Anette om svåra sorgen: ”Jag bröt ihop när barnen flyttade”
Den karikerade beskrivningen av idyll skulle vanligtvis handla om fågelsång, svaga ljud av träd som mjukt vajar i vinden, massor av solsken och framför allt stillhet. Så är det i trädgården i Melby i Nordsjælland, Danmark, hos 56-åriga Anette Ellegaard.
Men det som många förknippar med klassisk idyll är för Anette mestadels förknippat med tomhet och påminnelsen om ett liv som inte längre finns. För trädgården är uppenbarligen skapad för liv och rörelse och inte så mycket för stillhet och ro. En lekstuga, en sandlåda och gungor i tre olika storlekar visar att trädgården är till för att användas istället för att beundras. Men det är det ingen som gör längre. Använder den alltså.
Åren med småbarn gick så snabbt
En gång levde och lekte Anettes fyra barn och alla deras vänner i den enorma trädgården. Åren har gått, och som i alla andra hem har barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Även om alla föräldrar vet att den dagen kommer, kan många ändå känna igen känslan av att tiden plötsligt har gått så snabbt. Så upplever Anette det också, men det är mer än så.
Hon hade aldrig tänkt att hon skulle bli en av de kvinnor som kämpade med sorg och ensamhet när barnen flyttade, berättar hon. Hon visste ju vilka den typen av kvinnor var. Trodde hon. Det var sådana mödrar som lever genom sina barn och hänger hela sin identitet på att vara mammor, och när barnen sedan flyttar vet de inte längre vilka de är.
Sådan kvinna är inte Anette. Hon har alltid haft massor av självständiga mål och ambitioner, och hon förlorade inte sin identitet när barnen flyttade. Men hon förlorade något annat.
– Jag förlorade ett sätt att leva på, som aldrig kommer tillbaka, säger hon till danska Familie Journal.
En epok som tog slut
När den äldsta för många år sedan flyttade hemifrån, upplevde varken Anette eller hennes man det som en enorm livsomvälvande sorg. Det kändes lite speciellt och i början också tomt, men de hade fortfarande en vardag med tre barn hemma, så livet gick vidare.
Barnbarnen kompenserar inte för det vi saknar
Men när barnen en efter en flyttade, blev huset med åren allt mer tyst. Hon kan fortfarande minnas känslan av att gå in i det stora, tomma huset efter att de för två år sedan hade hjälpt deras yngsta att flytta.
– Ögonblicket jag kom hem slog det mig att det var helt tyst. Sedan gick jag in på hans rum, som också var så tomt, och jag bröt ihop. Samma sak gjorde min man. Det var en epok i våra liv som tog slut, och vi förstod där att det var en tid som var förbi och som aldrig kommer tillbaka. Det var och är fortfarande en stor förlust. Hur löjligt det än låter, utbrister Anette när tårarna börjar rinna.
– Men det är för att jag har älskat all denna livlighet med många barn och alla deras vänner här i vårt hem, och det livet och glädjen det medför. Så är det ju med alla förluster, det uppstår en sorg för att jag har förlorat, men också älskat det jag haft.
Anette och hennes man försöker tillsammans hitta fördelarna med att de nu har hemmet för sig själva. De pratar om friheten som är kopplad till att ingen ska hämtas eller lämnas och att de i teorin bara kan kasta sig på soffan och titta på Netflix. Men det är inte en glädje som uppstår naturligt. Det är något de måste påminna varandra om.
– Jag hör ofta att vi är lyckliga som har barnbarn. Och det är vi. Vi är mycket lyckliga som har barnbarn. Men de kompenserar inte för det vi saknar, säger Anette och fortsätter:
– Det är vardagen och ansvaret vi saknar, och våra barnbarn är våra sons och svärdotters barn. Även om jag har mycket nära kontakt med dem, är det inte jag som gör deras matsäckar på morgonen. När vi har dem är de bara till låns.
Ville inte bli läkare egentligen
Anette växte upp på på den danska ön Amager i en tvårumslägenhet med sina föräldrar och två syskon. Båda föräldrarna var lågutbildade, och fadern kämpade dessutom med sin psykiska ohälsa, och det påverkade mycket i det lilla hemmet.
