Vicktoria var gravid i vecka 31 – knivhöggs i magen

Vicktoria Torell med sonen Adam hemma i Västervik.

Foto: Örjan Karlsson

Vicktoria Torell var gravid i vecka 31, när pappan till barnet högg henne i magen. Kniven gick igenom livmodern och skadade sonen Adam som låg där inne.
Trots att det har gått många år sedan den ödesdigra dagen, är det vissa minnesbilder som aldrig lämnar Vicktoria.
– Det där leendet han gav mig precis innan jag fick kniven i magen, det glömmer jag aldrig, säger hon.

Det var de fina, havsblåa ögonen hon fastnade för först. När Vicktora Torell i början av 2000-talet träffade mannen som senare skulle komma att ge henne det största traumat i livet, trodde hon att hon hade hittat rätt. Att det här var mannen med stort M, att det skulle bli de två.

Men relationen blev aldrig så som hon hade önskat.

– Vi strulade fram och tillbaka och träffades mest när det passade honom. Jag var dödskär och trodde att det skulle bli vi, men egentligen blev jag hunsad. Ena dagen dög jag och den andra inte, säger Vicktoria.

Vicktoria Torell.

Vicktoria Torell bor i dag i Västervik. Foto: Örjan Karlsson

Hon bor i dag i Västervik och är på en bra plats i livet. Men det har tagit många år och en vilja av stål för att komma till den punkten. Och allt hade lika gärna kunnat ta slut den där dagen i mars 2002, då det ringde på dörren i lägenheten i Stockholmsförorten Hallunda där Vicktoria då bodde.

Ville inte att Vicktoria skulle behålla barnet

Hon var gravid i vecka 31 och det var mannen med de havsblå ögonen som var pappan. Graviditeten var i högsta grad oplanerad – Vicktoria åt p-piller vid tillfället – och han hade gjort klart för henne att han inte var beredd att bli pappa.

– Men jag hade sagt till honom att han inte behövde ta något ansvar, jag sa till och med att jag kunde uppge "fader okänd" i pappren. Vi hade ett sista telefonsamtal om det, jag tror att det var i januari. Jag minns att jag sa att jag inte skulle kräva något av honom, och sen tror jag att vi bara lade på luren.

Jag minns ett leende, och sedan bara skriker jag rakt ut

Även om samtalet var jobbigt, trodde Vicktoria att saken var utagerad. Relationen var avslutad sedan tidigare, och Vicktoria hade träffat en ny man under graviditeten som hon ville ha en framtid med. Därför blev hon ytterst förvånad när mannen med de blå ögonen ringde på dörren den där marsdagen vid middagstid. Vicktoria, då 29 år gammal, var hemma i lägenheten tillsammans med sin då nioåriga dotter Sandra.

Emma blev utfryst i Knutby: ”Jag levde som utstött och fick hålla mig gömd”

– Han stod där i en oljerock och jag minns att jag blev lite chockad. Men jag släppte in honom och visade honom ultraljudsbilderna som jag hade i datorn. Det var mest jag som pratade tror jag.

Fick en kniv i magen – sprang efter gärningsmannen

Vicktoria och mannen stod i hallen och pratade. Hon minns situationen som lugn, det var inget bråk eller upprörda känslor i luften. Hon kände sig varken rädd eller hotad. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat gissa vad som sedan skulle ske.

– Jag minns ett leende, och sedan bara skriker jag rakt ut. Jag hade fått en kniv i magen. Han springer ut ur lägenheten och jag drar ut kniven. Då kommer tarmarna med ut ur magen och eftersom jag vill se vart han tar vägen springer jag efter honom. Med tarmarna i handen. Det rimliga hade ju varit att bara lägga sig ner, men varken hjärnan eller kroppen fungerade som de skulle.

Utanför huset kollapsade Vicktoria. Gärningsmannen var borta och grannarna började komma ut för att se vad som har hänt. Det gjorde också dottern Sandra Reinholdsson, som suttit inne på sitt rum tillsammans med några kompisar.

