Zandra opererade bort sina bröst för dotterns skull

Cancern tog Zandras mamma, moster och mormor. För att själv inte drabbas har Zandra opererat bort båda sina bröst – och näst på tur står äggstockarna. ”Vi har ett så otroligt dåligt sjukdomsmönster i familjen, jag vill göra allt jag kan för att bryta det”, säger hon.

Över Zandra Sundmans bröst sträcker sig två ärr. Från bröstvårtan, ut mot armhålan. Ärren är för Zandra ett bevis på kärleken, både till sin dotter – och till sig själv.

Zandra, 31, bär på den ärftliga genen BRCA1, något som i många fall är förknippat med en dödsdom. Genbäraren löper 80 procent risk att drabbas av bröstcancer och 60 procent risk att drabbas av äggstockscancer. Zandras mamma, mormor och moster bar alla på den ärftliga genen, och samtliga gick bort mitt i livet.

– Min mamma blev 44 år gammal, hon dog av äggstockscancer. Vi var väldigt nära varandra. Jag älskade henne och jag vet att hon verkligen älskade mig.

För att inte gå samma öde till mötes som sina kvinnliga släktingar valde Zandra att testa sig, för att med säkerhet veta hur hennes framtid skulle kunna tänka sig se ut.

Zandra fotar sig själv innan en operation

Bröstoperationen var omfattande, men gick bra. Foto: Privat

– Jag var faktiskt helt säker på att jag hade den. När provresultatet kom tillbaka positivt kändes det som en bekräftelse på någonting som jag redan visste, säger hon.

– Det är ingen dödsdom att testa sig och få ett positivt besked. Jag ser det snarare som att jag fick någonting som varken mamma, min moster eller min mormor fick. Jag fick chansen att göra någonting åt det.

Valde att ta bort sina bröst

Zandra Sundman kände sedan tidigare till att man som genbärare kunde få en förebyggande operation, för att ta bort brösten. Om brösten försvann skulle det innebära att risken för cancer just där skulle komma att bli minimal.

För mig var det självklart att brösten skulle åka

Huruvida Zandra skulle göra operationen eller inte var en icke-fråga: hon var redan från början inställd på att genomföra ingreppet.

– För mig var det självklart att brösten skulle åka.

– Jag har aldrig varit särskilt fäst vid mina bröst. Min mamma var dessutom väldigt bra på att intala mig att jag duger som jag är, därför spelade mina bröst inte särskilt stor roll för mig.

Zandra och dottern Leonie

Leonie beskrivs som en glad och bestämd liten tjej. Foto: Privat

Inför operationen gick Zandra Sundman på flera förberedande möten, med allt från narkosläkare till en plastikkirurg.

– Jag fick välja om jag ville göra någon förändring, före implantaten sattes in. Chansen fanns att ändra brösten, men jag ville gärna att de skulle se ut som de redan gjorde. Jag fick också välja om jag ville ha kvar min egen bröstvårta, eller om den skulle tas bort. Om man har kvar bröstvårtan finns det en liten, liten risk kvar. Men den risken var så liten att jag beslutade mig för att ha kvar mina egna, säger hon och fortsätter:

– Jag var jättenervös innan ingreppet, jag var rädd för att bli nersövd. Men det gick bra. Det tog bort all min egen vävnad och satte in proteser bakom bröstmuskeln. Vanligtvis har man sin egen vävnad mellan muskeln och huden, det har inte jag. Därtill har jag väldigt lite känsel överlag i mina bröst. Det var en ganska stor operation, jag kände mig mörbultad när jag vaknade.

Så upptäcker du tecken på bröstcancer:

Behövde skaffa barn tidigt

Under fyra dagar låg Zandra Sundman kvar på sjukhuset, därefter återstod en period på sex veckor som sjukskriven. I början var det svårt att fungera som vanligt i vardagen, bröstmusklerna som hon tidigare hade tagit som en självklarhet fanns inte kvar på samma sätt som förr. Att öppna dörrar, tvätta håret och bära matkassar blev med ens knepiga utmaningar. Först ett halvår efter operationen kunde Zandra belasta sin bröstmuskulatur som vanligt.

Zandras bröst

Inför operationen fick Zandra själv avgöra hur hon ville att inplantaten skulle se ut. Foto: Privat

Med tanke på den ökade risken för äggstockscancer rekommenderades Zandra att också plocka bort äggstockarna tidigt i livet. Läkaren nämnde redan i samband med konsultationen inför bröstoperationen att det borde ske, gärna före Zandras 35:e födelsedag. Hon var då 20 år gammal och behövde plötsligt börja fundera på om hon ville ha familj eller inte.

