    Tel: 08-702 16 80, alla dagar 21–06.

    Källa: Suicide Zero