Forskaren: Därför slår män kvinnor

– Jag minns att jag hörde mamma gallskrika. Jag smällde upp dörren och flög ut ur mitt rum. I hallen möttes jag av en jättestor blodpöl och en öppen ytterdörr. Jag tänkte först att han hade mördat henne och tagit henne med sig, säger Sandra.

Där upptäckte läkarna att kniven gått igenom livmodern och stuckit hål på magen på Adam

Hon är i dag 28 år gammal, då skulle hon just fylla tio. Hon minns hur hon till sist fick syn på sin mamma ute på gården. Nerblodad, med en telefon i ena handen och sina egna tarmar i den andra. Det är minnesbilder som aldrig kommer att lämna henne.

Sonen Adam träffades också av kniven

Ambulansen kom, Vicktoria lyftes in och hon kördes med ilfart till Huddinge sjukhus. Ett av hennes starkaste minnen från den här dagen är ankomsten till akuten. Hur hon gång på gång upprepade att om läkarna tvingas välja mellan henne och hennes ofödda son, ska de välja honom.

Vicktoria kördes in i operationssalen och sövdes ner.

– Där upptäckte läkarna att kniven gått igenom livmodern och stuckit hål på magen på Adam. Hans tarm hade skurits av och han låg i avföring där inne i magen. De fick ta ut honom jättesnabbt och köra till Karolinska där specialistkunskapen fanns. Så när jag vaknade var Adam inte där och jag visste inte hur det hade gått för honom.

Adam, som knivskars när han låg i sin mammas mage, vårdas på sjukhus.

Adam skadades också av kniven som gick rakt igenom mamma Vicktorias livmoder, och fick vårdas på sjukhus. Foto: Privat

Ensam inne på rummet försökte Vicktoria förstå vad som hänt. Att hon hade varit millimeter från att förlora sitt barn och att personen som låg bakom gärningen var pappan till samma barn. Två dagar senare fick Vicktoria för första gången träffa sin Adam, vars tillstånd inte längre ansågs vara kritiskt.

Hon beskriver mötet som magiskt.

– Adam låg i en specialrespirator med en massa slangar. Jag rörde vid hans fot och det var som om det gick en stöt genom hela mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fylldes av en känsla av att "det här fixar vi, det ska gå". Det minnet har jag levt på många gånger under de här åren.

Blev paranoid och arg

Det skulle visa sig att Vicktorias magkänsla hade rätt – både hon och Adam tillfrisknade förhållandevis fort från sina skador och fick lämna sjukhuset efter bara några veckor.

Rebeckas son mördades i sitt hem: ”Mitt mammahjärta är sönderskuret”

Men även om de rent fysiskt var okej, var kampen för att komma tillbaka till livet långt ifrån över. Socialtjänsten hade ordnat en ny lägenhet till Vicktoria så att hon inte behövde återvända till platsen där allt hänt, men en fungerande vardag var svår att få till.

– Jag blev paranoid och mådde fruktansvärt dåligt. Jag orkade ingenting och var så arg på allting. Min dotter fick ta ett jättestort ansvar i början, hon fick i princip vara mamma till Adam det första året, säger Vicktoria.

Sandra delar det minnet.

– Mamma låg mest i sängen, och det kan man ju inte klandra henne för. Hon gick in i en depression och jag tycker inte att hon fick så mycket hjälp från samhället som hon hade behövt. Jag gjorde allt med Adam, jag matade och bytte blöja och tog honom när han började skrika på morgonen så att mamma skulle få sova. Det blev svårt sen när jag skulle övergå till att ha en mer normal syskonrelation till honom. Vi har fortfarande ett väldigt speciellt band, jag och Adam.