– Jag fick med ens en tidslinje att förhålla mig till. I min närmaste familj har ingen blivit äldre än 50 med den här genen, men det vill jag självklart bli. Läkarna rekommenderade mig att tänka på en tidig familjebild. Jag var ju ung, familj hade legat långt bort i tiden för mig.

Fick dottern Leonie

Under en period kände Zandra sig stressad – tänk om hon inte skulle hitta någon partner? Men som 24-åring, ett år före bröstoperationen, hittade hon äntligen sin älskade Alfred. Redan från början ville Zandra Sundman vara noggrann med att förklara sin situation. Hon ville skaffa barn, och det behövde ske inom loppet av några år.

Zandra med sambon Alfred och dottern Leonie

Zandra tillsammans med sambon Alfred och dottern Leonie. Foto: Privat

Och Alfred visade sig vara med på tåget.

– Han har varit helt fantastisk, ett superbra stöd i allt. Jag såg framför mig att jag skulle ha barn vid 30. Det var Alfred var lugn med. För mig var det viktigt att förmedla min situation, jag behövde ha en partner som förstod. Det är kanske inte helt lätt att vara på den andra sidan heller i en sådan här situation, men han har varit väldigt förstående, säger Zandra.

Några år senare bestämde sig paret för att det var dags. Efter en tids försök blev Zandra Sundman gravid – och den 11 april 2018 kom lilla Leonie till världen.

Jag trodde inte att man kunde älska någon så mycket som jag älskar henne

– Hon var väldigt efterlängtad. Leonie är bestämd, glad och det är full fart på henne hela tiden. Hon är världens bästa, jag trodde inte att man kunde älska någon så mycket som jag älskar henne.

Kunde inte amma

För Zandra har det av självklara skäl varit fysiskt omöjligt att amma sin dotter, någonting som hon upplever att omvärlden har reagerat på.

– När jag hade gjort operationen var det många som frågade ”men kommer du att kunna amma?”. Det blev jag faktiskt lite provocerad av. Vad spelar det för roll om jag kan amma eller inte, om jag slipper cancer?

– Nu när jag har fått barn och själv har mognat kan jag visserligen förstå frågan, för vissa känns det viktigt att kunna amma sitt barn. Men för mig har det ju aldrig ens varit ett alternativ, och det har heller aldrig varit någonting som jag har saknat. Vi har flaskmatat från början och det har gått jättebra, säger hon.

Leoni kör leksaksbil

Leonie fyllde ett år i april. Foto: Privat

Leonie löper 50 procents risk att själv bära på den ärftliga genen BRCA1. Någon gång, när Leonie blir äldre, kommer Zandra behöva berätta om situationen för sin älskade dotter. Men Zandra hoppas på att samtalstonen kring genen kan hållas lättsam och vardaglig under hela Leonies uppväxt, för att undvika att ämnet blir laddat.

– Jag tänker mycket på hur jag ska lägga fram det. Men jag hoppas att det löser sig med tiden, att det blir ett samtalsämne som faller sig naturligt i vår familj. Jag har ju synliga ärr på mina bröst, kanske kommer hon undra varför jag har det. Men jag är förstagångsmamma, jag velar mycket hur jag ska lägga fram det. Det enda jag önskar är att hon ska vara lycklig och må bra, säger hon.

Vill inte dö ung

Än så länge är Zandra och Alfred inte säkra på om de vill ha ett till barn, eller om det räcker med Leonie. Ifall ett syskon skulle bli aktuellt för paret finns IVF med i tankarna som ett eventuellt alternativ, för att undvika att barnet ärver genen.

– Genom IVF kan man sortera bort äggen som har genen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Ifall vi hade använt IVF första gången, då hade det kanske inte varit just Leonie som kom till oss och vi hade aldrig fått träffa just henne – vår magiska dotter. Och om mamma och pappa hade gjort det, då hade jag förmodligen inte funnits. Det är en jättesvår fråga att ta ställning till.

Zandra myser med dottern

Zandra opererade bort sina bröst – för att fortsätta finnas för Leonie. Foto: Privat

Hur framtiden än kan tänkas se ut för den lilla familjen finns det en sak som är säker: Zandras äggstockar kommer ryka inom några år. Hon vill leva vidare för Leonie. Att vara en närvarande mamma för sin dotter är det viktigaste för Zandra och att operera bort eventuella dödsfällor är för henne en självklarhet.

– Människor ska inte dö så unga, det är för jävligt. Jag saknar min mamma jättemycket och jag vill inte att Leonie ska genomgå samma smärta. Vi har ett så otroligt dåligt sjukdomsmönster i familjen, jag vill göra allt jag kan för att bryta det.

– Om jag skulle dö vid samma ålder som mamma, då är Leonie 14 år. Jag vill vara hennes mamma mycket längre än så.