Redan som femåring lärde sig Anette att läsa. Danskläraren berättade för henne om och om igen att hon var intelligent, och det blev den egenskap Anette levde på, berättar hon. Som ett blygt och osäkert barn passade hon inte alltid in i de sociala gemenskapen. Hon flyttade hemifrån tidigt, tog studenten, och även om hon framför allt älskade att skriva, sökte hon därefter in på läkarutbildningen.
– Det handlade inte så mycket om att få erkännande utifrån, utan mer om min egen självkänsla. Om jag nu tog en av de längsta utbildningarna i landet, skulle jag nog känna att jag var tillräckligt bra. Så blev det förstås inte ... Och en stor del av mitt liv har jag varit i kris över att jag har tagit en utbildning som jag egentligen inte vill använda.
Under studietiden visste Anette att det inte var det hon skulle göra. Ändå betydde det något för henne att slutföra. Hon ville inte vara den som gav upp. Samtidigt publicerade hon sin första bok, en ungdomsroman, och hon blev säkert på att det var här hennes verkliga passion låg.
– Jag kan höra att det låter konstigt att jag valde att läsa medicin när mitt intresse tydligt låg någon annanstans. Men jag hade inget kulturellt kapital med mig hemifrån, så att bli författare kändes avlägset.
– Först som vuxen upptäckte jag att det fanns vissa grundläggande saker jag inte hade fått med mig hemifrån när det gällde de vanliga normerna, att vara upplyst om samhället och så vidare. Det var nästan så att jag inte kunde äta med kniv och gaffel, så mina jämnåriga kunde ju navigera i världen på ett helt annat sätt.
Genom åren har Anette periodvis arbetat som läkare, bland annat inom psykiatrin, men hon har flera gånger varit sjukskriven för stress. Hon har tagit pauser för att arbeta som frilansjournalist och författare. Varje gång har hon återvänt till läkarrollen, främst för att stärka familjens ekonomi. Som det ser ut nu tror hon dock inte att hon någonsin kommer att arbeta som läkare igen.
Påminns om det som var
Däremot har Anette äntligen helt och hållet ägnat sig åt att skriva. Under de senaste 20 åren har hon redan publicerat flera barn- och ungdomsböcker, men deckaren Adams offer (Superlux) är hennes första bok för vuxna.
Historien börjar med ett morgonmöte på läkemedelsföretaget PharmaGrande, där alla anställda ombeds lämna sina fingeravtryck i samband med ett mord, som möjligen är relaterat till företaget.
– Från det ögonblick vi föds får vi injektioner och blir vaccinerade, och att vi kan leva så länge handlar ju om att vi har en läkemedelsindustri som utvecklar medicin åt oss. Vi är galet beroende av den här branschen, som vi samtidigt inte vet mycket om, eftersom den är så stängd och så svår att få tillgång till. Men jag fick lust att öppna upp den och ta med folk in i korridorerna.
Det finns något av mig i alla mina karaktärer
Här möter vi huvudkaraktären, den 39-åriga läkaren och ensamstående modern till fem, Indigo, som är i färd med att planera en semester till Thailand, och det är här hennes tankar befinner sig när hon frånvarande lämnar sitt fingeravtryck.
Det visar sig att hennes fingeravtryck just var det utredarna letade efter. Hon arresteras och anklagas för mordet på en man hon aldrig hört talas om. Från och med nu blir Indigos liv ett stort kaos, där hon får en djupare insikt i den industri hon är en del av.
– Jag har behövt leva mig in i Indigos liv och därför också se hennes fem barn och deras vardag framför mig. Det kräver en extrem fördjupning, och att jag går in i min huvudpersons liv är där och förblir där. Därför har hennes barn nästan blivit levande för mig, och det har varit som att komma tillbaka till den tid när jag själv hade små barn.
Precis som Anette har Indigo vuxit upp på Amager, flyttat hemifrån tidigt, och inte heller kunnat trivas i den mer traditionella medicinska miljön.
– Det finns något av mig i alla mina karaktärer, men särskilt i Indigo. Det har varit givande för mig att få henne och hennes barn in i mitt liv, för det påminner mig om en tid som var. Jag kan inte säga att det har varit helande, för jag är inte helad än, och jag är inte säker på om jag någonsin blir det. Men jag får återuppleva det förflutna.