Mannen dömdes till fängelse

Mannen som knivhögg Vicktoria angav sig själv till polisen dagen efter dådet. Några månader senare hölls rättegången. Vicktoria var där. Hon stod rakryggad i vittnesbåset och berättade vad som hade hänt, trots att den åtalade mannens kompisgäng satt och skrattade åt henne i bänkarna.

– Han gav aldrig någon förklaring till varför han gjorde som han gjorde, det enda som kom fram var väl att han inte ville bli pappa. Men i mina ögon finns det ändå ingen förklaring som duger. Ingenting kan ursäkta det han gjorde.

Vicktoria Torell med sonen Adam i Västervik.

Vicktoria och Adam skadades båda i knivattacken. Foto: Örjan Karlsson

Mannen dömdes till sist till fem års fängelse för grov misshandel av Vicktoria. Däremot kunde han inte dömas för samma brott mot Adam – ofödda barn anses inte vara en juridisk person och kan därför enligt lagen inte vara ett brottsoffer. Något skadestånd kunde han inte heller få.

Vicktoria har sedan dess varit en ivrig förespråkare för att få till en lagändring gällande ofödda barns juridiska status.

– Jag vill ha en lagändring som gör att ett foster ska räknas som brottsoffer och jag är så ledsen för att det fortfarande inte blivit så. Jag har varit på Rosenbad flera gånger och bland annat besökt Thomas Bodström när han var minister. Men ingen politiker har tagit i det.

Fick till sist rätt hjälp av en psykolog

Efter 17 år mötte Benedicte våldtäktsmannen i rätten: ”Bara att höra hans röst gjorde mig illamående”

Att försöka återgå till en normal vardag blev tufft för Vicktoria. Familjen flyttade till en ny stad och fick skyddade adressuppgifter. Vicktoria pratade med en psykolog och fick antidepressiv medicin. Men hennes paranoia försvann inte.

– Jag litade inte på någon och såg mig alltid över axeln. Jag gick runt och tänkte att om han ger sig på Adam igen får han ta mig först. Då ställer jag mig framför och så kanske någon hinner ringa 112 innan han har hunnit fram till Adam. Sånt blir man ju inte heller frisk av att gå och tänka på, så då blev jag arg på mig själv för att jag tillät mig ha de där tankarna. Det var svårt att fungera rationellt.

Ändå försökte Vicktoria jobba som vanligt. Hon och sambon gifte sig och fick ett gemensamt barn, sonen David som i dag hunnit bli 14 år. Familjen flyttade runt i Sverige, men att komma till en ny plats gjorde inte att Vicktoria lyckades skaka av sig minnet av det som hänt.

Hon var arg för det hon blivit utsatt för, arg på sin omgivning som inte förstod och arg på sig själv som inte lyckades gå vidare.

Lille Adam som skadades i en kvinattack när han låg i sin mammas mage.

Ett långt ärr på Adams mage vittnade om våldet han utsatts för innan han ens hunnit komma till världen. Foto: Privat

Inte förrän 2012, tio år efter knivdramat, fick hon rätt hjälp.

– Jag fick en remiss till en psykolog som satte sig mitt emot mig och frågade "varför tycker du så synd om dig själv?". Jag blev förbannad på henne och tänkte att dit går jag aldrig igen. Gissa vem som var tillbaka veckan därpå? Hon ställde utmanande frågor varje gång och fick mig att fråga mig själv "varför vill jag leva så här?".

Mias pojkvän slog henne blodig:

Har kämpat sig tillbaka till livet

Ungefär samtidigt fick Vicktoria veta det hon tidigare bara misstänkt, att hon har adhd. Diagnosen och de nya insikterna hon fått hos psykologen gjorde att hon tvingades rannsaka sig själv.

– Jag sa till mig själv "Vickan, hur gör vi nu? Vad väljer vi?". Och jag var ju tvungen att välja livet, något annat gick inte. På den vägen är det, med rätt hjälp har jag kämpat mig upp. Jag har fått be många människor om ursäkt för att jag har sårat dem längs vägen. Man blir elak och dum när man har ett trauma man inte får bearbeta.

