Ulrika: Kräftskivan tog grannfejden till nya höjder

Så lyckas du med kräftskivan

Att fiska egna kräftor i augusti var något min käre far höll väldigt högt. När jag blev gammal nog fick jag följa med honom. Det var så spännande att stå där i mörkret och höra vattnets kluckande när pappa sköt ut burarna från strandkanten med en pinne. Tidigt nästa morgon gick vi tillbaka till ån och vittjade fällorna. Fångsten var ofta riklig och vi skuttade hem med hinkarna fulla.

Ett år minns jag lite särskilt. Jag var runt tolv år, och när vi gick ner till stranden den morgonen var burarna tomma. Far gapade. Vad nu!? Det hade aldrig hänt att vi inte fått någon fångst.

När kvällen kom gick vi tillbaka och la ut burarna. Nu måtte väl kräftorna nappa på det extra goda fiskrenset vi lagt i som lockbete.

Lockade kräftor med lever

Morgonen därpå blev jag väckt extra tidigt. Nu skulle vi nog få se på kräftor så det hette duga, sa far muntert. Men när vi kom ner till vattnet och drog upp burarna var de tomma – igen!

Hela den dagen satt far i hammocken och muttrade. Hade de tröttnat på fiskrens kanske? Skulle han testa med nötlevern som mor hade i frysen? Ja, så fick det bli.

Den kvällen sa far inte många ord. Jag riktigt kände spänningen i luften och visste bättre än att störa honom när han omsorgsfullt preparerade burarna med nötlevern.

Köpte kräftor på affären

Den tredje morgonen var far inte lika munter när han väckte mig. ”Kom så går vi”, sa han och drack ur kaffekoppen och tog på sig stövlarna, medan jag yrvaket klädde mig.

Jag stod en bit bort när far drog upp burarna på land, rädd för att han skulle explodera om de var tomma igen. Men han stod bara tyst när han drog upp bur efter bur – alla tomma.

Mor hade redan listat ut att det inte skulle bli några egna kräftor till skivan och hade köpt kräftor på affären. Vi dukade ett långbord utomhus och såg att grannen intill gjorde samma sak.

– Ska ni också äta kräftor? ropade grannen Göran över häcken mellan tomterna.

Till saken hör att denna häck varit föremål för en grannfejd som pågått i decennier. Far ville hålla den kortklippt i midjehöjd medan Göran ville hålla den vildvuxen och hög. Frågan hade blivit så infekterad att männen knappt hälsade på varandra. Så när Göran nu frågade om vi skulle äta kräftor blev far röd – som en kräfta – i ansiktet och gick in i huset.

Hörde allt grannen sa

Släkten kom och vi satte oss till bords. Alla satte kräfthattar på huvudet utom far. Stämningen var tryckt. Men på andra sidan häcken skrålades det i högan sky.

Görans röst trängde igenom sorlet och det var tydligt att han druckit mer än en snaps. Jag vet inte om han förstod att vi hörde allt han sa, men det gjorde vi.

– Tre morgnar i rad! Fulla burar varje gång! Kräftor är som godast när de är gratis, skål!

Sedan den kvällen lät far häcken växa sig hög och yvig. Göran ville han aldrig mer se igen.