Jag har bankat och skrikit högt för att få hjälp och det blev min räddning

En av de viktigaste bitarna i Vicktorias bearbetning har varit att förlåta sig själv, säger hon. Hon har tvingats inse att traumat och tidigare upplevelser av misshandel har satt djupa spår i hennes självkänsla.

– Och har du ingen självkänsla eller självrespekt, hur kan du då kunna bemöta andra med respekt? Den person jag var tidigare skulle jag inte vilja känna i dag. Man reagerar med att bli arg när man inte mår bra, och det har jag gjort. Sen får man inte glömma att vi människor inte kan vara starka och klara allt själva hela tiden. Jag har bankat och skrikit högt för att få hjälp och det blev min räddning.

Tänker sällan på kvindramat

Vicktoria säger att hon i dag mår bra. Med kämpaglöd och järnvilja har hon fått hjälp att lämna det förflutna bakom sig. Hon är i dag frånskild och trivs med singellivet och tillvaron med sönerna som fortfarande bor hemma.

Adam minns naturligtvis ingenting från sin dramatiska start i livet, men har fått höra det berättas under sin uppväxt. Han är i dag 18 år, går i gymnasiet och tänker sällan på det förflutna.

– Jag har inga direkta tankar om det som hände. Det har hänt, vad kan man göra åt det? Jag har kvar mitt ärr på magen, men det gör inte så mycket, säger han.

Vicktoria Torell med sonen Adam i köket hemma i Västervik.

Vicktoria med sonen Adam, som idag är 18 år gammal. Foto: Örjan Karlsson

Storasyster lever med sitt trauma

För storasyster Sandra är det värre. Traumat lever kvar och alla minnen har etsat sig fast i henne. Trots att hon tidigt fick besöka barn- och ungdomspsykiatrin upplever hon inte att hon har fått någon vidare hjälp. Varje år den 14 mars känns det extra jobbigt och Sandra har svårt att komma över ilskan.

– Mamma har släppt hatet, men jag känner fortfarande hat mot att en människa tycker sig kunna ta rätten att bestämma över våra liv. Den här människan har förstört något enormt, han har förstört hela min barndom. Jag har mått väldigt dåligt psykiskt och alltid gått och grubblat på det som hände, säger hon.

Han har förstört hela min barndom

Sandra säger att hon känner sig bitter. Bitter för det som hände, men också för att samhället lät en tioåring ta ansvar för en bebis vars familj var slagen i spillror. Hon hoppas att en dag bli fri från känslan – och samtidigt vill hon hålla fast vid den.

Teresa: Pappas terror förstörde mitt liv

– På ett tycker jag inte att han är värd all den energi det här hatet tar. Men på ett annat sätt tycker jag att han måste få veta vad tusan han har ställt till med.

Vill sprida ljus i mörkret

För Vicktoria är situationen en annan. Hon har en nyfunnen självrespekt, hon vet sitt värde och hon försöker att alltid ha en positiv inställning till livet. På det sättet tycker hon att det har kommit något bra ur allt det hemska.

– Utan vårt öde hade vi inte varit där vi är i dag. Vi måste se det så. Jag hade absolut inte stått där jag står i livet i dag, och jag har fått lära mig att tro att utav allt ont kommer det något gott. Det finns ingen bitterhet i mig. Den energin den här händelsen har sugit ur mig i 14 år får jag aldrig tillbaka, men det är ju ingen idé att tänka på det. Det hade förgjort mig om jag fortsatt så.

Genom att berätta sig historia hoppas Vicktoria kunna sprida lite ljus och hopp till andra som befinner sig i en jobbig situation.

– Ge inte upp, det är det viktigaste. Jag hoppas att jag kan förmedla en gnutta hopp till någon annan. Jag har blivit väldigt ödmjuk under den här resan, jag vill förstå världen.

Så här söker du skydd från en våldsam relation

Mer intressant innehåll hos allas.se: